I skrivande stund sitter jag och lyssnar på Happy new year med ABBA och tänker tillbaka på året som varit.
Vilket år? Jeeeees. Under ett år har jag hunnit med att kämpa aset av mig sista terminen i gymnasiet,
blivit kär i en fantastisk människa, tagit studenten och haft en av mina absolut bästa dagar i livet, gått på
två håkan-konserter, besökt summerburst, lyckats både säga upp mig samt fått nytt jobb, badat, skrattat, älskat, kramats,
börjat plugga på universitetet, gråtit, sörjt, gråtit lite mer, sörjt ännu mer i stora lass och förstått vad som verkligen är viktigt i livet.

Utan någon klyscha så har det här året verkligen omfattat blandade känslor.
Besvikelse, lycka, kärlek, tomhet, sorg, värme, glädje och så fortsätter det.

Det känns helt galet att vi skålar in det nya året imorgon. Jag hoppas på ett lite mindre dramatiskt år.
Jag ska fira in året med min stora kärlek och andra underbara människor. Det ska verkligen bli SÅ kul!
Tack tjugohundrasexton. Detta år har jag växt. Vågat inse vad jag förtjänar och äntligen,
efter en alldeles för lång tid börjat prioritera mig själv. Så återigen. 2016, tack!

Det här är en av de första bilderna jag och han tog tillsammans. Han med stort H.
Jag bryr mig egentligen inte alls om hur jag ser ut på den här bilden, för den betyder bara lycka och glädje för mig.

I vimlet någonstans i ett satinmörker kysste vi varandra första gången.
I min dubbelsäng en natt i maj sa vi att vi älskade varandra.
Min kärlek till honom är oändlig och ibland blir jag sådär löjligt hyper att jag inte vet
vart jag ska ta vägen, på grund av honom.

Mitt hjärta slår så hårt för dig, och jag kommer alltid kämpa för oss.

When you say you love me

Know I love you more

And when you say you need me

Know I need you more

Boy, I adore you, I adore you

Ikväll mår jag ganska konstigt. Ni vet när man får en sån där känsla i hela kroppen som man varken kan fånga
eller sätta ord på. Det är en jättejobbig känsla och ibland kommer den bara och tar över, och jag vet inte riktigt
hur jag ska bli av med den. Men det är väl okej att inte må tiptop alla dagar. Det kan man ju faktiskt inte göra.

Det är många tankar som går runt i mitt huvud. Det är en fruktansvärd saknad av min mormor, varje dag.
Kanske kan det vara något som ger dessa följder. Jag försöker tänka att jag gör henne stolt och att hon går bredvid mig,
med varje steg jag tar. Men det är också så otroligt svårt att inte längre kunna krama om henne, se henne, känna henne. Allt det fysiska ni vet.

Jag ser på livet helt annorlunda efter mormors död, det har verkligen blivit så. Och ja, jag är väl bara människa så ibland
rinner bägaren över även för mig. Livet kan inte alltid nå sina toppar. Imorgon är nog en bättre dag.
Kram och godnatt älskade ni.