Idag är det exakt två år sedan farmor somnade in. Minns det exakt som om det vore idag.

Satt hemma i Bunkeflo, den 20/1 2016, på morgonen och skulle strax bege mig till bussen för att åka till skolan. Klockan var då ca 9 på morgonen. Min telefon ringde. Det var ett hemligt nummer. Jag svarade inte för det brukar alltid bara vara telefonförsäljare. De som ringde hade talat in på telefonsvararen. Redan när hemligt nummer ringde var min första tanke att det kanske var något med farmor. Nä, varför skulle det vara det?

Dagen innan, den 19/1 2016, hade hon kommit hem från sjukhuset och allting såg ljust ut. Jag och pappa var hemma hos henne för att ta emot henne och även för att hemtjänsten skulle komma. Vi skulle planera hemhjälp till henne. Farmor var riktigt positiv till det och framtiden såg ljus ut när vi satt och planerade allting i köket i hennes lägenhet. Hon var lite smårädd under hela dagen men vi lugnade henne med att det kommer bli hur bra som helst med all hjälp hon ska få.
Efter några timmar kom hennes granne (skriver ett I bara eftersom hennes förnamn börjar på I) in för att välkomna farmor hem igen. De brukade umgås ofta. När I sedan skulle gå blev farmor jätteledsen och oerhört rädd. Hon blev så rädd att hon kallade I för svikare och att hon inte var en riktig vän. När farmor säger något sådant då är det något som verkligen inte står rätt till. Farmor är världens goaste och varmaste människa. Hon skulle aldrig någonsin säga något sådant till en vän som betyder jättemycket för henne. Att hon sa som hon gjorde, gjorde oss väldigt chockade. Min första reaktion var att bli arg på farmor och säga med riktigt arg röst att man inte säger så till någon! Jag blev riktigt förbannad på henne vilket jag har ångrat sedan dess. Farmor började gråta där hon satt i sin fåtölj. Hon grät inte för att jag skällde på henne. Hon grät för att hon var rädd. Hon skakade på huvudet och sa mitt namn om och om igen. Har aldrig sett henne så rädd och ledsen förut. Jag satte mig på huk på golvet och kramade om farmor och försökte lugna henne medan hon sa att hon var så rädd. Jag visste inte att det var sista gången som jag kramade henne. Jag tror att farmor kände på sig att det var någonting som var fel. Att det var därför hon reagerade så som hon gjorde. Jag och pappa åkte ifrån henne på kvällen eftersom vi hade en bit att köra hem och att det var skola och jobb nästa dag. Hemtjänsten var kvar hos henne. Hade vi vetat vad som skulle hända hade vi aldrig lämnat henne. Det kändes så fel att åka ifrån dig, farmor, när du var så ledsen. Jag saknar dig så fruktansvärt. Önskar att jag hade kunnat prata med dig.

På morgonen hemma i Bunkeflo, den 20/1 2016, ringde jag upp det numret som hade ringt mig och som hade pratat in på telefonsvararen. Hon jag pratade med sa att de hade försökt att nå min pappa men utan resultat. "Vi hittade din farmor imorse. Hon är död. Hon har somnat in i sängen. Hon ser ut som en prinsessa där hon ligger. Ser så fridfullt ut. Hon har inte trillat eller så utan hon har legat i sängen." Det enda jag fick fram var "Nej, nej, nej". Mitt ordförråd försvann. Jag grät och grät och sa om och om igen Nej. Jag sa att jag ska försöka få tag på min pappa och be honom ringa upp kvinnan som jag pratade med. Jag var den enda som var hemma. Där satt jag och grät krokodiltårar utan någon som kunde trösta mig. Mina tankar snurrade runt: "Shit, bussen går snart. Måste skynda mig. Eller ska jag till skolan? Vad ska jag göra?! Nä, jag kan ju inte åka till skolan nu, fast jag vill inte missa föreläsningen men farmor har ju dött. Vad ska jag göra?!" Har aldrig varit med om detta förut så jag hade ingen aning hur man ska agera i en sådan situation. Nu i efterhand är det självklart att strunta i skolan och allting annat. Jag ringde pappa och fick tag på honom på första försöket. Jag visste inte hur jag skulle få fram vad som hänt så jag sa kort och gott att "Farmor är död." Pappa packade ihop sina grejer på jobbet, ringde kvinnan från hemtjänsten och körde sedan hem. Under tiden ringde jag bror som var ute och testkörde en bil. Jag sa likadant kort och gott att farmor är död. Han körde tillbaka till jobbet och stängde ner och körde hem. Jag ringde mamma som var hemma i Vejbystrand. Hon satte sig direkt i bilen och styrde hem till oss. Julle var först hemma. Där satt vi och pratade och grät och kramade varandra. Sen kom pappa och då blev det ännu mer tårar och kramar. Efter ett tag kom mamma och då blev det samma sak igen. För mig kändes det som en evighet innan någon kom hem. Satt där själv vid köksbordet och grät. I väntan på att någon skulle komma hem gick jag ut med tårarna rinnandes, stod i linne, mjukisbyxor och utan några skor i minusgrader och bara glodde. Nej, fy fan, vet inte om jag någonsin varit så ledsen.

När alla var samlade hemma körde vi iväg hem till farmor. Där möttes vi av hemtjänsten som hade ringt mig. När vi kom så åkte de iväg. Jag vågade knappt gå in i farmors sovrum. Jag var skiträdd för vad jag skulle se. Aldrig sett någon ickelevande människa i verkligheten förut. Där låg min farmor. Det såg verkligen ut som att hon sov. Hon såg så fridfull ut. Tänkte att om jag står där och tittar på henne så kommer hon vilken sekund som helst att blinka till och säga att det var världens sämsta skämt eller något. Att vi har blivit lurade. Att hon lever. Jag bara stod och tittade på henne och grät. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, klappade jag henne försiktigt på huvudet. Hon var kall. Begravningsbyrån skulle komma om några timmar och hämta farmor.

När begravningsbyrån kom för att hämta farmor satt jag på golvet utanför hennes sovrum. Kunde inte stå upp, mådde illa, hade ont i magen, mådde så dåligt och visste inte vad jag skulle göra. Det blev ju inte bättre av att se att de rullade ut båren till begravningsbilen. Tittade in i farmors sovrum men hon var inte där längre. Nu låg hon under det svarta tyget på båren som var på väg ut genom lägenheten. Såg bilen köra iväg mot bårhuset.

Jag tror att jag grät slut på alla mina tårar. Mot kvällen var ögonen söndergråtna. Det kom knappt några mer tårar och ögonen gjorde ont. Det var ju ett helvete att somna också. Låg och vred och vände mig och vaknade stup i kvarten.

När jag vaknade på morgonen, den 20/1 2016, trodde jag aldrig att dagen skulle ta sig en sådan vändning så snabbt. Aldrig i hela mitt liv trodde jag att detta skulle ske.




Jag fotade farmor på sjukhuset den 17/1 2016. Hon ser så pigg och glad ut.


Den 1/2 2016 skrev jag denna text:

💕
Ett telefonsamtal som förändrade allt,
Jag kunde aldrig tro att det var sant.
Du lämnade oss med stor saknad i våra hjärtan,
Det kom som en chock, vi var aldrig beredda på smärtan.
Livet kommer aldrig mer bli detsamma,
Utan dig känner vi oss ensamma.
Glömmer aldrig hur rädd och ledsen du var,
Hade vi vetat hade vi stannat kvar.
Jag undrar när man kommer bli hel,
Allting känns bara så fel.
Det sägs att tiden läker alla sår,
Men sorgen känns så svår.
Minuter, timmar och dagar blir till år,
Men tomheten och saknaden består.
Jag hoppas att du har det bra där du är,
Att du har återförenats med honom du har kär.
💕

Du är så älskad och saknad. Kommer aldrig glömma dig.
En vacker dag ses vi igen. Det lovar jag dig. 💖


Någonstans inom oss
är vi alltid tillsammans

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments




Lördagen den 10e kom pappa, Julle och mamma och hämtade upp mig och min cykel. Detta året hade vi införskaffat en ny cykelhållare till bilen. Alla fyra cyklarna fick plats och de stod stabilt och stadigt där bak.



Efter ca 5 timmar i bilen inklusive någon paus anlände vi till Vadstena där vi skulle bo. Vi checkade in, lastade av cyklarna och vår packning. Sedan körde vi in till Motala för att hämta ut våra nummerlappar. Vi stämde träff med Alan och så gick vi till en pub och åt god mat och öl.

På kvällen när vi var tillbaka i Vadstena på hotellet fixade vi med allt det praktiska - vad vi ska cykla i, sätta fast nummerlappar osv. Vi firade mammas födelsedag också.

Söndag den 11e.
Dagen D.
Dagen då vi ska cykla 150 km. Jag, pappa, Julle och mamma startade kl 9,06. Alan startade kl 9,02.



Pappa och Julle cyklade tillsammans hela sträckan.
Jag och mamma körde tillsammans i ca 22 km. Sen tappade jag mamma. Min plan var att stanna på två depåer (var 5e mil). Första depån som kom efter ca 3 mil cyklade jag bara förbi. Det var här som Ombergsbacken kom. Jag hade gett mig den på att cykla uppför hela. Förra året cyklade jag uppför den första backen. Sedan var det platt och efter det kom en till backe och då blev det för mycket så jag hoppade av cykeln och gick uppför. Sammanlagt tre backar. Detta året cyklade jag uppför alla tre mördarbackarna. Det gick så fruktansvärt sakta men jag cyklade. I en av backarna kom en liten klunga där en av dem ropade "Bra kämpat Alice, heja heja!". Jag tänkte "Vem sjutton är det som vet vad jag heter?!". Jag var verkligen oförmögen till att prata då jag kämpade på för fullt men jag gjorde tummen upp mot honom och log så mycket jag kunde. Insåg sedan att han visste vad jag hette eftersom jag hade min nummerlapp på ryggen. På nummerlappen står det ens fullständiga namn. Det där hejaropet levde jag på i flera flera mil.

På de första 22 km som jag och mamma cyklade tillsammans kom det en ambulans med blåljus. Pappa och Julle berättade att de var tvungna att stanna och kliva av cyklarna vid Omberget eftersom ambulansen var eller hade varit där. Senare på kvällen förstod vi vad som hade hänt. En 60-årig man hade fått hjärtstopp. Flera deltagare hade stannat och utförde HLR på honom tills en följebil hade anlänt med hjärtstartare och slutligen ambulansen var på plats. Tyvärr gick inte hans liv att rädda. Han dog senare på sjukhuset. Fruktansvärt hemskt.

Jag cyklade på. Min plan var ju att endast stanna på två depåer men det sket sig. Stannade på varenda en efter Omberg. Hade ont i nacke, axlar och rygg så jag var tvungen att gå av cykeln och sträcka på mig. Till råga på allt hade jag huvudvärk också.

När jag cyklade hakade jag flera gånger på folk och låg i slipstream. En sådan enorm skillnad det verkligen är på att cykla helt själv eller att ligga bakom någon annan. När jag låg bakom andra kunde jag cykla 25-30 km/h utan att ens bli trött. En galet underbar känsla!

Vid tre tillfällen öppnade himlen sig. Jag blev dyngsur. Som det regnade. Fick smuts och skit i ansiktet eftersom jag låg nära andra cyklister. Deras däck skvätte ju upp en massa vatten och smuts.

Jag slog förra årets tid. Dock inte med så mycket som jag hade hoppats på vilket berodde på att jag hade stannat på varenda depå. Jag är väldigt nöjd ändå eftersom jag insåg att jag vågade och kunde cykla så pass mycket fortare som jag inte trodde plus att jag kunde och vågade ligga nära andra cyklister för att få draghjälp. Mäktig känsla!




När jag hade kommit i mål ringde jag Julle. De sa att de skulle möta upp mig vid väskinlämningen. Jag gick och hämtade ut min väska. Regnet öste ner. Jag brydde mig inte ett dugg eftersom jag redan var så blöt man bara kan bli. Vi gick och hämtade ut mitt diplom och sedan till bilen vid Zederslundskolan där jag gick in för att duscha.

Pappa och Julle gick tillbaka till målet för att stå där när mamma cyklade in.






Jag fick tiden 7,13 jämfört med förra årets på 7,27.


Mamma fick tiden 8,01.

Pappa och Julle fick tiden 4,42.

Alan fick tiden 10,15.

Är så sjukt stolt över samtligas prestationer!


2017 blir det året då jag gör min andra halvklassiker.


2017-06-11. 25% av Halvklassikern är nu avklarad. 🚲🏁

Pappa och Julle


Jag


Mamma


Alan

Likes

Comments

Mitt tredje Göteborgsvarv.

Resan till Göteborg började i fredags 19/5. Mamma hämtade mig med bil. När hon var utanför mitt skyndade jag mig så att hon inte skulle vänta. Man ska aldrig ha bråttom. Då kan det gå illa. Jag låste ytterdörren och var på väg nerför de fem trappstegen i trapphuset ner till porten. Med nycklarna i vänstra handen och resväskan i den högra var jag i full färd med att ta mig nerför trappstegen. Pang bom och där försvann fötterna under mig. Jag landade pladask på rumpan. Slog i rumpan, vänstra delen av ländryggen och högra lillfingret. Jag dunsade ner tre trappsteg. Vid varje duns for det som en ilning upp till huvudet. Lillfingret blev lite blått och svullet. Rumpan fick sig ett rejält blåmärke och på ryggen är det rött och ömmar. Bra start på helgen. What doesn't kill you makes you stronger.

Hela natten fram till igår (lördag 20/5) vaknade jag flera gånger med huvudvärk. En av gångerna som jag vaknade var det någon som stod och bankade på dörren och ryckte i handtaget. Han (eller hon) bankade hur länge som helst. Orkade inte bry mig. Var för trött. Till slut gav personen upp. Back to sleep.




Dagen D (lördag (20/5). Göteborgsvarvet. Mitt tredje år i rad. Vaknade och huvudvärken fanns där fortfarande. Suck. Huvudvärken försvann aldrig. Min huvudvärk brukar försvinna under tiden som jag springer så jag tänkte att det är lugnt. Åkte till Slottsskogsvallen där starten var. När första starten gick visade försvarsmakten upp sina flyg. Väldigt mäktigt.








Jag och Katarina


Min start gick kl 15,07. Huvudvärken gjorde sig fortfarande påmind. Snart försvinner den tänkte jag. Starten gick. Jag började springa iväg. Snart släpper huvudvärken. Snart. Jag kände av smällarna jag hade fått på skinkan och i ryggslutet. Vid varje steg kändes det. Efter ett tag började knäet kännas lite också. Huvudvärken hade fortfarande inte släppt. Suck alltså. Ska jag tvunget springa med alla dessa krämpor? Haha. Skam den som ger sig.
Det fanns privatpersoner längs med banan som fotograferade. Jag försökte le till alla. Har jag tur så kanske jag hamnar på bild. Vem vet. Jag sprang med min vattenflaska fylld med energidricka. Det var ett klokt beslut. Jag tog vatten några gånger på vätskestationerna.



Hade ökat farten successivt genom hela loppet. När det var två kilometer kvar ökade jag ytterligare. Jag hade sådan huvudvärk och illamående när jag sprang. Jag kollade på min klocka och såg att jag kommer slå mitt rekord på Göteborgsvarvet. Så glad jag blev. När jag kom in på stadion där målet var gav jag allt jag hade.


När vi hade kommit hem till hotellet igen mådde jag så dåligt. Hade migrän och var illamående. Försökte äta lite mat men kunde inte. Fick lägga mig i sängen och vila. Jag hade så ont att jag bara ville gråta. Efter någon timme försvann illamåendet och migränen hade förbättrats ytterst lite.






En privatperson (som förra året jobbade som fotograf på Göteborgsvarvet) längs med banan fångade mig på bild. Jag såg honom och kameran och började le. Hade inte den minsta tanke på att han skulle hitta mig på fb och skicka mig denna bilden. Så oerhört förvånad och glad jag blev!








Förra året fick jag tiden 2:24:16.

Detta året fick jag tiden 2:16:47. 🏆



Mitt rekord på halvmaraton är i Malmö på tiden 2:10:40 men man kan inte jämföra Malmö med Göteborg. Därför jämför jag alla Göteborgsvarvet-tiderna med varandra och inte med övriga lopp.






Hittills har en bild dykt upp från Marathonfoto. Får se om fler dyker upp :)

Likes

Comments

Ska försöka uppta mitt bloggande igen. Får se hur länge jag orkar skriva här denna gången innan jag gör ett uppehåll 😜



Förra veckan, 2 april, var jag och mamma i Köpenhamn och shoppade loss. Märkeskläder till riktigt bra rabatterade priser. Fyndade Björn Borg, Karl Lagerfeld, Versace, Armani och klänningen som syns här intill på bilden. En Missoni.
Underkläder från Björn Borg. En blus från Karl Lagerfeld. En väska från Versace. En scarf/halsduk från Armani.
Är så sjukt nöjd. Nu vill jag ha sommar och sol så att jag kan spatsera runt i min fina klänning!


Idag sprang jag en runda. Fattar inte hur det kan gå så pass bra som det tydligen gör. Känns som ett mirakel att jag kommer under 6 min/km. Som jag sagt så många gånger tidigare; Trodde aldrig i hela mitt liv att jag ens skulle kunna springa under 6 min. Fortfarande är jag inte så bra som jag skulle kunna vara. Skam den som ger sig. Har kämpat i alldeles för många år och knappt gjort några framsteg. Nu däremot händer det något som jag inte fattar. Kan det hålla i sig eller är det bara tillfälligt? Ingen förstår hur jobbigt det har varit och att jag kämpat som ett djur. En vacker dag är jag under 5 min/km och då kommer jag gråta av glädje. Ett stort steg för en liten människa är att jag lyckades med 5,33 min/km på EN MIL!

Likes

Comments

Idag var det vår sista crawl-kurs. Orkar i princip endast simma 25 m crawl och sedan måste jag vila innan jag går på nästa längd. Haha. Hmm, undrar hur in i sjutton jag hade tänkt med mitt mål att kunna crawla 1500 m i Juli. Då är det nämligen dags för Vansbro Halvsim.
Har dessutom anmält mig till Malmö Triathlon. Sprintdistansen fick det bli. 400 m simning, 20 km cykling och slutligen 5 km löpning. Detta blir mitt första triathlon. Förhoppningsvis blir det inte mitt sista. Haha.


🏊🚲🏃



Äntligen fick jag fixat mina käraste medaljer. Är så sjukt nöjd! Har nog aldrig varit så stolt över någon prestation som när jag sprungit de senaste åren. Vissa medaljer medför starkare minnen än andra. Även om jag inte är en snabb löpare så är jag ändå nöjd. Det starkaste minnet är nog ändå Sydkustloppet. En halvmara. 30/4. Tre månader efter att min farmor dog. Fy farao vilken pärs det var att ta sig igenom det loppet. Började gråta någon gång under loppets gång och fick andnöd som följd. Nej, fy, det glömmer jag aldrig.


Julen närmar sig med stormsteg. En jul utan farmor känns overkligt. Det känns inte rätt. Det kommer kännas så tomt. ❤😢

Likes

Comments