Fyrtiosex minuter kvar. 

Känslorna bubblar över. Sekunden då flygvärdinnan ropade ut att det var en timme kvar till landning, fick mig att vakna till liv. Redan då packade jag ihop mina saker för att vara redo att lämna planet så snabbt vi landat. Jag ville vara den första att få stiga av då det varit så svårt att hålla allt inne. Nu sitter jag här med skorna på fötterna och jackan i knäet.
Den sista timmen har varit rena tortyren. Jag funderar på att för femte gången försöka mig på att läsa i boken jag har med mig, men stoppar mig själv i tanken då jag redan vet att det är lönlöst. Farbrorn som sitter i sätet bredvid tittar på mig som om jag är dum i huvudet. Jag ler nervöst tillbaka.

Oberäkneliga gånger har jag tänkt på just denna stunden. Hur allt skulle vara. Den otroliga kicken jag skulle få när jag skulle se dig vänta på mig efter bagageuthämtningen. Vi skulle se varandra samtidigt och rusa mot varandra. Jag skulle slungas in i din famn och kyssa dig så hårt att du började skratta. Det hade inte heller varit helt omöjligt ifall jag hade börjat gråta av glädje. Glädjen att få vara i din stora, varma famn, kolla in i dina djupa ögon och dra fingrarna genom ditt mjuka hår igen. Gud, vad jag saknar dig.

Det här går inte, tänker jag. Jag måste få tankarna på annat. Jag sätter i mina hörlurar och lutar mig tillbaka. Sätter på en spellista på Spotify. Din spellista.
Solen är påväg upp och molnen förvandlas till rosa sockervadd. Det är så idylliskt vackert, och jag får en känsla av frihet. Jag är faktiskt fri till att göra precis vad jag vill. Ta mig vart jag vill. Bli vad jag vill. Välja och värdera mina val i livet. Jag själv tog mig själv hit. Visst har det varit kämpigt, men det har alltid varit värt att fortsätta kämpa. Haha. Kan det vara stolthet jag känner?

Fyrtiofem minuter kvar. Jag är tacksam för att jag sitter här på detta jäkla flyget för att träffa dig. Livet är för kort för att kasta bort kärlek. För kort för tvivel.
Jag drar lätt på smilbanden för jag kan inte längre hålla mig. Jag blundar och låter musiken tala, för själv är jag äntligen tom på ord.

Peace n Luv

Gångjärnen gnisslar när vi steg efter steg närmar oss slutet av bryggan. Ringar skapas omkring oss när bryggan möter det stilla vattnet och precis ovanför vattenytan flyger knottet runt i cirklar, om och om igen. Klockan är halv åtta och solen håller på att gå ner när vi sätter oss vid kanten och låter fötterna förstöra vår spegelbild i vattnet. Våra blickar fäster vi utåt mot andra sidan sjön och vi ser två graciösa svanar guppa långt där ute bland vass och näckrosor. De enda vi kan höra är vågorna som slår in mot stranden. Plötsligt bryter du tystnaden och sätter på "Du är snart där". Jag sluter mina ögon, låter Håkans ord blomma i min själ samtidigt som jag andas in den kyliga oktoberkylan och dess dofter.

Peace n Luv