Vad var det som hände?

Långt inlägg, läs ej om du inte orkar läsa hela och sätta dig in.

Okej, nu ska jag lätta på hjärtat att öppna upp mig om vad som hänt som tagit så hårt på mig som ni läst om. Jag vet att många förmodligen kommer att tänka "Jaha, var det bara det?", men låt oss då komma ihåg att alla reagerar olika starkt på olika saker och att det som tar hårt på mig kanske inte tar lika hårt på dig. Alla är vi olika.

Vi har blivit av med vår lägenhet. Vi har sedan januari 2019 hyrt en bostadsrätt i andra hand av ett jättetrevligt par, och vi visste att de när som helst skulle vilja sälja, så det hade inte varit något problem. Nu är det inte försäljning som är fallet utan en annan situation som gjort att de inte längre får hyra ut och vi inte längre få hyra. Jag ska inte gå in på detaljer för jag vill inte hänga ut varken hyresvärdar eller föreningens styrelse. Jag förstår deras beslut och håller det inte emot dem, men jag är otroligt besviken över hur det hela skötts och tycker att det kunde ha hanterats på mycket bättre sätt från bådas håll.

Så där satt vi i kläm. Det kändes som en otroligt bisarr situation att nästan bli "utkastade", och framförallt då vi INTE gjort något fel. Hade vi gjort något fel hade jag absolut förstått, nu hade vi bara oturen att råka bo där när det här beslutet blev av. Det är det som gjort mig mest frustrerad; att vi inte kunnat påverka beslutet och bara hamnade i kläm.

Bilder från dagen vi flyttade in.

Jag är en väldigt känslosam person och bygger mycket känslor och kopplingar till människor och platser. Därför tog det så hårt på mig att behöva flytta ifrån min första lägenhet, mitt hem, ett hem som jag och min sambo skapat tillsammans och där vi trivs så himla bra. Jag har min trygghet här i området, grannarna och det jag byggt upp. Jag tyckte det var jobbigt att flytta hemifrån, även om det såklart var det jag ville, men jag tror ni förstår hur jag menar, och det tog lång tid för mig att känna att det här verkligen var mitt hem. Det kändes som allt det bara rycktes ifrån mig och det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Jag tror jag grät fyra dagar i sträck när det här beslutet blev fast, och då skojar jag inte. Det var en så otroligt jobbig och bisarr situation att hamna i.

Så med ljus och lykta började vi direkt leta efter nytt. Trots att vi hade fram till årsskiftet på oss var vi ganska så överens om att vi ville ut så snabbt som möjligt. Jag kunde inte hantera tanken av att vakna upp varje dag i ett halvårs tid till och veta att vi skulle behöva flytta. Nej, riv av det som ett plåster bara.

Och faktiskt, bara en vecka senare fick vi napp! Jag ger min pappa allt tack och bock i världen för att han har de kontakter han har och jag tackar Gud att hans ena kontakt just nu hade en lägenhet ledig. Så i slutet av juni flyttar vi.

Det känns både bra och tråkigt. Såklart tråkigt för att omständigheterna är som de är, men ändå bra då vi hittade något så snabbt som vi kände oss väldigt nöjda med. Jag kan verkligen se oss bo där och göra det till vårt. Även jättetrevlig hyresvärd, och nu får vi ett förstahandskontrakt. Lägenheten är även större än den vi har nu, har diskmaskin och balkong. Diskmaskin har vi inte haft nu så det hade egentligen kvittat, men att vi fortfarande kommer ha balkong är guld värt!

Så ja, här har ni hela historien. Ni kan nog förstå varför jag reagerade som jag gjorde nu när ni läst detta. Och som med allt får man bara ha hopp om att allt kommer att lösa sig till det bästa, även hur pissigt det känns i stunden.

Tack för att ni läste, det var skönt för mig att kunna berätta nu när många undrat.