Ett tal till improvisationen

Häromdagen, eller faktiskt den 29 april när det var International Dance Day, så tog jag tillfället i akt och filmade lite improvisation. Det var längesedan jag gjorde det nu, och jag älskar verkligen improvisation.

Utan att låta skrytig nu, så brukar jag bli väldigt imponerad av mig själv när jag ser mig själv improvisera. Hur jag bara i stunden låter kroppen tala och skapa rörelser, ingenting är planerat. Det är så coolt att jag har sådan kontroll på min kropp och känner min kropp så väl att den bara gör utan att jag har sagt till den vad den ska göra. Den bara gör utifrån stunden.

Och det är det som är så fint med improvisation; man vet aldrig vad som kommer, och därför kan det aldrig bli fel. Många gånger när jag håller improvisationslektioner för dansare ovana för improvisation är det många som blir rädda och osäkra för att de är rädda att se dumma ut och "göra fel". Men det fina med impro är att det inte finns något rätt eller fel. Man utgår hela tiden från sin egna kropp, sitt egna rörelsemönster, och hur man själv väljer att tolka övningen eller musiken. Det finns inget rätt eller fel.

När jag improviserar och filmar mig själv improviserar jag aldrig för kameran. Jag improviserar för mig själv. Jag har märkt att om jag kör impro med ingången "Det här ska jag lägga upp!" blir det aldrig bra. Det blir pressat och ansträngt och med ett konstant tänk att "det måste se bra ut". Men när jag improviserar för mig själv och bara låter kroppen gå som den vill och helt uppfylls av det, det är då det blir magiskt, både att titta på, och att känna.

Jag har också lärt mig genom tiden att jag inte ska titta på min impro direkt efter, för då kommer den där kritikern som jag inte vet gör någon nytta ändå. Låt materialet vila, titta på det några timmar senare när det har släppts ur kroppen. För det finns nog inget värre än att känna att det känns bra i kroppen, för att sedan klanka ned på sig själv sekunden efter för att det "inte ser bra ut". Och det är ju det som är kärnan i impro; hur det känns, inte hur det ser ut!

Dancing with the feet is one thing, but dancing with the heart is another.

Nu blev det en väldigt lång inledning, men jag kände verkligen att jag ville skriva detta. Impro betyder väldigt mycket för mig, och jag är väldigt tacksam över att ha blivit så hänförd av det. Det är ett fantastiskt medel att använda sig av för att skapa koreografi, speciellt då man tenderar att fastna i samma rörelsemönster när man skapar koreografier. Med impro kan man utforska helt nya vägar och hitta helt nya steg.

Här ovan är i alla fall min video då jag improviserar till tre olika låtar, men av samma band. Minns ni när jag hade min frågestund och berättade om min dröm att få koreografera för en grupp som ligger mig lite extra varmt om hjärtat? Det är den gruppen jag improviserar till, hihi.

Hoppas ni tycker om detta, och sitter du där framför skärmen som dansare så säger jag bara; våga improvisera! Det kommer göra dig gott.

Varma kramar till er alla.

Gillar