Idag är det ett år sedan jag hade premiären av min föreställning "Möten på Stiglötsgatan"!

Det var mitt examensarbete på min dansutbildning på Lunnevads Folkhögskola vilket jag började jobba med redan i augusti 2018, och avslutade 6 april 2019. Eller ja, vi hade vår första föreställning då, haha, då i Norrköping, i slutet av april hade vi vår andra uppsättning i Linköping.

Våra arbeten var tvungna att vara kopplade till stadsdelen Skäggetorp i Linköping, en stadsdel som är väldigt försummad med mycket kriminalitet och dåliga rykten. Anledningen till detta var att de skulle bygga ett nytt kulturhus i det området, alltså där jag hade föreställning nummer två.

Jag valde att arbeta med ett äldreboende i Skäggetorp, Stiglötsgatans Äldreboende. Där träffade jag fem pensionärer tre gånger då vi fikade och pratade om livet. Min föreställning är baserad på några utvalda livshändelser från dessa människor som jag valde att iscensätta i dans.

Detta var otroligt nytt och spännande för mig att jobba med! Att tolka någon annans liv på ett respektfullt sätt, men ändå inte för bokstavligt utan tolkningsbart, var väldigt svårt. Jazz och modernt var även här nytt för mig så det var otroligt kul att få experimentera med de olika stilarna, samt de nya koreografiska metoderna jag hade fått lära mig.

Med mig hade jag mina fina tjejer i The Aces, samt Alex och Anton. Vi blev ett riktigt tight gäng, och hade många långa och tuffa, men roliga, rep. Jättekul också att se dem bara kasta sig in i helt nya stilar och köra på!

Det som var annorlunda för mig i den här processen var att jag själv inte uppträdde. Jag agerade enbart som koreograf och producent och inte som dansare i själva föreställningen. Det kändes konstigt först, men var faktiskt himla skönt. När man själv inte behöver vara med får man en helt annan bild av koreografin för man har alltid alla på plats och behöver inte tänka bort sig själv. Man kan tänka mycket mer på detaljerna och styra och fixa med dansarna mycket mer. Jag tyckte faktiskt om det väldigt mycket, och det är vanligt att koreografer inte är med i sina egna nummer. Det var såklart helt fantastiskt att kunna se sin föreställning i sin helhet när det väl var dags just för att man inte var med.

Här nedan kommer filmen från hela föreställningen som min vän Sebastian har filmat och redigerat! Jag är dock så ledsen över att vi inte filmade den andra föreställningen för ljuset och ljudet var SÅ mycket bättre på den, och lokalen likaså. Nej, ljus och ljud var verkligen en besvikelse här, men ja, kanske inte för det otränade ögat. Trots allt är det ju dansen i fokus, men det var så synd att ha byggt upp det så länge och så blev man så besviken. Nej, det var inte jag som gjorde ljuset, haha, utan vi hade en ljus-och ljudkille som tyvärr var oansvarig och inte levde upp.

Citaten ni ser inför varje nummer är citat från pensionärerna själva som jag hittade i mina anteckningar och ljudinspelningar från våra möten. Bilderna är lånade med tillstånd från Norrköpings Stadsbibliotek.

Här nedan listar jag i vilken tid varje nummer kommer och lite kort historien bakom;

0.17 Öppningsnummer = baserat på danskulturen på 50-60-talet och hur de brukade gå ut och dansa och träffa vänner.

3.42 It Started With A Love Affair = baserad på en man och kvinna som blev kära i varandra, men båda redan var förlovade på varsitt håll.

7.31 Godisbutiken = baserad på hur en kvinna jobbade i en godisaffär och hur hennes blivande man besökte henne där klockan halv åtta varje kväll.

10.33 Bilolyckan = baserad på hur en kvinna var med i en bilolycka och tappade talförmågan och allt hon lärt sig.

17.59 Äktenskapet = baserad på ett 53 års långt äktenskap, men som tyvärr tog slut på äldreboendet p.g.a sjukdom. (Personligen ett av mina favoritnummer, får så mycket rysningar av det här, haha)

21.35 Avslutningsnummer = också baserad mycket på hur de var som ungdomar; busiga och glada!

24.18 Mitt tacktal. Gråter mest, haha, och pratar om varför jag valde att göra just den här föreställningen.

Åh, gudars! Jag har själv inte sett den här på ett tag nu, och blev verkligen så varm i hjärtat nu. Är så otroligt stolt över mina dansare, men så himla stolt över mig själv. Det var ett tag jag var nära att hoppa av utbildningen för det var så jäkla tufft, jag trodde inte jag skulle klara det, men jag är så himla glad att jag fortsatte. Sitter här med lite tårar i ögonen, haha.

Hoppas ni tyckte om detta, även detta en mer personlig bit av mig själv, och jag är fortfarande helt förundrad över att jag lyckades sätta ihop detta med allt vad det innebar. Det finns ett inlägg som jag redan publicerat om hela processen kring föreställningen, är det något ni skulle tycka vara intressant att läsa om?

Glöm inte också att jag har min frågestund igång! Det går bra att ställa frågor här eller i inlägget några inlägg ned.

Gårdagen var sååå magisk!

Denna föreställning blev så mycket bättre än premiären, och jag kunde inte vara mer nöjd! Ljud och ljus blev perfekt, vilket var en sådan lättnad efter förra gångens fiasko. Lokalen är också så mycket större, så det blev verkligen ett annat djup i hela föreställningen. Så najs!

Självklart var pensionärerna jag samarbetat med där, och de var så nöjda. Jag hade även skrivit små kort till dem och köpt blommor vilket de uppskattade väldigt mycket! Det var roligt att se hur de kände igen sig i låtarna från deras tid, haha, och hur de tagit med sig sina vänner från boendet. På plats var även min underbara mamma, mormor och morfar, min bästa vän Maja, och alla från min utbildning, och lärare. Vilket enormt stöd det var!

Att få massor av kramar efteråt av människor med tårar i ögonen som sa att de gråtit sig igenom föreställningen för den var så personlig, vacker och gripande var det bästa beröm,et jag kunde få. Verkligen helt underbart att höra hur föreställningen verkligen berörde människor. Fantastiskt.

Jag vet att jag har sagt det så många gånger, men jag är verkligen så stolt över mig själv och mina dansare för att vi fått ihop detta. Jag har lärt mig så otroligt mycket och haft så himla roligt. Verkligen en upplevelse för livet som jag är så tacksam för. Och att se människor framföra koreografier jag skapat, det kommer alltid att vara en av de bästa känslorna som finns. Speciellt när det berör. Jäklar vad jag är stolt och nöjd.

Idag har jag min andra och sista föreställning av "Möten på Stiglötsgatan". Då det har varit en otroligt lång och krävande process att ta fram en hel föreställning, så tänker jag dela med mig lite av processen och hur det hela började!

Idén

Då detta varit ett projekt via min utbildning, ett examensarbete, så blev vi såklart lite styrda i vad vi skulle göra, men ändå med många möjligheter. Det som var ett MÅSTE att ha med var att projektet på något sätt skulle ha en koppling till stadsdelen Skäggetorp, en stadsdel som under åren varit utsatt för en hel del kriminalitet och segregation. Anledningen till vår koppling dit var p.g.a att de höll på att bygga ett nytt kulturhus där som nu är klart. Våra lärare att vi skulle ta kultur och dans till Skäggetorp.

Först tyckte jag detta kändes jättesvårt då jag själv inte hade någon personlig koppling till Skäggetorp och kände mig totalt oinspirerad, till och med efter den lilla festivalen vi varit på. Hur gör man ett kreativt projekt utan inspiration? Svårt. Jag grävde lite i mig själv och kom att tänka på min Kina-resa 2017. Jag kom att tänka på pensionärerna jag träffade då och vilka otroliga möten vi fick, trots våra stora åldersskillnader. Det slog mig då att jag alltid älskat att träffa nya människor. Varför inte bygga något kring det?

Mötena

När jag bestämt mig för idén började jag att kontakta olika äldreboenden i Skäggetorp, varpå jag fick napp på ett, Stiglötsgatans Äldreboende. Efter några mejl och telefonsamtal var jag där på min första träff med dem! Fem trevliga män och kvinnor hade visat intresse och satt kring ett bord och väntade på mig, och det var uppdukat med både kaffe, te, bakelser, och det finaste porslinet. Verkligen så mysigt, och man kände sig så välkomnad! Dessa fikastunder hade vi några gånger till, och det var viktigt för mig och Nikita (som också involverade dem i sitt projekt) att det skulle kännas som ett samtal och en trevlig stund, inte en intervju. Så vi kom förberedda med lite ledande frågor som vi ställde då och då, men överlag lät vi samtalet hamna där det hamnade. Vi var mer intresserade av vad de ville berätta, inte av att styra samtalet i någon vidare riktning.

Bearbeta materialet

Redan efter första träffen började jag bearbeta det material jag fått in. Vilka händelser kunde jag använda? Vad kunde jag göra med dem? Hur kunde jag gestalta dem? Denna process skedde efter varje möte, och tillslut hade jag mina valda historier. Då var det dags att börja tänka på musik och koreografier.

Musik och koreografier

Jag började med att leta upp musik som de berättat för mig att de lyssnat på när de var unga. Jag ville ha en koppling till dem även i musiken, men utan att det blev för övertydligt. När man koreograferar, speciellt sådana här talande och beskrivande nummer, är det viktigt att verkligen lyssna på texten i musiken då många läser in text mycket i det de ser. Så jag fick vara väldigt noga med låtvalet, och valde även att ha helt instrumentala låtar också.

I de händelser jag valt hade jag försökt skapa en bra blandning av händelser så att de blev både upplyftande och mer allvarliga nummer. Jag ville få med livets alla olika känslor. Jag ville även välja minst en historia från varje människa så att alla kände att de verkligen fått vara med. I den kreativa processen av att skapa koreografier genomgick hela föreställningen en enorm bearbetning. Min första tanke om en koreografi blev i slutändan inte alls som jag tänkt det i början, vilket tyder på hur mycket jag verkligen bearbetade och fördjupade mig. Jag var noga med min grundtanke; möten och händelser var i fokus, annars var jag öppen för förändring. Ju mer man jobbar med ett projekt, desto mer ser man det med nya ögon och ser nya möjligheter. De får man hoppa på! Jag fick även mycket handledning vilket gjorde att jag tog vissa av de beslut jag tog.

Rent stilmässigt i koreografierna jobbade jag mest med jazz och modernt/contemporary. Då dessa stilar var nya för mig genom utbildningen ville jag verkligen använda det jag lärt mig, likaså med en del tekniska metoder och övningar jag lärt mig. Dessa använde jag mig mycket av på rep för att skapa en bra sammanhållning i gruppen. Jag fick även in lite av min street vilket var kul.

Repetitioner

Inför ett sånt här stort projekt blir det ju såklart en hel del rep som ska planeras. För att hitta dansare frågade jag först min uppvisningsgrupp i The Aces om de var intresserade, vilket de var. Det kändes smidigt då jag redan känner dem samt att vi redan har satta tider en gång i veckan att repa på. Jag ville även ha två manliga dansare och la då ut på min Instagram att jag sökte två, varpå Alex och Anton som vi jobbat lite med förut nappade direkt.

I början körde jag mycket improvisationsövningar med instruktioner för att se hur de rörde sig och vilka kvalitéter de hade. För att ge mig lite inspiration fick de även improvisera till låtarna jag valt samt med den valda händelsen i bakhuvudet. Jag ville se vad de kunde få fram som jag kunde använda i mina koreografier. Jag jobbade även mycket med kontaktimprovisation för att få dem sammansvetsade och bekväma med varandra, något som verkligen funkade bra.

När koreografierna kom en efter en var det bara att repa på! Det som har känts skönt för mig är det aldrig har känts stressigt med gruppen. Jag har känt mig stressad över min egen prestation när jag inte har haft någon inspiration eller blivit nöjd, för jag vill ju alltid ligga i fas och ha något nytt till dem att jobba på varje gång vi ses, men jag har aldrig tvivlat på deras förmåga att fixa det, vilket har varit så skönt och lugnande.

Lokal, teknik och marknadsföring

För att hålla en föreställning är det ju såklart en hel del annat som ska göras än bara koreografier. Lokaler skulle bokas, och då bokade vi först Hallarna här i Norrköping där vi hade vår första föreställning. Sedan ville våra lärare att vi skulle ha en föreställning till och bokade då Agorahuset i Skäggetorp till oss. Vi bokade även en ljud-och ljustekniker jag jobbat med förut till föreställningen i Norrköping, och nu i Agorahuset jobbar han som är anställd där. Marknadsföring gjorde vi genom ett Facebook-event, ett Instagramkonto där man kunde följa vår process, samt genom affischer vi beställde från ett företag. För att boka biljetter fick man mejla till oss, varpå man då fick information om betalning. Då var biljetten deras. Listor med alla namn skrevs sedan ut och bockades av på föreställningen.

Pengar

Då detta var ett projekt via min utbildning, fick varje person en budget på 4000 kronor som vi fick använda.

Svårigheter jag stötte på

Med ett sådan stort projekt, eller ett mindre projekt också såklart, kan man självklart stöta på lite hinder och svårigheter på vägen. Ett hinder jag stötte på var att få ihop reptider. Med sju dansare plus mig så blev det rätt många människor att kunna få ihop, så att hitta tider att repa där så många som möjligt kunde vara med var inte alltid det lättaste. Sedan är det även svårt när man märker att folk är olika mycket engagerade. Det blev lite svårigheter då och då. Ett annat hinder jag stötte på var när man stod där utan någon inspiration alls. Det var väldigt frustrerande och stressande, men tyvärr inte mycket att göra något åt. Då fick man bara backa, släppa det för en stund, och komma tillbaka sedan. Ett annat hinder jag stötte på var att jag verkligen fick pusha mig själv utanför min comfort zone när det gäller att koreografera. När jag koreograferar annars har jag ett sätt som är typiskt mig att koreografera på, men nu ville både jag och mina lärare att jag skulle utmana mig och tänka annorlunda. Det var såklart jättebra och nyttigt, men satte då och då käppar i hjulet, speciellt när det kombinerades med brist på inspiration, haha.

Tips

Jag har självklart lärt mig sååå mycket under denna process, och jag tänker att jag kunde dela med mig av lite tips till den som vill göra något liknande!

1. Bli inte för låst i din första idé, var öppen för ändringar för saker ändras. Hade jag hållt fast stenhårt vid min första idé hade jag inte alls fått samma föreställning som jag har idag.

2. Se till att alla verkligen är med på tåget och delar samma vision och engagemang. Att försöka lyfta upp någon som bara vill göra det halvdant är både svårt och stressande. Se till att du verkligen har rätt människor med.

3. Se till att börja tid. Om det är något jag är glad över är det att jag verkligen började i tid, och satte en deadline tidigt. Börjar man tidigt slipper man onödig stress och man har verkligen tid att få till allting, och lösa ev. hinder. Något kanske känns lätt och smidigt och "jag tar det sen, det löser sig", men det är verkligen skönt att ha den där extra tiden.

Feedback efteråt

Än så länge har jag inte fått någon respons från mina lärare, men det kommer, och den är jag taggad på! Men jag har fått sådan otroligt fin respons från folk som har tittat, och det betyder jättemycket. Jag är extra taggad på att få se vad pensionärerna själva som hela föreställningen är baserad på tycker idag! Det känns jättebra, men ändå nervöst. Jag har ju tolkat deras liv.

Ett specifikt beröm jag fick som värmde lite extra var att trots att jag inte var med och dansade, syntes det så väl att det var JAG. Det var som att se mig dansa på scen hörde jag, och hur det verkligen var mina koreografier. Och att få höra det i stilar jag precis lärt mig kändes så himla bra. Jag vet att jag har ett tydligt ID när jag koreograferar, det har jag hört många gånger, och det värmer varje gång. Men att höra det om helt nya stilar, det värmde lite extra.

Detta ha varit en så otroligt härlig och lärorik upplevelse, och jag har människorna nedan att tacka! Tack för att ni gjorde detta möjligt!