Idag är det ett år sedan jag hade premiären av min föreställning "Möten på Stiglötsgatan"!

Det var mitt examensarbete på min dansutbildning på Lunnevads Folkhögskola vilket jag började jobba med redan i augusti 2018, och avslutade 6 april 2019. Eller ja, vi hade vår första föreställning då, haha, då i Norrköping, i slutet av april hade vi vår andra uppsättning i Linköping.

Våra arbeten var tvungna att vara kopplade till stadsdelen Skäggetorp i Linköping, en stadsdel som är väldigt försummad med mycket kriminalitet och dåliga rykten. Anledningen till detta var att de skulle bygga ett nytt kulturhus i det området, alltså där jag hade föreställning nummer två.

Jag valde att arbeta med ett äldreboende i Skäggetorp, Stiglötsgatans Äldreboende. Där träffade jag fem pensionärer tre gånger då vi fikade och pratade om livet. Min föreställning är baserad på några utvalda livshändelser från dessa människor som jag valde att iscensätta i dans.

Detta var otroligt nytt och spännande för mig att jobba med! Att tolka någon annans liv på ett respektfullt sätt, men ändå inte för bokstavligt utan tolkningsbart, var väldigt svårt. Jazz och modernt var även här nytt för mig så det var otroligt kul att få experimentera med de olika stilarna, samt de nya koreografiska metoderna jag hade fått lära mig.

Med mig hade jag mina fina tjejer i The Aces, samt Alex och Anton. Vi blev ett riktigt tight gäng, och hade många långa och tuffa, men roliga, rep. Jättekul också att se dem bara kasta sig in i helt nya stilar och köra på!

Det som var annorlunda för mig i den här processen var att jag själv inte uppträdde. Jag agerade enbart som koreograf och producent och inte som dansare i själva föreställningen. Det kändes konstigt först, men var faktiskt himla skönt. När man själv inte behöver vara med får man en helt annan bild av koreografin för man har alltid alla på plats och behöver inte tänka bort sig själv. Man kan tänka mycket mer på detaljerna och styra och fixa med dansarna mycket mer. Jag tyckte faktiskt om det väldigt mycket, och det är vanligt att koreografer inte är med i sina egna nummer. Det var såklart helt fantastiskt att kunna se sin föreställning i sin helhet när det väl var dags just för att man inte var med.

Här nedan kommer filmen från hela föreställningen som min vän Sebastian har filmat och redigerat! Jag är dock så ledsen över att vi inte filmade den andra föreställningen för ljuset och ljudet var SÅ mycket bättre på den, och lokalen likaså. Nej, ljus och ljud var verkligen en besvikelse här, men ja, kanske inte för det otränade ögat. Trots allt är det ju dansen i fokus, men det var så synd att ha byggt upp det så länge och så blev man så besviken. Nej, det var inte jag som gjorde ljuset, haha, utan vi hade en ljus-och ljudkille som tyvärr var oansvarig och inte levde upp.

Citaten ni ser inför varje nummer är citat från pensionärerna själva som jag hittade i mina anteckningar och ljudinspelningar från våra möten. Bilderna är lånade med tillstånd från Norrköpings Stadsbibliotek.

Här nedan listar jag i vilken tid varje nummer kommer och lite kort historien bakom;

0.17 Öppningsnummer = baserat på danskulturen på 50-60-talet och hur de brukade gå ut och dansa och träffa vänner.

3.42 It Started With A Love Affair = baserad på en man och kvinna som blev kära i varandra, men båda redan var förlovade på varsitt håll.

7.31 Godisbutiken = baserad på hur en kvinna jobbade i en godisaffär och hur hennes blivande man besökte henne där klockan halv åtta varje kväll.

10.33 Bilolyckan = baserad på hur en kvinna var med i en bilolycka och tappade talförmågan och allt hon lärt sig.

17.59 Äktenskapet = baserad på ett 53 års långt äktenskap, men som tyvärr tog slut på äldreboendet p.g.a sjukdom. (Personligen ett av mina favoritnummer, får så mycket rysningar av det här, haha)

21.35 Avslutningsnummer = också baserad mycket på hur de var som ungdomar; busiga och glada!

24.18 Mitt tacktal. Gråter mest, haha, och pratar om varför jag valde att göra just den här föreställningen.

Åh, gudars! Jag har själv inte sett den här på ett tag nu, och blev verkligen så varm i hjärtat nu. Är så otroligt stolt över mina dansare, men så himla stolt över mig själv. Det var ett tag jag var nära att hoppa av utbildningen för det var så jäkla tufft, jag trodde inte jag skulle klara det, men jag är så himla glad att jag fortsatte. Sitter här med lite tårar i ögonen, haha.

Hoppas ni tyckte om detta, även detta en mer personlig bit av mig själv, och jag är fortfarande helt förundrad över att jag lyckades sätta ihop detta med allt vad det innebar. Det finns ett inlägg som jag redan publicerat om hela processen kring föreställningen, är det något ni skulle tycka vara intressant att läsa om?

Glöm inte också att jag har min frågestund igång! Det går bra att ställa frågor här eller i inlägget några inlägg ned.

GISSA VEM SOM TAGIT SIN EXAMEN?! JAAAAAG!

Jag vet att det varit väldigt mycket tjat om detta de senaste dagarna, haha, förlåt, men nu är det gjort! Oj, oj, oj...

Igår hade vi en regelrätt avslutning med tal och uppträdanden, trevligt, och efter det åt vi lunch, grät, och sa hejdå. Känslosam som jag är blev det såklart ett väldigt känslosamt ögonblick att säga hejdå, men jag var förvånansvärt samlad ändå och grät bara litegrann, haha. Jag tror att det tar ett tag att sjunka in att det faktiskt är över.

MEN, jag är sååå taggad på framtiden! Jag har ju den där roliga nyheten kvar, och den tänkte jag kläcka ganska snart då det hör ihop med tiden nu efter utbildningen och vad utbildningen faktiskt har gett mig, hihi!

Det har verkligen varit ett helt fantastiskt år, och jag känner mig väldigt känslosam medan jag skriver detta. Detta år har gett mig, och utvecklat mig, så otroligt mycket.

Tack så otroligt mycket till alla vänner och lärare jag träffat under året. Tack för min underbara klass. Tack för den andra underbara danslinjen. Tack för de fantastiska lärarna som pushat och inspirerat. Tack till all smärta och alla tårar som lärt mig att kämpa på och att det är värt det. Tack till mig själv som tagit mig igenom detta år. Tack för alla nya kunskaper och erfarenheter. Tack Lunnevad, tack för allt.

På kvällen sedan gick jag, min sambo och familjen ut och åt för att fira! Så mysigt och gott!

Idag tar jag examen, herregud! Hjälp, hjälp, HJÄLP, men också, yes, yes, YES! Jag klarade det!

Nästa gång jag skriver kommer jag vara examinerad, hihi. Men hur var min sista dag igår då, om vi ska börja där? Den var så mysig! Vi hade en heldag ute på Lunnevad, där vi på danslinjen bara hängt några gånger under året då vi är inne i stan annars, och som ni ser är det ju magiskt vackert. Vi hade tipspromenad, springning, fotbollsturnering, middag tillsammans o.s.v. Supermysig och bra sista dag!

Jag låter de få bilderna tala helt för sig själva, för nu har jag en examen att tänka på!

KRAM!