Att ta beslut

Åh, är det bara jag som kan få beslutsångest för de minsta sakerna? Något som jagade mig mycket under barnsben och tonåren var när jag kände mig krasslig och skulle ta beslutet "borde jag vara hemma från skolan eller inte"? Var jag verkligen tillräckligt sjuk för att vara hemma? Jag kunde absolut inte ta beslutet själv, utan behövde alltid bekräftelse från både mamma och pappa att det var okej att vara hemma. Annars skulle mitt samvete äta upp mig, tänk om jag hade kunnat gå till skolan ändå? Om jag bara druckit lite mer te, sovit lite mer, och ätit nyttigare? Tänk om någon inte trodde att jag var sjuk? Tänk om mina vänner inte tyckte att jag var tillräckligt sjuk för att stanna hemma?

Och så BOOM kom vuxenlivet! Välkommen till världen där man ska ta alla beslut själv. Sedan jag flyttade hemifrån har sådana här beslut alltid varit svåra för mig att ta, och speciellt de som rör sig om att ställa in saker. Om jag inte har en (enligt mig) riktigt bra anledning att ställa in får jag så otroligt dåligt samvete. Men mot vem? Mot mig själv? Mot mina föräldrar? Mot min chef? Vem är det egentligen som ska lägga sig i mina beslut?

Jag tror att mycket handlar om att jag inte vill göra mig själv besviken, men också mina föräldrar. De har ALDRIG satt någon press på mig själv, men just eftersom jag tidigt märkte att jag var duktig på mycket och gjorde de glada och stolta kom ju tankarna att man ville fortsätta så. Jag har alltid pushat mig hårt, gärna för hårt, och alltid varit en prestationsprinsessa. Därför räcker inte "normala" anledningar som "Jag vill inte", "Jag är så trött idag", eller "Jag har lite ont i halsen" för mig. Nej, nej, här måste jag vara halvt döende för att känna att jag har "rätt" att ställa in, annars äter samvetet upp mig inifrån. Den elaka rösten som säger "Du är inte tillräckligt sjuk", "Du får inte vara svag", "Du måste orka" kommer fram vilket gör så jag hamnar i världens spiral av negativt snack mot mig själv.

Som idag.

I fredags hade jag ont i halsen HELA dagen, men var när jag vaknade på morgonen övertygad om att det var sådan halsont man vaknar med när man frusit under natten eller haft fönstret öppet, förstår ni vilken jag menar? Jag var dundersäker på att jag skulle bli sjuk. På lördagen var det som bortblåst. Jag jobbade hela söndagen, kände ingenting, men kände något komma krypandes under kvällen. Vaknade upp idag, med smååå känningar, men inget ont. Här kom ju beslutsångesten deluxe hur jag skulle göra med kvällens lektioner.

Jag hade inte ont, men jag hade haft ont. Det hade inte suttit i, men det hade återkommit. Jag hade känningar, eller var det bara för att jag kände efter så mycket? Flera timmar snurrade tankarna i mitt huvud om hur jag borde göra, och då ska vi ju inte glömma Herr Corona som sätter extra spinn på det hela. Hade situationen varit normal hade jag inte ens övervägt att ställa in mina lektioner. Jag mår ju bra, pigg och kry. Men nu är inte situationen normal.

Timmar, två samtal med min chef, och desperata sms till vänner om hur de skulle göra i samma situation, och en hel del Googlande senare, tog jag beslutet att ställa in lektionerna. Likaså även morgondagens lektioner, och mitt dagpass på Maxi. Någonstans inom mig försöker jag intala mig att detta var rätt beslut. I och med Corona SKA man vara hemma extra när man upplevt symtom. Men varför känns det inte bra? Förmodligen för att jag inte känner mig särskilt sjuk. Jag försöker bara ta mitt ansvar mot andra, göra det rätta, så varför kan jag inte vara snäll mot mig själv? Varför fastnar jag alltid i den spiralen som trycker ned mig själv, vill pusha mig ännu hårdare, och som inte är snäll mot mig själv? Jag är så omtänksam mot andra, varför inte mot mig själv?

Beslutet är taget, supportat av min sambo och min chef, som faktiskt underströk att om jag har en förkylning i kroppen ska jag inte undervisa i dans (!) och riskera att göra den värre. Nu ska jag försöka vara lite snäll mot mig själv också.

Jag vet att jag sällan skriver så här långa och personliga inlägg, men jag kände bara att jag behövde få ur mig det. Det här samvetet jag brottas med inför varje beslut jag ska ta är inte roligt. Jag måste sluta pusha mig själv så hårt och inse att jag gör det bästa jag kan. Nu ska jag intala mig själv att jag tog ett bra beslut för mina medmänniskor i och med Corona.

Känner ni igen er?

Ha en fin dag!

Många kramar!

Gillar

Kommentarer

happyM
happyM,

Jag är exakt likadan och har förut (innan corona kom såklart) gått till jobbet trots känningar mest för att slippa ligga hemma och ha ångest hela dagen. Men du tog helt rätt beslut, jag skulle gjort samma nu i omständigheterna som vi är i ❤️ Stor kram vännen ❤️

nouw.com/happym
Yasmine ,

Känner igen mig till hundra procent. Är verkligen en prestationsprinsessa jag med. Och dåligt samvete får jag ofta...! Krya på dig! Kram

yasmissy.blogg.se
Sara,

Åh vad jobbigt!! 😟 Känner dock inte igen mig, har rätt lätt för att fatta beslut om allt <3

www.aamaziing.se