Att få ett avslut med det som man sagt sig gått vidare ifrån

Högstadietiden, vilken underbar tid, så många fina och vackra minnen....eller också inte. När man tror att man gått vidare, och så kommer man på att man inte alls är klar med det. Att man ibland, när man tänker och känner efter, faktiskt kommer åt känslor av ilska, besvikelse och irritation. Känslor som finns långt inom en och som man trodde inte fanns kvar. Känslor och tankar kring den ensamhet, den utanförskap som fann i skolan. Att inte tänka, att inte känna, har blivit som ett sätt att övertyga en själv att man gått vidare. Men så dricker man några glas vin, pratar med en kompis eller känner sig nerstämd; då kan det plötsligt dyka upp tankar kring skoltiden upp. Det känns som att hela den tiden definierat mig som person. Att jag känner en sådan ångest, tar åt sig vid det minsta (då jag inte går på medicin, för då är allt lattjo laban liksom) av kritiken eller åsikter. Att inte våga vara mig själv, att stå upp för det jag tror på....den svårigheten finns kvar. Jag har alltid varit försiktig, men jag tror verkligen inte skolan gjorde det bättre, gav mig inte rätt förutsättningar att utvecklas på det bästa sättet.

Men så ibland kommer jag på mig själv med att tänka, hur upplevde den stora gruppen, den populära gruppen, den som styrde eller hur man ska säga, hela tiden. Jag vet att för en del var det den bästa tiden i livet. Men trots det, fanns det någonsin någon tanke på att allt var inte som på rosor? Inte för alla. Att för vissa, var vardagen att vara ute i kylan, vara en av de som stängdes ute, en som sågs som någon typ av pest som andra inte ville ta i handen vid dansen för att denne, denna, hade nariga händer eller var en av de ointressanta, udda, konstiga personerna? Jag, liksom flera andra, kanske inte erbjöd så mycket, men hur lätt var det att bjuda på en själv när det inte fanns utrymme eller intresse för det? Vem ville vara kompis med tjejen/killen. i luvtröja eller randig slips? eller tjejen/killen. i svart hår som kallade sig för emo?

Jag vet mycket väl att alla vi som gick 10 år (och sedan några år till) tillsamman inte är samma personer idag som vi en gång var. Att det vi gjorde då är något som vi idag står för, för det gör jag verkligen inte. Verkligen inte. Jag gjorde säkert dumma saker, saker som jag förträngt. Jag hoppas att det är lika för andra. Att det kanske är värre för dem än för mig. Att det faktiskt finns ett samvete som säger att det jag gjorde mot henne, honom, dem, var förjävligt. Eller var upplevelsen för de flesta, den naiva bilden att allt var som en dans på rosor? Ibland undrar man.



Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229