Mitt Livs Äventyr // The Adventure of My Life
För 320 dagar sedan bytte jag Sverige och tryggheten mot äventyret i USA. Ett äventyr som kom att betyda mer för mig än jag någonsin hade kunnat ana. Ett äventyr jag inte njöt tillräckligt av när jag var där, men som jag saknar med ett värkande hjärta. Ett äventyr som var både lättare och svårare än jag hade förväntat mig, på samma gång. Idag, den 22 juni, skulle jag ha lämnat Plymouth och mitt utbytesår bakom mig, om allt hade varit som vanligt.


Men världen är inte som vanligt, utan den är omkastad av en global pandemi som överrumplade oss alla. Och här sitter jag, hemma i Sverige, sedan 3 månader. Någon gång läste jag att det inte är tiden man känt en person som spelar roll, utan hur nära relationen har blivit på den tiden, och likadant känner jag nu. Jag må inte ha fått 11 månader, men jag fick de bästa 7,5 jag kunde ha önskat mig.

Tiden gick fort, och det var som att för varje sekund som gick så tickade klockan lite fortare. En ny familj, nya vänner och en ny skola, ingenting var välbekant men som jag älskade det och trivdes. Jag formade mig, och jag märker hur jag än idag när med mig lite av min amerikanska personlighet. Lite mindre tidspessimist ;), lite mindre kontrollbehov och framförallt är jag ännu mer intresserad av världen. Ingenting känns längre omöjligt, utan om något känns vår jord bara ännu mindre.




Jag vet att jag var lyckligt lottad. Att allt bara flöt på. Men det hade det inte gjort utan människorna runt mig. Min kära Amerikanska familj, att de tog in mig som de gjorde var anledningen till att jag alltid kände mig så trygg i mig själv, för jag hade ett hem. Nej, jag har ett hem där, och jag längtar tills dagen jag får åka hem dit.



Det känns som att hela mitt utbytesår var en dröm. Ett liv utan bekymmer och besvär. Att jag behövde lämna Plymouth är fortfarande som ett blödande sår i mig. Ibland funderar jag på när det kommer att sluta göra så ont, att jag inte fick något riktigt avslut och avsked. En dag tror jag att den smärtan kommer att övergå i värme och kärlek, för den tiden jag fick. Där är jag inte ännu, men jag är närmare än vad jag var för tre månader sen. Nu är jag ledsen för det jag missade, men glad för jag hann trots allt spela basket, springa cross country, få vänner och en familj för livet och uppleva en helt ny plats på jorden. Det kommer alltid att göra det värt det för mig.





För det är värt det, tusenfaldigt att åka på ett utbytesår. Vilken upplevelse det var.
Så tack, tack AFS och mitt amerikanska nätverk för att ni gav mig förutsättningarna för mitt utbytesår som blev fantastiskt. Tack till mina kära familjer, både här och i USA för allting ni gör för mig. Tack till mina vänner, både här i Sverige och i USA, ni har format mig till den jag är. Och TACK alla ni som läst min blogg. Det har värmt så otroligt att höra er säga att ni läst den, och velat följa med på mitt äventyr.
Här med slutar även min blogg, med slutet av mitt utbytesår, och nu är jag officiellt en av alla tusentals AFS-alumni. Tack.
Plymouth, WI, it’s been an honour.
Stora kramar, Alexandra
320 days ago, I traded the familiarity of Sweden with the adventure in the U.S. an adventure that would mean more to me than I could have ever imagined. An adventure that I didn’t enjoy enough during, but that I miss with an aching heart now. An adventure that was both easier and harder then I imagined, often at the same time. Today, the 22nd of June, I would’ve left Plymouth and my exchange year behind, if everything would’ve been like normal.
But the world isn’t like normal, because it’s shook by the global pandemic which overtook our regular lives. Here I am, in Sweden, since 3 months. Once I read that it’s not how long you’ve known a person that matters, but rather how well you now know them. That is how I see it, I may not have gotten 11 months, but I got the best 7.5 I could’ve ever wished for.
The time flew, and for every second that passed the time went quicker than before. A new family, new school, new friends, nothing was well known but I loved it and thrived. I adjusted and to this day, I have parts of my American life and personality with me, I’m a little less stressed about time, my need for control has lessened and I’m, if possible, even more interested in the world. Nothing feels impossible, and if anything, out earth feels smaller then ever.
I’m aware I was lucky. That everything just worked out. But it wouldn’t have if it wasn’t for the people around me. My dear American family, that they took me in was the reason I always felt so at ease, because I had a home. No, I have a home, and I can’t wait to go back home there.
It feels like my exchange year was a dream. A life without worries and problems. That I had to leave Plymouth early is still a bleeding wound. Sometimes I wonder when it’ll stop hurting, that I didn’t get a proper ending and goodbye. One day, I think the pain will transform into pure love and warmth for the time I got. But I’m not there yet, but I’m closer than I was three months ago. Now I’m sad for what I missed, but I’m happy that I after all got to play basketball, run cross country, got friends and family for life and experience a completely new place on Earth. That will always make it worth it to me.
Because it is worth it going on an exchange year, a thousand times over. What an experience it was.
So thank you, thank you AFS and my network for giving me the starting points I needed to make my year amazing. Thank you my dear families, both here and in the U.S, for everything you do for me. Thanks for my friends, both international, American and Swedish, for making me who I am. And THANK YOU all of you who have read my blog. It’s been heartwarming seeing the amount of people who’ve followed me and my adventure.
So here, my adventure ends and I am officially one of thousands of AFS-alumni around the world. Thank you.
Plymouth, WI, it’s been an honour.
Big hugs, Alexandra
