För 320 dagar sedan bytte jag Sverige och tryggheten mot äventyret i USA. Ett äventyr som kom att betyda mer för mig än jag någonsin hade kunnat ana. Ett äventyr jag inte njöt tillräckligt av när jag var där, men som jag saknar med ett värkande hjärta. Ett äventyr som var både lättare och svårare än jag hade förväntat mig, på samma gång. Idag, den 22 juni, skulle jag ha lämnat Plymouth och mitt utbytesår bakom mig, om allt hade varit som vanligt.

Men världen är inte som vanligt, utan den är omkastad av en global pandemi som överrumplade oss alla. Och här sitter jag, hemma i Sverige, sedan 3 månader. Någon gång läste jag att det inte är tiden man känt en person som spelar roll, utan hur nära relationen har blivit på den tiden, och likadant känner jag nu. Jag må inte ha fått 11 månader, men jag fick de bästa 7,5 jag kunde ha önskat mig.

Tiden gick fort, och det var som att för varje sekund som gick så tickade klockan lite fortare. En ny familj, nya vänner och en ny skola, ingenting var välbekant men som jag älskade det och trivdes. Jag formade mig, och jag märker hur jag än idag när med mig lite av min amerikanska personlighet. Lite mindre tidspessimist ;), lite mindre kontrollbehov och framförallt är jag ännu mer intresserad av världen. Ingenting känns längre omöjligt, utan om något känns vår jord bara ännu mindre.

Jag vet att jag var lyckligt lottad. Att allt bara flöt på. Men det hade det inte gjort utan människorna runt mig. Min kära Amerikanska familj, att de tog in mig som de gjorde var anledningen till att jag alltid kände mig så trygg i mig själv, för jag hade ett hem. Nej, jag har ett hem där, och jag längtar tills dagen jag får åka hem dit.

Det känns som att hela mitt utbytesår var en dröm. Ett liv utan bekymmer och besvär. Att jag behövde lämna Plymouth är fortfarande som ett blödande sår i mig. Ibland funderar jag på när det kommer att sluta göra så ont, att jag inte fick något riktigt avslut och avsked. En dag tror jag att den smärtan kommer att övergå i värme och kärlek, för den tiden jag fick. Där är jag inte ännu, men jag är närmare än vad jag var för tre månader sen. Nu är jag ledsen för det jag missade, men glad för jag hann trots allt spela basket, springa cross country, få vänner och en familj för livet och uppleva en helt ny plats på jorden. Det kommer alltid att göra det värt det för mig.

För det är värt det, tusenfaldigt att åka på ett utbytesår. Vilken upplevelse det var.

Så tack, tack AFS och mitt amerikanska nätverk för att ni gav mig förutsättningarna för mitt utbytesår som blev fantastiskt. Tack till mina kära familjer, både här och i USA för allting ni gör för mig. Tack till mina vänner, både här i Sverige och i USA, ni har format mig till den jag är. Och TACK alla ni som läst min blogg. Det har värmt så otroligt att höra er säga att ni läst den, och velat följa med på mitt äventyr.

Här med slutar även min blogg, med slutet av mitt utbytesår, och nu är jag officiellt en av alla tusentals AFS-alumni. Tack.

Plymouth, WI, it’s been an honour.

Stora kramar, Alexandra

320 days ago, I traded the familiarity of Sweden with the adventure in the U.S. an adventure that would mean more to me than I could have ever imagined. An adventure that I didn’t enjoy enough during, but that I miss with an aching heart now. An adventure that was both easier and harder then I imagined, often at the same time. Today, the 22nd of June, I would’ve left Plymouth and my exchange year behind, if everything would’ve been like normal.

But the world isn’t like normal, because it’s shook by the global pandemic which overtook our regular lives. Here I am, in Sweden, since 3 months. Once I read that it’s not how long you’ve known a person that matters, but rather how well you now know them. That is how I see it, I may not have gotten 11 months, but I got the best 7.5 I could’ve ever wished for.

The time flew, and for every second that passed the time went quicker than before. A new family, new school, new friends, nothing was well known but I loved it and thrived. I adjusted and to this day, I have parts of my American life and personality with me, I’m a little less stressed about time, my need for control has lessened and I’m, if possible, even more interested in the world. Nothing feels impossible, and if anything, out earth feels smaller then ever.

I’m aware I was lucky. That everything just worked out. But it wouldn’t have if it wasn’t for the people around me. My dear American family, that they took me in was the reason I always felt so at ease, because I had a home. No, I have a home, and I can’t wait to go back home there.

It feels like my exchange year was a dream. A life without worries and problems. That I had to leave Plymouth early is still a bleeding wound. Sometimes I wonder when it’ll stop hurting, that I didn’t get a proper ending and goodbye. One day, I think the pain will transform into pure love and warmth for the time I got. But I’m not there yet, but I’m closer than I was three months ago. Now I’m sad for what I missed, but I’m happy that I after all got to play basketball, run cross country, got friends and family for life and experience a completely new place on Earth. That will always make it worth it to me.

Because it is worth it going on an exchange year, a thousand times over. What an experience it was.

So thank you, thank you AFS and my network for giving me the starting points I needed to make my year amazing. Thank you my dear families, both here and in the U.S, for everything you do for me. Thanks for my friends, both international, American and Swedish, for making me who I am. And THANK YOU all of you who have read my blog. It’s been heartwarming seeing the amount of people who’ve followed me and my adventure.

So here, my adventure ends and I am officially one of thousands of AFS-alumni around the world. Thank you.

Plymouth, WI, it’s been an honour.

Big hugs, Alexandra

Idag den 2:a maj skulle jag ha haft Prom i USA. Nu är den såklart inställd, men idag skulle balen ha varit. Ledamot såklart, då Prom verkligen är en del av ”The American Dream” för många.

Så för att hedra sett lite hihi, så ska jag visa er bilder från dagen innan jag åkte hem från Wisconsin. Alla vi utbytesstudenter samlades hemma hos Lina, och vi tog Prom pictures. Dvs alla hade på sig sina Prom klänningar de hade köpt. Dessutom tog vi bilder i våra Cap & Gowns, hade vår egna lilla graduation ceremoni och låtsades att vi tagit graduation. Så här kommer en himla massa bilder, som Clare och Tyler tog (dvs de ägs av någon och jag använder dem med tillåtelse), så att ni också får uppleva vår egna lilla version av Prom och Graduation.

Vi utbytesstudenter, samt alla som var där och firade oss.

Det är tradition att alla tjejer på PHS vid Prom ställer sig i regnbågens färger med sina klänningar, så även vi fick göra det.

Åhhh så mycket minnen som kommer över mig nu, det värmer fortfarande i mig att jag missat så mycket.

Sen var det dags för graduation då

Sen hade vi vår egna graduation ceremoni då. Vi spelade graduation musiken, sen fick man gå upp en och en, få sitt namn uppropat, vems en värdfamilj varit, sen tog man emot ett diplom av ”rektorn” (diplomen var för övrigt våra värdsyskons diplom) för att sedan gå tillbaka.

Är så ofantligt tacksam att vi träffades alla och verkligen fick en chans att uppleva allt det här. Det betydde verkligen allt för mig.

Kram på er

Hejsan!
Long time ni see, och som jag lovade er har jag fortfarande några inlägg kvar att skriva. Snälla, idag tänkte jag skriva om lite skillnader jag märkte när jag bodde i USA, men har ni någr andra frågor kring livet som utbytesstudent eller USA så kommentera gärna dem nedan :) dags för skillnaderna då :)

1. Bestick- vissa amerikaner använder inte knivar när de äter, eller det är lite olika. Det är inte ovanligt att familjer bara dukar med en gaffel och inte en kniv, för man kan ju lika gärna dela maten med en gaffel enligt dem (och ja det funkar för typ pannkakor kan jag intyga). Alternativt så skär många all sin mat med kniven och sen lägger undan Den, flyttar gaffeln till höger hand och äter bara med den. Detta pratade vi mycket om vid mitt lunch bord, då mina lunch buddies alltid skämtade om hur jag åt så ordentligt med kniv och gaffel :))

2. Religion - iallafall i området jag bodde i, så var väldigt många religiösa.Absolut inget fel med det, men man märkte att religionen var en stor del av mångas liv. Jag levde själv i en katolsk värdfamilj, och det är jag oändligt tacksam för då det gav mig en möjlighet att uppleva något helt annat än det sekulära Sverige. Dessutom ber många innan middagen här, samt många går på kristna skolor under sin grundskoletid. Helt enkelt är religionen en trygghet för många; och en viktig del i vardagen. Jag tyckte ändå att det var väldigt fint att vara en del av och uppleva en annan trosuppfattning och sätt att se på världen

Min utflykt i kyrkan på julaftonsmässan :)

3. Skolsporter - det här vet jag att jag pratat mycket om, men det här var helt ärligt en av höjdpunkterna under mitt utbytesår. Framförallt i min lilla småstad så var skolans sportlag extremt viktiga, och det var ofta man såg utomstående som bodde i Plymouth på matcherna. Helt enkelt är skolan något som förenar hela området, och alla som tävlar för skolan är extremt stolta över att tillhöra Plymouth Panthers. Det gör något fint med, för man får en lagsammanhållning på ett helt annat sätt, samt att hela skolan hejar på en

4. Rapmusik - ja, i USA och framförallt bland ungdomar är rapmusik helt sjukt stort. På väg till skolan och till alla XC-meets så spelades riktig rapmusik på högtalare och många kunde varenda ord. Intressant skillnad då (vad jag vet iallafall), sån heavy duty rapmusik inte är så stort i Sverige iallafall, men jag ska ärligt säga att man vande sig och i slutet tyckte jag faktiskt riktigt mycket om den musiken. Men det var såklart troligen eftersom det var så många minnen kopplade till den för mig :))

5. Lärarna - det här är faktiskt väldigt intressant, för det känns som att lärarna i USA verkligne brinner för läraryrket och för att få lära ut sin kunskap. Alla lärare har sitt egna klassrum där de dekorerar och ger sina studenter alla förutsättning för att lära sig. Dessutom fick man en väldigt personlig relation med många av sina lärare, och de fanns alltid där om du ville ha hjälp eller diskutera något (det finns även svenska lärare där för oss här hemma). Lärarna kändes på många sätt som vänner, och tillsammans med klassen så skapade man en bra arbetsmiljö. Dessutom var vi tvungna att kalla våra lärare för Ms/Mr/Mrs + deras efternamn. Att kalla sin lärare för ett förnamn fick man absolut inte göra

På väggen i vår mentors rum hänger vårt avtryck för alltid :)

Lite såna olikheter som jag precis nu kom på här ifrån Sverige, och kom ihåg att detta är vad jag upptäckte, så det måste absolut inte vara likadant på andra ställen i USA. Kom också ihåg det AFS alltid sa till oss ”it’s not better or worse, just different”

Kramar på er, och hoppas att ni håller er friska i dessa tider.