tomrummet inom mig

Idag växte något inom mig, som mer eller mindre gnager i mig varje dag. Jag vill ha en förklaring, och jag vill gärna minnas den tidiga delen av min barndom , den som var bekymmerfri, iaf för oss barn.


Jag or glad när jag or hemma hos mamma och vi kan prata minnen om min farmor, mina tidiga levnadsår mm. Jag har ingen pappa att dela detta med..

Ibland undrar jag om det är mina farföräldrar jag ska logga skulden på, eller om min pappa är ensam bov i dramat.. Oavsett vad så finns det ett tomrum i mitt liv..


När jag var yngre försökte jag ständigt koppla bort känslan av saknad. Bekräftelsebehovet var enormt under mina tonår. Jag har valt att vara arg för att min pappa inte är en del av mitt liv, arg för att han hellre håller fast vid sitt beroende.

Jag har gett honom chanser efter att min dotter föddes, men det har max gått ett tag så har han kastat bort allt igen.

Jag har insett, den pappan jag behövde, ville ha, vill ha, aldrig kommer att existera. Och det kanske är okej, även om jag gråter massor . Det är ett tomrum i mitt liv som aldrig kommer fyllas.

Jag har också insett att det är tufft att inte kunna dela med sig av dessa tankar och känslor. Jag är ledsen , jag vill höra att jag är älskad, saknad, behövd. Att han tänker på mig, att han bryr sig. ..Dessa ord kommer bara att finnas i form av längtan... 




Gillar

Kommentarer