Diabetes-skam

November 2007 fick jag diagnosen Diabetes typ 1. Det var en riktigt tuff period i mitt liv.

Förutom att det (antagligen) är jobbigt att vara tonåring, så var jag på ett väldigt dåligt ställe i livet. Jag försökte dölja, både för min mamma och allmänheten, att min styvpappa hade utsatt mig för sexuella övergrepp under några års tid, vilket gjorde att jag mådde psykiskt dåligt. Samtidigt försökte jag hålla en fasad utåt att jag var glad och livet lekte! Jag kände mig ofta väldigt ensam och oförstådd. Men jag klandrar ingen, hur ska man kunna förstå någon som inte berättar hur hon mår?

I samband med att jag fick diabetes rasade verkligen hela min värld! Jag levde länge i förnekelse! Jag har INTE diabetes, och det var inget jag på några villkor skulle förhålla mig till.. Det enda jag ville var att passa in och vara som alla andra. Diabetesen gjorde att jag var ännu mer långt ifrån att vara som alla andra, än jag redan var. Jag hatade både mig själv och livet under en lång tid. Vissa vänner slutade umgås med mig när de fick reda på att jag hade diabetes, för att de inte ville känna ansvar om något skulle hända mig. Det gjorde inte situationen bättre.

Under många undanhöll jag och skämdes över att jag hade diabetes. Dels för att jag tyckte det begränsade mitt liv, dels för att jag inte ville bli dömd. Det är allt för ofta man fått frågan om man har diabetes för att man ätit för mycket socker, eller att jag kanske kan bli av med det om jag skulle gå ner några kilo i vikt! Jag ville dessutom inte att folk skulle undvika att umgås med mig, så som mina "kompisar" tidigare hade gjort.

Även om jag tillslut insåg att jag är tvungen att göra det bästa av situationen, så har det, och finns än idag, mycket känslor, besvikelse och sorg över att behöva leva med den här sjukdomen. Jag önskar inte ens min värsta fiende detta! Men man kan leva ett gott liv med diabetes, bara man lägger ner energi på det!

Jag bestämde mig i alla fall för drygt 3 år sedan att jag ska vara öppen med min diabetes, våga prata om det, berätta för folk att det faktiskt är jobbigt i perioder. Det tog tid att kunna prata om det på ett naturligt sätt, men jag är så tacksam att jag bara tog tag i det och vågade öppna upp mig, för det har hjälp mig så oerhört mycket!

Jag tror inte jag är den enda som upplevt diabetes-skam och jag önskar att alla bara hade någon de kunde prata med, och att det faktiskt är okej att känna sig ledsen och arg över att ha diabetes.

Gillar

Kommentarer