Att bli utsatt för sexuella övergrepp som barn

Nu tänker jag inte längre vara tyst!

Som barn blev jag utsatt för sexuella övergrepp.  I många år har jag levt i förnekelse och försökt glömma det som hänt. Men det går inte, hur mycket jag än försöker. Och idag ångrar jag att jag inte var modig nog att berätta för en vuxen.

Förra sommaren bestämde jag mig för att göra en anmälan. Det är här det svenska rättssystemet sviker mig. I 1.5 år har anmälan pågått nu, och gång på gång har åklagaren lagt ner fallet. Varför? – Inte för att man inte tror mig, utan för att det finns brist på bevis mot gärningspersonen. Ja, och vad krävs för bevis om man som barn blivit utsatt för något fruktansvärt av en vuxen person; ensam och rädd bakom stängda dörrar? En av kriterierna var att det ska finnas ett vittne som kan styrka att man berättat om övergreppen  när det var aktuellt. Och vad har jag då? Jo, just det som dom påstår sig behöva. En barndomsvän som vittnat för polisen om att jag som liten berättade om det för henne. Samt en rad andra grejer som kanske i sig inte vittnar om just övergreppen utan flera andra olämpliga, vidriga saker mot unga tjejer som gärningspersonen gjort.

Under hela min uppväxt har jag försökt låtsats som ingenting på grund av skam. Men det är inte jag som ska skämmas. Det är gärningspersonen som idag går fri från 2 anmälningar om grova sexuella övergrepp mot barn, och kan fortsätta sitt liv utan konsekvenser. En käftsmäll i ansiktet. Men jag tänker inte längre vara tyst, för om jag vågar berätta (trots att det gått flera år) så kanske någon annan också vågar berätta. Sexuella övergrepp ska man inte få komma undan med!

Gillar

Kommentarer