Depression

Jag ler, jag skrattar, jag är i skolan, jag äter och jag pratar. Jag är inte längre inlagd och jag ligger inte längre hemma. Är jag fortfarande sjuk? Har jag fortfarande depression?
Svar: Ja.
Jag har nu kommit in i det gråa gränslandet som en depression kan innerbära för många. Ni ser inte, ni hör inte, men även om ni inte märker så finns det där och plågar oss.
Jag har ångest i stort sätt hela tiden. Jag vill inte vara i skolan, jag vill inte vara bland folk, jag vill inte hälsa i korridoren och jag vill inte träffa dig och din positiva energi. Jag vill inte påminnas om hur dåligt jag mår och jag vill ännu mindre påminnas om hur bra alla andra mår. Jag vill bara vara själv, isolerad från allt jobbigt och allt som ger mig ångest.
Men det går inte. För inget ger mig så mycket ångest som att ligga hemma och känna att jag förlorar livets match. Det är schack matt, pest eller kolera. Depressionen har inga kryphål, bara oförtjänade bestraffningar. Därför går jag till skolan, därför är jag bland folk och därför hälsar jag i korridoren. Inte för att jag vill utanför att alternativet är värre.
Till er som känner folk som lever i depression: Ha förståelse, glöm inte diagnosen bara för att du inte ser den. Depression måste inte synas, det kan plåga människor ordentligt ändå.
Till er som lever i det jag beskrev: Fortsätt kämpa. Jag vet att varje dag och varje andetag kan vara en kamp, men kampen gör oss starkare. Det finns ett ljus i tunneln och vi måste orka kämpa tills vi kommer dit! Ingen är ensam.

Gillar

Kommentarer

Brinksalim
Brinksalim,
Albin_Karlsson
Albin_Karlsson,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229