Det är typ väldigt många månader sen jag skrev sist och väldigt mycket har hänt sedan dess. Jag har liksom alltid älskat att skriva så jag tänker att jag kanske ska försöka komma tillbaka till det, för jag tror ändå att det är en rätt bra grej att göra. För de som kan och vill. Det är ju också väldigt roligt att gå tillbaka efter en tid och läsa igenom allt man har skrivit, även om det kanske ofta har varit mycket ledsamhet som har trängt fram i mina texter (det är de jag vet bäst om, iallafall när det kommer till att skriva ner vad man känner..) Men det är väl bra på något sätt det också att våga skriva vad man känner. Det är ju trots allt de allt handlar om, de man får höra jämt och ständigt att man ska våga.

Jag har iallafall tagit examen och har jobbat min första vecka som Förskollärare. Det känns ungefär som när man har praktik om jag ska vara ärlig, man vet inte så mycket. Det jag vet står i böckerna. (bortsett från människokontakten den känns ändå hyfsat bra så här långt) Jag hann alltså jobba en vecka och sen blev jag jätteförkyld med feber så kanske är det därför jag skriver, för att jag har varit hemma i två dagar och har sett...12 (gamla) avsnitt Grey's Anatomy och börjar känna av de där fyrkantiga ögonen ens föräldrar alltid pratade om. (Sidiospår: Det är faktiskt en jäkligt bra serie, ser om den från början för andra gången och följer fortfarande de nya avsnitten. 14 säsonger ändå och så många som försvunnit och ändå är det en jäkligt bra serie. Hoppas den fortsätter för alltid.)

Jag hoppas att det kommer kännas bättre på jobbet efter ett tag, när man vant sig och kommit in i det. Jag är nog en sådan person som gärna vill att det ska ske saker med en gång. Det ska kännas bra på en gång annars kommer det aldrig att bli bra. Vem tänker ens så? Gud, vad jag låter jobbig. Men jag tänker rätt mycket överlag.

Annars, så har jag flyttat hemifrån (omg). Nä, men var väl på tiden även om det inte känns som att jag har flyttat känns typ som att jag är och hälsar på min pojkvän och hans föräldrar (ja, vi bor hos hans föräldrar). Men det släpper förhoppningsvis till det att vi flyttar ut. Vi väntar alltså på vår lägenhet som ska vara färdig i augusti/september och tänker man på det stora hela är det inte så långt tid kvar om man tänker på hur lång tid det var från början.

Lite mer än tre år har vi varit tillsammans nu och jag tror innerligt att jag har hittat rätt. Och det är väl jäkligt trevligt om inte annat. :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Borde vara lyckligast i universum- ska snart flytta ihop med den bästa killen nånsin, fått mitt drömjobb och alla bitar faller på plats. Ändå lyckas du. Är det inte helt jävla otroligt, efter alla år som faktiskt gått? Jag trodde aldrig nånsin jag skulle se dig igen, inte mindre bredvid någon jag tycker om. Paniken jag drabbades av. Hela dagen idag har vart en enda dimma pga dig. En av mina lyckligaste dagar. En där jag faktiskt har något att visa för allt jag tagit mig igenom. Du har tagit så jävla många dagar och jag trodde ärligt jag var kvitt dig. Men tanken slog innan idag, kommer jag nånsin att bli det?..

Likes

Comments

Titeln passar väl rätt bra in just nu, för har tydligen haft svårt för att formulera meningar på den här sidan på senaste tiden. Ibland är det väl så? Det känns dock jobbigt att något som varit en så stor del av mitt liv under en så lång period, har nu blivit bortbytt för något annat. Men jag kanske inte behöver skriva på samma sätt längre? Det kanske var någon form av terapi för mig. På något sätt har alla mina texter genom åren speglat mig som jag var då och skapat den jag har blivit idag. Och jag känner en sån enorm glädje nu för tiden. Det där kalla och dystra känns som ett helt annat liv. Jag, personligen tycker inte heller att jag är lika arg längre. (Får frågan killen på bilden om han instämmer med detta). Kan det verkligen vara så att jag har kommit över allt som jag en gång trodde hade blivit en del av mig? Kan det verkligen vara så att 2017 äntligen är året som jag får mig själv på fötter både psykiskt och fysiskt en gång för alla? Bort från ångest och sjukhusbesök, bort från alla onda tankar som så länge har släpat efter mig. Nu kanske jag äntligen kan andas ut och faktiskt våga leva lite, ta lite chanser och se vad som händer. Istället för att vara rädd för att gå ut genom dörren i tron om att jag ska trilla ihop i en liten hög. Det är liksom helt jävla fantastiskt att jag ens skriver det här. Wow, alltså. Vilken krigare man är ändå. Så tänk på det, oavsett vad ni går igenom så är ni alla värda en massa jäkla kärlek. För det finns ingen som förtjänar psykisk ohälsa. Ingen.

Likes

Comments

Precis som rubriken säger har min helg varit. Den har varit fylld med allt jag tycker om.
Bakning, laga riktigt god mat, gå ut och plocka löv och sedan komma in och göra ännu en höstkrans.
Spela spel och skratta så att man viker sig dubbel. Gå på julmarknad. Skratta ännu mer.
Och tillsist, pussa den man älskar mest hundra ggr och bara känna hur varenda nerv i kroppen vaknar till liv.
Och sedan att avsluta med att somna bredvid personen.
#livet

Likes

Comments

I say that I don't want to talk about it. Actually, I do, but I'm afraid of your reaction. I'm afraid that you'll never see me as an equal again. I'm afraid of the pity in your eyes once you realize how screwed up I really am.

Because sometimes people do feel that way. Sometimes your life feels like it's caving in on you. Sometimes people really do feel like they don't want to exist, like they just want to curl up into a ball, and go into that place between life and death. Saying "I don't want to exist", isn't saying "I want to die". It's saying "I wish that, for the time being, I could go somewhere and not have to feel". I don't think there's anything wrong with that. And if you don't know how it feels, then you have no place to judge anyone who does.

Likes

Comments