L I V E T

"Hon var aldrig på samma sida som de människor omkring henne.Ibland framför, ibland bakom, alltid i ett annat kapitel.. ibland till och med i en helt annan bok"

Det händer att jag får höra att jag har enorm energi som aldrig verka ta slut. Att när jag väl är igång oftast har 1000 saker samtidigt och mer än gärna skriver långa "göra-listor". När mina vänner försöker nå mig vet de att jag oftast är på språng. Jag ses nog som den som inte riktigt har full koll, råkar ut för typiska saker och tyvärr råkar spilla ut både det ena o de andra.

När jag finner intresse behöver jag veta hur och varför för att förstå hur någonting fungerar. Det mesta är även på gott och ont. Jag menar att känslorna är starka. I det mesta jag gör lägger jag ner hela min själ i och det är så fruktansvärt ansträngande. En fråga jag har funderat på är ifall det är en bonus? Att man lever och upplever allt så mycket starkare. Att när man älskar så är det intensivt, starkt och våldsamt. Likaså att när man sörjer krossas hjärtat i tusen bitar. Att man gör allt mer, att man ser allt skarpare och att allt man hör är vackrare och smärtsammare.

MEN DET ÄR SÅ ANSTRÄNGANDE.

Samtidigt vill man så mycket, kanske för mycket. Övertänkandet och intrycken flödar. Att allt ska göras på en gång ger en inre kamp.

Idag har jag haft sommarlov i två veckor. Jag börjar äntligen känna små små vågor av ett inre lugn. Mitt huvud går inte lika ofta på högvärv längre. Den omedvetna stressen minskar . Jag tog ett sommarjobb som jag inte riktigt hade tänkt mig men det blev SÅ himla bra. När jag kommer hem på dagarna är jag inte helt slut. Utan jag gör saker, jag kopplar av och mår bra. Mina vardagar spenderar jag på ett ålderdomshem där jag får hjälpa helt underbara personer. Jag ger dem så lite och jag får så mycket tillbaka. Jag känner mig uppskattad. Det känns som att jag kan bidra med någonting. Varje dag möts jag med leenden och tacksamhet.

Vet inte riktigt vart jag vill komma. Jag har verkligen inte mått dåligt under våren jag har bara varit så sjukt omedvetet stressad. Det är väl det som har varit litet farligt, just den där omedvetna stressen...Tyvärr funkar jag så att när det blir för mycket funkar ingenting. Helst allt eller inget. Men jag vill detta. Jag vill och BEHÖVER skriva av mig. Jag vill hålla uppe mitt intresse för fotografi och jag vill låta idéerna flöda igen!! Jag måste bara göra det på rätt sätt. Kraven kanske inte måste va så höga?

OJ nu kanske jag var alldeles för öppen, för djup? Men detta är min blogg här vill jag dela med mig av mycket personligt. Allt är inte perfekt och det känner jag att jag måste visa upp här också. Även ifall jag ÄLSKAR att fixa till lite extra för de där inspirerande bilderna eller kanske dela med mig utav materiella saker som har mitt intresse. Så vill jag inte ses som en ytlig tjej när jag i själva verket är så mycket människa som det bara går.

Jag skrattar, jag gråter, jag älskar, jag kämpar, jag förlorar, jag vinner, jag LEVER.

 

All kärlek Jennifer

Gillar