Våga tro på livet igen?

Det krävs mycket att våga tro på livet igen. Att våga släppa in någon, att låta sig själv känna glädje.
Det krävs ett stort mod att riva ner sina murar och låta livet visa en glädje igen.

För även om det kan låta konstigt så kan glädje och lycka vara något otroligt läskigt. Man kliver liksom in i något okänt. Utanför sin komfortzon.
För sorg o hat brukade vara det enda jag kunde, det enda som var "tryggt", jag visste inget annat.

Varje gång jag har varit lycklig och börjat må bra så har det tagits ifrån mig, därför vågar jag knappt säga att jag mår bra. För jag kan aldrig riktigt lita på det. Men jag har bestämt mig nu att våga ge livet en ny chans. För det förtjänar jag. Jag ska våga släppa in glädje i mitt liv, jag ska våga ta plats. Jag ska aldrig mer vara tyst.

Just nu rullar livet på. Eller det känns så iallafall, men jag vet inte om det kommer ändras. Men jag hoppas att det fortsätter i samma bana!

Jag mår inte bra än, men jag är okej. Jag är påväg, och det är det som räknas. Jag tänker inte låta det negativa ta all min energi.
Det är så mycket positivt i mitt liv och det kommer jag vara rädd om. Aldrig mer vill jag förlora min livsglädje, för jag kan nog faktiskt erkänna nu, att livet är bra. Det är faktiskt ganska nice att leva.

Jag har valt att fokusera på mig själv nu, att försöka ordna upp mitt liv och låta min själ läka ordentligt. För det är fan dags, jag vägrar spendera tio år till i depressionens mörka grotta.
Detta har däremot påverkat hur social jag är, jag har helt enkelt ingen ork till att vara lika social med människor som jag brukade vara.
Jag hoppas och tror att dom runt omkring mig förstår det, det är inget personligt! Det är bara så att jag måste fokusera på mig en tid framöver, jag måste göra det här för mig. Det gör mig inte självisk eller till en mindre bra vän.
Jag gör detta så jag kan bli en ännu bättre jag, en Freja som det är roligare och umgås med.

Jag har spenderat hela mitt liv med att hjälpa folk runt omkring mig, har sett till att alltid ha något annat att tänka på än mina egna tankar. Att aldrig vara ensam och att alltid ha fullt upp. Men det är dags att sluta springa ifrån mina problem.

Jag är påväg, tillbaka till mitt liv. Jag har börjat ta mig loss och hoppas snart att jag är fri.

En massa saker just nu som är på gång! Och jag är så jävla taggad på det. Allt löser sig tillslut!

Vad ville jag få ut av det här inlägget? Ja, jag vet inte riktigt. Någonting om att det kanske faktiskt blir bättre? Eller att livet har mer att erbjuda än låsta avdelningar, behandlingshem och destruktivitet?

Jag är tacksam för allt jag har. En gång hade jag inget, nu känns det som om jag har allt.
Jag har motbevisat varenda människa som någonsin har tvivlat på mig. Varenda soc som skakat på huvudet och kallat mig problembarn. Varenda familj som har kastat bort mig för att jag var "för mycket", om jag inte hade varit "så mycket" så hade jag ALDRIG klarat mig hit, jag hade aldrig någonsin tagit mig såhär långt.

Om jag inte gått igenom all skit som jag varit med om så hade jag nog inte lärt mig såhär mycket, jag hade nog inte klarat mig så bra på egen hand. Och jag hade absolut inte haft den här styrkan som jag har idag.
Så tack livet för att allt du utsatt mig för, det har gjort mig starkare.

"Jag är inte längre en ledsen person som är glad ibland, jag är en glad person som är ledsen ibland. "
Som Therese sa i sin bok.

Rörigt inlägg kanske men kände att jag behövde få ut alla tankar 👏🏻 ha det bäst!


Caitlin ?

Gillar

Kommentarer