Kär i misären.

Sitter just nu på balkongen med lite "mys belysning" helt i min egna bubbla.
Mycket tankar, oro och ångest. Men samtidigt känner jag mig helt obrydd, det är som om jag inte har ett endaste litet bekymmer men hela min värld faller isär.
En konstig känsla, kanske lite svårt att förklara för någon som inte varit precis här.
Jag bara står och ser på när allt runtomkring går sönder, det är nästan lite vackert. På något tragiskt & skadat sett. Jag känner mig så extremt trasig, men det gör inte mig något faktiskt. Jag vet inte varför, men all denna sorg ger mig en känsla av lugn. Samtidigt som jag i stunder knappt kan andas på grund av panikångest.
Jag tror jag gått & blivit kär i min misär. Eller så kanske jag helt enkelt bara lärt mig leva i den.


Caitlin ?

Gillar

Kommentarer