”Jag har demoner i mitt huvud som bor jag vill kasta dom nu. Vi har bråkat alldeles för länge fan jag ber kan det bara ta slut. För jag har inte orken bara viljan o dom får mig att försvinna dom tar över mig igen.”

Det känns mörkt, det gör ont, jag fortsätter tro på att det kommer bli bra för jag måste tro, för minuten jag slutar tro kommer jag drunkna i den här fucking egen grävda ångestgrop.
Jag har så mycket mål, jag har så många planer.
Men jag ljuger hela tiden säger att det är bra men jag kommer inte ihåg hur det ska kännas när det är bra.
Det var ju aldrig meningen att det skulle gå så långt men det gick så fort o sen var vägen tillbaka mycket svårare än vad jag trott.
Visst jag har kommit en bit, men jag är trött på att aldrig ta mig någonstans. Jag rör mig framåt men kommer ingen vart. Men jag har fått se på riktigt vad folk är kapabla till att göra till o med mot vänner man haft i flera år.
Jag vill inte va med mer, klarar inte av den här fasaden som alla går runt med. Orkar inte själv ha masken på. Jag vet inte ens, tänk om jag faktiskt gått sönder på riktigt i huvudet?
Fuck. Det finns inget vackert här där jag är just nu, sluta romantisera något som är som Cancer i själen. Fuck it. Bara fuck it.

Caitlin ?

TW, självskada

Jag vet hur det känns när det blir för mycket i huvudet, man vill bara banka huvudet mot väggen i hopp om att det ska vara tyst nån gång. Ibland vill jag skrika så högt jag bara kan, för att jag inte vet vad annars jag ska göra. Ofta så tänker jag att jag ska hoppa ner från balkongen för att nu pallar jag fan inte mer. Men jag gör det aldrig.
Ibland tänker jag att jag vill skada mig, skära upp mina armar eller skära upp halsen.
Men jag har ju faktiskt inte skadat mig på nästan ett år nu, jag vill inte fucka upp det. Så jag gör det inte.
Ibland tänker jag att jag vill svälta mig själv. Jag tycker inte om min kropp. Den är fel. Eller rösten i mitt huvud säger iallafall det. Ibland kan det gå en dag och jag har inte ätit.  Det händer ganska ofta faktiskt.

Många gånger tänker jag att nu tar jag mitt liv. Jag funderar över hur det ska gå tillväga, ibland har jag skrivit brev. Men så kommer min katt och ger mig en puss, och jag vill inte längre ta mitt liv. Jag kan inte dö, dom behöver mig. För deras skull är jag inte död.

Men rösterna i huvudet är aldrig nöjda. Dom är alltid där, ibland så hörs dom inte alls. Ibland så viskar dom. Helt plötsligt skriker dom och det är då paniken kommer. Det är då jag vill dö. Det är då jag vill skada mig.
Nej men jag är inte självmordsbenägen, jag är bara väldigt, väldigt trött.

Jag har kommit en bra bit på vägen, kan hantera det på bättre sätt. Men inte alltid. Men dom flesta gånger. Ibland kan jag ignorera det. Oftast inte. Men det kanske kommer.
  

Caitlin ?

Nu kommer alla känslorna tillbaka, dom som jag så länge tryckt bort. En känsla av hopplöshet, tomhet och sorg. Det kliar och bränns o man vill bara få en del saker att försvinna. Önskar att man inte gjort vissa saker. Undrar om jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv. Undrar om jag någonsin kommer ta mig fram.
Jag vet att jag har kommit en lång bit på vägen. Men det har jag sagt så många gånger. Det är inte tillräckligt. När når jag målet? När har vägen tagit slut? När fan kommer jag bli fri från mina demoner.
När kommer jag att kunna vara stolt över mig själv, när kommer jag sluta må illa när jag kollar mig i spegeln. 
Skam, frustration. Ilska, sorg.

Återfall, upp igen. Återfall och ångesten.
Äter upp mig levande. Paniken, hittar aldrig ut. Kommer aldrig ut.

Caitlin ?