”Det gjorde alltid så ont, jag grät tills allt var slut. Och jag känner ingenting nu, där hjärtat satt förut.”

Idag har jag mest varit ensam, har varit ganska skönt faktiskt. Haft mycket tankar idag så jag fick till minneslunden & försökte få lite klarhet i huvudet..
Vissa dagar går tankarna non stop. Men så får det väl vara ibland också.

Caitlin ?

Det här är lite som ett öppet brev till mig själv, hon jag var för 2 år sen. Ett öppet brev till alla människor som på ett eller annat sätt funnits i mitt liv under den här tiden. Ett öppet brev till alla som gjort så jag hamnade här.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är redo att sätta punkt på den här historian & stänga boken. Det är dags nu, dags att skriva en ny. Just nu känner jag mig otroligt glad & tacksam. När jag kollar tillbaka på när allting började eskalera för mig, för ca 2 år sen, så har jag väldigt blandade känslor.
Jag kollar tillbaka & jag ser mig själv, men jag känner inte igen mig själv alls. Hon som är på dom här bilderna har jag ingen aning om vem hon är. Men en sak ser jag tydligt & det är att hon var väldigt sjuk.
Jag varnar nu att det kan komma bilder som vissa kan vara känsliga för! Så ni är beredda på det. Detta har jag inte visat för någon annan förutom de få personer som såg mig under denna period.

Tjejen på dessa bilder är väldigt trasig. Jag blir ledsen när jag ser det här, jag var så smal, mina ögon var helt tomma. Det fanns liksom ingenting kvar där. Jag var så sjuk & jag insåg det inte ens själv. Flera gånger hamnade jag på sjukhus. Aldrig lärde jag mig. Överdos på överdos, men jag fortsatte ändå med det som höll på att döda mig.
Jag vet att många runtomkring mig har sett vilken förändring jag gjort. Jag är inte längre den tjejen ni ser på dessa bilder. Dom här åren har lärt mig otroligt mycket saker, jag har vuxit i mig själv & jag har sett en del skit som förändrat mig. Men jag ser tillbaka på allt med glädje, även fast allt var så trasigt. För jag är starkare idag, jag är visare idag. Jag vet precis vart jag aldrig vill vara igen. Jag lärde mig hur jag skulle älska mig själv & hur viktigt det är med självrespekt. Lärde mig att inte alla vill dig gott & tyvärr så kommer folk utnyttja dig om du har ett stort hjärta.
Jag är tacksam för att jag lever idag. Jag förlåter mig själv för det jag gjort. Jag förlåter er alla som svikit mig, alla ni som backstabbat mig. Ni lärde mig en del om folk. Tack till er som älskat mig. Tack till er som funnits där hos mig, tack till alla er som varit på botten med mig. & tack till er som lämnat mig.
Utan allt detta hade jag inte vetat det jag vet idag. Jag hade nog inte känt samma tacksamhet & inte varit lika stark i mig själv. Tack vare allt det här så har jag lärt mig varför jag aldrig någonsin igen ska sätta mig själv i andra hand. Jag ska inte ge mitt allt till varenda människa jag stöter på. Jag kommer vara extra försiktig innan jag släpper in någon igen. Du måste bevisa för mig att du är min vän innan jag ger dig mitt allt.
Tack till min familj som fortfarande står vid min sida, jag kan inte säga med ord hur mycket jag skäms över hur jag har betett mig mot er. Jag förstod inte hur mycket jag sårade er. Det måste ha varit en enorm stress för er att bara kunna se på medans jag långsamt dödade mig själv. Förlåt för allt, men ärligt talat det där var inte jag.
Jag får det inte riktigt att gå ihop när jag tänker tillbaks, hur fan är den där människan jag? Hur tappade jag alla mina värderingar & allt som jag någonsin trott på, så fort? Hur förlorade jag mig själv så mycket?
Jag trodde ärligt att jag skulle dö, jag hade typ accepterat det. Jag tappade kontrollen helt, helt plötsligt så försvann alla mina känslor. Det enda som betydde något var sprutan & drogerna. Det var det enda jag tänkte på, det enda som drev mig, det enda jag kunde se. Jag var instängd i min egna bubbla, glömde bort allt som jag brukade bry mig om. Slutade höra av mig till dom jag älskade. Slutade tillslut vara mig själv. Jag brydde mig inte alls om mig själv, eller vilka droger jag blandade. Jag kollade tillslut inte ens hur mycket jag lagt i pumpen, jag bara körde.
Jag brukade säga ”jag satsar på & dö innan 30.”
För jag var stensäker på det. Allt var så trasigt. Det enda jag såg var mörker, misär & demoner. Det kändes som att jag inte ens hade något att säga till om, det var inte jag som styrde min kropp. Det var som att en demon tagit min kropp & jag kollade i spegeln en dag och jag blev livrädd. För när jag kollade in i mina ögon så var det helt tomt, det fanns ingenting där. Så jag sprang till soc och jag på riktigt bönade o bad om att få LVM. ”Jag kommer dö om ni inte hjälper mig nu, jag har ingen kontroll längre. Snälla hjälp mig.”
Men så blev det inte. Påbörjade behandlingar men tålamodet försvann lika fort. Höll på att bli hemlös, förlorade nästan allt. Alla relationer jag hade var trasiga & ingen ville ens vara runt mig. Jag kände mig så ensam, många gånger var jag nära på att ta livet av mig.
Många gånger var jag nära på att göra illa någon annan.
Det enda jag ville var att slippa allt, ville bara bort.
Så jag tog överdos på överdos, jag trodde nästan jag var odödlig. Jag gamblade med mitt liv varje dag.
Jag är så tacksam över att jag kan skriva det här idag.

Visst, det är tufft nu också. Jag har nästan brutit alla band med alla som jag varit aktiv med, alla som jag sett som mina vänner osv. Inte för att jag ville, men för att jag var tvungen. Liksom jag älskar alla fortfarande lika mycket. Men skillnaden är att jag älskar mig själv nu också, och jag fixar inte att vara i samma miljö som jag varit i under dessa år. För då kommer jag aldrig ta mig ur skiten.
Jag går behandling nu, en gång i veckan. Jag har börjat träffa nya människor. Nyktra människor.
Det har tagit lång tid, men jag har nog sagt ”farväl” till det som brukade vara mitt liv. Jag vill inte längre ha det så, för första gången någonsin så känner jag att jag kan blicka framåt & gå vidare. Lämna det som varit där det ska vara, jag har slutat leva i det som va. Jag har börjat leva nu & jag har fått ett annat tänk om livet.
Allt som jag varit med om har format mig, men jag väljer nu att det inte ska kontrollera mig. Jag har slutat låta mitt förflutna hindra mig från att göra det jag vill. Jag kan istället ta vara på allt som jag lärt mig under mitt liv. Jag är tacksam över dom läxorna jag fått. Tacksam över alla motgångar, svårigheter & allt som varit skit. För det kommer alltid någonting gott ut av något ont.
Smärta är faktiskt en extremt viktig lärare.
Jag har mer förståelse, jag har lärt mig att släppa taget om det som jag inte kan påverka. Och det har i sin tur fått mig att må bättre i mig själv, jag känner mig lugnare & inte lika ensam längre. Jag vet att i slutändan så kommer allting bli precis som det är menat att bli.

the root of suffering is attachment.
Tack livet för allt du visar mig, världen börjar få tillbaka sina färger igen. Jag kan se på världen & livet med andra ögon, ögon som kan se allt det vackra som finns här. Jag är bara fett jävla stolt & glad över att jag har kommit såhär långt. Tänk att jag brukade längta till den här dagen där jag står idag, den dagen då jag började älska att leva igen. Dagen då jag helt ärligt kan säga att jag inte vill det här längre, jag är redo nu. Dags att prova mina vingar.

Jag hittade tillbaka till mig själv igen. Jag hittade min glädje igen & det kan ingen ta ifrån mig. Oavsett hur svårt det blir så kommer jag alltid att se på livet ur ett annat perspektiv nu. Tänk vad fantastiskt att jag lever just nu. Sen är det en lång bit kvar att gå, men jag tror jag precis tagit mig upp för den brantaste av alla backar. Så nu är det ingen idé att se mig om längre. ❣️ Tack för att ni inte gav upp på mig.

Caitlin ?