Det krävs mycket att våga tro på livet igen. Att våga släppa in någon, att låta sig själv känna glädje.
Det krävs ett stort mod att riva ner sina murar och låta livet visa en glädje igen.

För även om det kan låta konstigt så kan glädje och lycka vara något otroligt läskigt. Man kliver liksom in i något okänt. Utanför sin komfortzon.
För sorg o hat brukade vara det enda jag kunde, det enda som var "tryggt", jag visste inget annat.

Varje gång jag har varit lycklig och börjat må bra så har det tagits ifrån mig, därför vågar jag knappt säga att jag mår bra. För jag kan aldrig riktigt lita på det. Men jag har bestämt mig nu att våga ge livet en ny chans. För det förtjänar jag. Jag ska våga släppa in glädje i mitt liv, jag ska våga ta plats. Jag ska aldrig mer vara tyst.

Just nu rullar livet på. Eller det känns så iallafall, men jag vet inte om det kommer ändras. Men jag hoppas att det fortsätter i samma bana!

Jag mår inte bra än, men jag är okej. Jag är påväg, och det är det som räknas. Jag tänker inte låta det negativa ta all min energi.
Det är så mycket positivt i mitt liv och det kommer jag vara rädd om. Aldrig mer vill jag förlora min livsglädje, för jag kan nog faktiskt erkänna nu, att livet är bra. Det är faktiskt ganska nice att leva.

Jag har valt att fokusera på mig själv nu, att försöka ordna upp mitt liv och låta min själ läka ordentligt. För det är fan dags, jag vägrar spendera tio år till i depressionens mörka grotta.
Detta har däremot påverkat hur social jag är, jag har helt enkelt ingen ork till att vara lika social med människor som jag brukade vara.
Jag hoppas och tror att dom runt omkring mig förstår det, det är inget personligt! Det är bara så att jag måste fokusera på mig en tid framöver, jag måste göra det här för mig. Det gör mig inte självisk eller till en mindre bra vän.
Jag gör detta så jag kan bli en ännu bättre jag, en Freja som det är roligare och umgås med.

Jag har spenderat hela mitt liv med att hjälpa folk runt omkring mig, har sett till att alltid ha något annat att tänka på än mina egna tankar. Att aldrig vara ensam och att alltid ha fullt upp. Men det är dags att sluta springa ifrån mina problem.

Jag är påväg, tillbaka till mitt liv. Jag har börjat ta mig loss och hoppas snart att jag är fri.

En massa saker just nu som är på gång! Och jag är så jävla taggad på det. Allt löser sig tillslut!

Vad ville jag få ut av det här inlägget? Ja, jag vet inte riktigt. Någonting om att det kanske faktiskt blir bättre? Eller att livet har mer att erbjuda än låsta avdelningar, behandlingshem och destruktivitet?

Jag är tacksam för allt jag har. En gång hade jag inget, nu känns det som om jag har allt.
Jag har motbevisat varenda människa som någonsin har tvivlat på mig. Varenda soc som skakat på huvudet och kallat mig problembarn. Varenda familj som har kastat bort mig för att jag var "för mycket", om jag inte hade varit "så mycket" så hade jag ALDRIG klarat mig hit, jag hade aldrig någonsin tagit mig såhär långt.

Om jag inte gått igenom all skit som jag varit med om så hade jag nog inte lärt mig såhär mycket, jag hade nog inte klarat mig så bra på egen hand. Och jag hade absolut inte haft den här styrkan som jag har idag.
Så tack livet för att allt du utsatt mig för, det har gjort mig starkare.

"Jag är inte längre en ledsen person som är glad ibland, jag är en glad person som är ledsen ibland. "
Som Therese sa i sin bok.

Rörigt inlägg kanske men kände att jag behövde få ut alla tankar 👏🏻 ha det bäst!

Caitlin ?

Hej. Längesen jag skrev nåt på bloggen nu, tänkte kanske börja ta upp bloggandet igen? Lite osäker dock. Vi får se helt enkelt.
Men kanske ska börja med en enkel uppdatering? Dom flesta vet ju att jag har varit i Australien i en månad, kom hem i måndags! Mådde verkligen superbra när jag var i Australien. Endast lite ångest ibland och bara två panikattacker, annars har jag verkligen mått bäst! Men nu när jag kom tillbaka till Sverige igen så kom ångesten direkt... redan på flyget hem hade jag fyra panikattacker och satt o grät halva flygresan. Sen hade jag några bra dagar med min bästavän Madde eftersom att hon var hemma på permis i några dagar. Men när hon åkte igen så kom ångesten tillbaka... Idag har det varit en relativt bra dag, har umgåtts med Nemo och Dogoli. Köpte lite kläder på HM och hämtade ut min medicin. Vet inte om det kanske var medicinen jag fick denna ångest av? Har varit utan medicin i en vecka och känt mig hyper 24/7, men samtidigt har jag varit så himla himla trött. Har extrem jetlag också. Fast den börjar lägga sig nu så hoppas att den är borta  inom kort!
Kom hem för kanske en timme sedan och har bara känt mig så nere. Ligger i sängen just nu och ska försöka sova snart, ångesten är bara för mycket just nu. Hoppas att det inte är långvarigt.
På måndag har jag en jobbintervju på en förskola! Hoppas det går bra. Är riktigt taggad men samtidigt nervös, men det ska nog gå bra sålänge jag är mig själv. Hoppas verkligen att jag inte har ångest den dagen för då vet jag bara att det kommer gå åt helvete...

Är så extremt jävla trött på att jämnt må såhär piss. Jag känner mig helt enkelt inte hemma här i Sverige. Jag skulle verkligen vilja flytta till Australien i framtiden, allting kändes bara så himla mycket bättre när jag var där. Mådde allmänt bra mesta delen av tiden liksom. Har inte känt riktigt lycka på flera år, men där var jag faktiskt lycklig. Så jag hoppas att jag kan åka dit i framtiden och kanske till o med bo där. Det är ju ändå mitt "hem". En bra sak är ju iallafall att jag hanterar ångesten på ett annat sätt nu än vad jag gjorde förut. Jag skadar inte mig själv längre och hoppas även att det förblir så. Om man räknar bort mina två återfall så har jag varit ren i snart ett år. Hur sjukt är inte det?

För två år sedan skulle jag aldrig ens tro att mitt liv skulle se ut såhär idag. Att mitt mående är relativt stabilt och att jag inte längre söker mig till destruktiva och farliga saker. Inga mer besök hos psyket och umgås med bättre personer.

Jag är tacksam över allt jag varit med om i mitt snart 18 åriga liv, även om det mesta har varit skitjobbigt, svårt och gett mig mén för livet så har jag lärt mig mycket. Jag har lärt mig den svåra vägen och det är inget jag skäms över. Men jag har tagit mig hit där jag är idag, och det har jag gjort helt själv. Jag lever fortfarande och jag kämpar tills mitt sista andetag. Aldrig ska jag ge upp. Ångest, du vinner inte över mig. Fuck you depression, jag tar tillbaka mitt liv nu. Dra åt helvete med dig.

Caitlin ?