Hej på er!
Tänkte bjuda på lite bilder på min fina katt när han är på bushumör haha!
Älskar honom så mycket, han är så sjukt rolig. Man har aldrig tråkigt här hemma liksom

Tänkte försöka bli bättre på att fota, lära mig nya saker osv. Tycker verkligen om att fota! Spelar ingen roll vad man tar kort på, det är som om all ångest bara försvinner för en stund. Nästan som att försvinna in till en annan värld haha. 

Men ja, har inte så mycket mer att skriva egentligen. Så ni får ha det bra sålänge! <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Psykisk Ohälsa

Hej på er, nu var det ett tag sen jag skrev någonting här. <

I mitt förra inlägg sa jag att jag skulle skriva om mitt destruktiva förhållande, så ja det är "dagens ömne" eller vad man nu ska säga haha. Sätter en liten "TW" här, för det är jobbiga grejer jag kommer skriva om.


2012, det var året jag först började prata med Honom .

Om jag ändå då hade vetat vilket helvete han skulle ge mig...
Det var inte nåt speciellt egentligen, en vänförfrågan på facebook. Jag kände inte honom men jag accepterade ändå. "Vem?" frågade jag. "Såg dig i en grupp." Svarade han.
Jag brydde mig inte så mycket mer om det. Jag minns inte hur vi började prata men helt plötsligt så pratade vi iallafall. Jag kommer ihåg hur rolig han var, alla våra inside jokes och jag tyckte att vi var så lika. Sen började vi skypa och vi blev bästavänner.
Efter ett tag så började han med lite smådryga kommentarer, ingenting som jag just då tänkte på men jag ser det nu i efterhand.
Han började tjafsa med mig för småsaker, blev "avundsjuk" när jag snackade med andra. Detta var INNAN vi blev tillsammans också.

Sen blev vi "tillsammans", vi hade dock inte träffats på riktigt men vi hade snackat i nåt år.
Sen bråkade vi och pratade inte på ett tag.. Gud vad jag önskar att allt bara hade slutat där.
Men tyvärr så gjorde det inte det, vi började prata igen.
Slutet av 2013 tog vi upp kontakten igen.
Han var fortfarande arg på mig för att jag hade gjort slut med honom, men han sa att han ville att vi skulle "börja om på nytt". "Skita i det gamla".
Så nån gång i början på 2014 så bestämde vi att vi skulle träffas för första gången..
Jag skulle åka buss till honom, ca 3-4 timmar bort.
Jag kommer ihåg att jag råkade gå av på fel hållplats i Eskilstuna, där jag skulle byta buss, så jag försökte hitta till bussterminalen men gick vilse. Det snöade som fan och jag missade bussen, men jag hittade äntligen rätt och tog nästa buss,

Jag kommer ihåg precis hur jag kände när jag först såg honom. Det kändes som om det tog evigheter innan bussen stannade och jag kunde kliva av.
Jag sprang emot honom och var så himla lycklig över att vi äntligen kunde träffas.
Den gången gick allt ganska bra ändå, vi hade kul och timmarna gick fort.
Han ville inte ta med mig hem till honom dock, så vi var ute. Han ville aldrig ta hem mig till honom..

Sen åkte jag hem och fick så ont i magen av att tvingas åka ifrån honom.
Jag var 14 och han var 18.
Men nu var vi "officiellt" tillsammans.

Han började dock bli väldigt konstig, blev mer kontrollerande och blev sur på mig väldigt lätt.
Om jag inte skypade med honom så skrev han till mig var 5e minut och frågade vad jag gjorde, när jag kunde skypa igen osvosv.
Min dator var på konstant, sov till o med med skype bredvid mig.
Träffade inte mina vänner lika ofta längre, för jag kände mig tvungen att skypa med honom.
Jag var så rädd att han skulle göra sig själv illa, för det hotade han med ibland. Han ringde mig en gång och sa att han var på tågspåret, och att det var mitt fel. Satt i 3 timmar och pratade med honom och bad om ursäkt för vad jag nu hade gjort.

Han hälsade på hos mig och allt gick bra, jag åkte till honom ibland osv.

Sen skulle han vara hos mig i en vecka, det var nån gång i mars 2014.
Ena sekunden var han världens gulligaste och sen från ingenstans kunde han vara väldigt elak. Utan att jag egentligen hade gjort någonting. Jag kommer ihåg hur han "retade mig" genom att slå mig på axeln flera gånger. Jag sa åt honom att han skulle sluta för att det gjorde ont.
"Fan vad klen du är då." Sa han och skrattade.
Han brukade även bita mig, på kinderna, magen och en gång bet han mig i läppen så hårt att jag fick sår på insidan av läppen.
Ibland kunde han bita mig i halsen så hårt att det kändes som min hals skulle gå av, jag hade stora blåmärken i ansiktet, på halsen, armarna och magen.

Sen en kväll så hände den grejen som kommer förfölja mig genom hela mitt liv. Det som har förstört så mycket för mig.
Jag blev våldtagen av min pojkvän. Jag var 14 år och hade aldrig haft sex förut.
Men han tog sig rätten att förstöra mig för livet.
Efter den gången försökte jag ta mitt liv flera gånger. Jag åkte in o ut från psykakuten titt som tätt, fick sy mina armar för jag hade skurit mig så djupt.


Sen går en tid, och han gör slut med mig. Jag vill inte gå in på detaljer eller så, för jag kommer inte ihåg så mycket av den här tiden. Men jag blev iallafall helt förkrossad och försökte ta mitt liv igen.
Slutade med låst avdelning på barnpsyk. Sen gick det bara utför för mig.
Han hörde av sig titt som tätt, hotade mig, hotade mina vänner.
Han kom hem till mig en gång efter att vi hade gjort slut.
Då försökte han ha sex med mig igen, men vi hade inte det som tur var.

Några månader senare får jag besked om att jag ska flyttas till ett HVB-hem för flickor som varit med om sexuella övergrepp. Jag var rädd. Så jävla rädd för att möta mina egna känslor, tvingas att minnas allt igen och jag ville egentligen bara vara hemma.
Jag var också så obeskrivligt arg. Varför blev jag "straffad" för att han våldtog mig?

Han borde blivit inlåst, inte jag.
Han fortsatte att höra av sig lite då och då, han brukade säga elaka saker om min mamma. Eftersom att det var min "ömma punkt" eller vad man nu ska säga.

Det var en väldigt jobbig period i mitt liv, men jag är ändå glad över att jag hamnade på hemmet. Där träffade jag många människor som satte spår i mig, som lärde mig saker. Folk som haft det som jag. Det var som om vi alla var en familj.

Han tog nästan 4 år av mitt liv, och jag tänker på det som hände nästan varje dag.
Jag känner ett sånt hat emot honom, hur kunde han ens göra något sånt?
Varför säga att man älskar någon när man egentligen är ute efter att bryta ner en?

Jag anmälde aldrig honom. Jag berättade inte heller för någon om vad han hade gjort. Det gick 3 år innan jag berättade för min kurator. Jag vet inte riktigt, jag förstod inte riktigt vad jag hade varit med om. För på nåt sätt så stängde min hjärna av, som om min själ var någon annanstans när det hände. För jag kommer inte ihåg mycket, men jag kommer ändå ihåg tillräckligt för att än idag ha den här vidriga jävla ångesten som skaver. Jag får ofta flashbacks från den tiden,

Men han har ingen makt över mig längre. Du äger inte mig, jag äger mig. Jag har full kontroll över mitt egna liv och jag vet att jag inte är värdelös. Jag vet att allt han någonsin sa till mig bara var lögn och hat, och jag har idag ett hälsosamt förhållande med en kille som jag älskar mer än allt. En kille som är snäll mot mig och som faktiskt älskar mig tillbaks.
Du kan inte ta nåt mer ifrån mig, du lyckades inte vinna över mig.

Jag ville bara säga det, jag brände upp kapitlet där du var med i för länge sen.

Jag har dock insett nu att för att jag någonsin ska kunna gå vidare helt o hållet så måste jag prata om det. Jag måste prata om det gång på gång på gång. Tills det inte finns något mer att säga. Tills jag inte ens kommer ihåg hans namn,. Jag kan aldrig sluta prata om vad som hände mig, för då kommer det äta upp mig inifrån. Det vet jag.

Avslutar inlägget här, vi hörs.

Likes

Comments

Psykisk Ohälsa

Saknad.
Det är en känsla som har varit med mig så länge jag kan minnas. En känsla av ensamhet har följt mig genom hela livet. Som ett hål i själen.

Det finns så mycket saker som jag ännu inte hunnit bearbeta. Grejer som jag inte kommer ihåg.
Men som ändå finns där, djupt inuti.
Jag har börjat få tillbaka minnesbilder av olika trauman jag varit med om som barn. Att skriva om det hjälper mig väldigt mycket, har alltid varit så mycket lättare att skriva om mina känslor. Inte lika lätt att prata om dom. Så idag ska jag skriva om när jag först började förstå vad jag varit med om.

Det var i samband med flytten tillbaka till Sverige som jag började känna mig extremt ledsen. Jag har ju nästan alltid varit ledsen men inte tänkt så mycket på det innan, om ni förstår.
Har alltid varit omgiven av kaos men jag tror att Norge-Sverigekaoset var det som var droppen. Det blev för mycket för mitt 10 åriga jag.
Det är fortfarande väldigt svårt för mig att förstå hur det kunde bli så fel alltihop. Ingenting sköttes liksom bra, jag kände mig så himla vilse.
Som om alla slet och drog i mig från olika håll, ännu en gång drogs jag ifrån min trygghet.
Jag menar jag var inte trygg i familjehemmet som jag bodde i men jag hade ändå hunnit skapa relationer och ett liv i Norge.
Jag hade några vänner som jag umgicks med ofta, några lärare jag tyckte om osv.
Det var väldigt jobbigt för mig att återigen förlora allt det där, även fast jag ville bort ifrån familjehemmet som jag var i.

Det enda jag ville då var att nån faktiskt satt sig ner och lyssnade på vad jag hade att säga, men jag kände aldrig att någon gjorde det. För oavsett vad jag sa så var det aldrig något som blev som jag önskade. Jag borde fått gå i riktig terapi redan då. Då kanske jag hade hunnit bearbeta några saker. Men eftersom att jag inte fick det så blev jag istället utåtagerande.
Jag tror det var en av anledningarna till att ingen tog mig på allvar. Jag var ju ett ”dampbarn”.
När jag har läst i mina journaler så ser jag att det inte var många som brydde sig om varför jag var arg, ingen som ville kolla upp roten till problemet liksom. Istället så blev jag skälld på, och straffad.
I alla hem jag bott i så har alla sagt samma sak.
”Vi klarar inte av Frejas utbrott längre.”
Och jag förstår att det var jobbigt för dom runt omkring mig också. Det säger jag ingenting om, men borde man inte engagera sig lite mer i varför problemet fanns där?

Det blev alltid påbörjat men aldrig färdigt. Möten som blev inställda, obesvarade samtal, ombokade tider. Allt för ofta.

När jag började komma in i tonåren så var jag så vilsen i mig själv, jag kände mig som 5 år men samtidigt så kände jag mig väldigt vuxen.
Jag tyckte att jag kunde klara mig själv istället, för det hade jag ju ändå gjort hela livet. Så jag slutade prata om mina känslor. Bara sådär. Jag höll allting inombords istället. Däremot så var jag fortfarande utåtagerande, men på ett annat sett.
Jag började göra destruktiva saker istället.
Först var det bara lite små grejer, jag minns en gång när jag och mina två kompisar målade nagellack på folks dörrar och plingade på för att sedan springs därifrån. Lite ”småbus”.
Sedan började jag utsätta mig själv för farliga saker. Som en gång där jag, även då med två andra, bestämde mig för att jag skulle åka ner för en brant backe i en trasig barnvagn. Jag åkte ner för den där backen flera gånger, tillslut åkte jag rakt in i huset som var precis i slutet av backen.
Gjorde inte illa mig allvarligt dock.

Jag brukade även klättra i träd, som många barn gör, men jag klättrade så högt upp att jag ibland inte kunde komma ner. Många gånger så ramlade jag ner och gjorde illa mig.
Jag hade nästan alltid en stukad arm eller fot.
”Klumpig” sa alla vuxna om mig. Om dom ändå förstod då vad jag faktiskt höll på med.

Sedan testade jag att röka, jag minns hur vi snodde halvrökta cigg från min kompis pappa.
Sen började jag att snatta från bensinstationen, tills dom kom på mig och dom ringde mina fosterföräldrar. Då fick vi komma in på möte på kontoret, där vi fick se videofilmen från den dagen. Dock så snattade jag inte i just den videon, men min kompis gjorde det.
Jag fick inte komma tillbaka dit igen.

Jag slutade inte sno grejer, började bara sno från andra affärer och sånt. Spelade ingen roll vad jag tog, bara själva grejen med att jag tog någonting som jag inte fick göra. Jag gillade känslan som jag fick, typ en kick. Adrenalin.

Sen kom den dagen då jag skadade mig själv medvetet. Jag satt på ett berg nära där jag bodde, det låg glas på marken. Så jag tog upp en glasbit och kollade på den. Jag vet inte varför jag testade att dra den mot min arm, men det gjorde jag.
Det gjorde inte ont som jag trodde att det skulle göra. Det var en konstig känsla, det sved men samtidigt så gjorde den mig lugn. Först blev det ju inga sår, bara rispor. Sen prövade jag igen fast med lite mer kraft, sen såg jag blodet. Då var det kört, det var början på ett rent helvete.
Om jag då visste att jag nu idag, 7 år senare, skulle ha så stora problem med just detta så skulle jag kanske inte gjort det.

Ja, jag gjorde allt jag kunde för att att skada mig själv. La mig i tjock snö i bara T-shirt och mjukisbyxor, låg där i två timmar. Tänkte att jag skulle ta mitt liv genom att förfrysa, tröttnade dock efter två timmar så jag gick in igen. Min kropp började bli blå på vissa ställen. Jag tyckte det var spännande.

Ja som ni ser så gjorde jag ganska mycket olika saker, och jag förstår att det kan se ut som att jag bara var en bråkig unge. Jag kan på ett sätt förstå varför mina kompisars föräldrar förbjöd sina barn att umgås med mig. Dom var ju bara rädda för att deras barn skulle råka illa ut. Men jag tycker ändå att det inte var rätt gjort. Jag förlorade alla mina vänner för att jag mådde dåligt.

Jag slutade med att gå ut, satt bara inne vid min dator hela dagarna. Spelade ett spel, Gosupermodel. Just det spelet blev en stor del av mitt liv, jag skaffade vänner där. Folk som var som jag, som jag kunde ventilera mina tankar med.
Även där träffade jag min nuvarande bästavän, men skriver om det nån annan gång.

Fortsatte dock att skada mig själv, men jag visade det inte längre. Det var det enda jag tänkte på hela tiden. Jag skadade mig själv flera gånger varje dag på olika sätt. Det blev aldrig tillräckligt.
Såren blev djupare, brännskadorna blev fler, blåmärkena blev större. Jag sov nästan ingenting.
Sedan slutade jag äta. Tankar om att jag var fet och äcklig dök upp. ”Jag måste vara smal.”
I 4 år så var det enda jag tänkte på: mat och rakblad. Jag satt uppe hela natten och googlade på ”bli smal fort”, ”är jag tjock” räknande ut mitt BMI m.m.
Det var ju självklart inte hälsosamt överhuvudtaget. Men jag tänkte inte på det.
Så jag utvecklade en ätstörning. Det varierade mellan att svälta mig själv och att hetsäta för att sedan kräkas. Och jag skämdes. Jag sa aldrig någonting till min kurator om det. Tänkte att jag inte var smal nog för att ha en ätstörning.
Än idag kan jag fortfarande få tillbaka sånna tankar, men jag hanterar dom.
Jag bryr mig inte längre om hur min kropp ser ut, tycker inte längre att jag är ”tjock”.

Jag ville ha bekräftelse. Känna mig bra nog.
Jag la upp mycket på min Facebook, la ut bilder som jag kanske önskar att jag inte hade gjort. Va tillsammans med olika killar hela tiden. Tänkte mycket på mitt utseende, men även detta pratar jag om i ett annat inlägg.

Jag ska nog avsluta inlägget här, det blev lite längre än vad jag trodde det skulle bli. Men jag ska nog skriva mer om det här nån annan gång.
Jag tror att jag i nästa inlägg ska berätta lite mer när jag var fast i ett destruktivt förhållande, nästan 4 år av mitt liv tog han.

Men tack för att du tagit dig tid att läsa, om du nu gjort det! 😛 Ha det bra.

Likes

Comments

För det finns någonting som jag helst inte visar någon. Det där mörka och onda som skaver i bröstkorgen. Den där vidriga rösten i huvudet som berättar för mig hur värdelös jag är. Som säger till mig att jag inte hör hemma här. Den där äckliga ångesten varje dag.
Den ger mig en känsla som inte går att beskriva, den får mig att riva sönder min hud för att det känns som att jag kommer kvävas annars.

Men det spelar ingen roll hur mycket jag river och klöser eller hur mycket jag skär bort för det är aldrig tillräckligt. ”Ångestmonstret” är aldrig nöjd.
Den kommer aldrig bli nöjd.

Jag vet att jag har människor som bryr sig om mig. Jag vet att jag inte är värdelös. Jag vet även att jag inte är en dålig människa men jag kan ändå aldrig få bort den där känslan av att aldrig vara tillräcklig. Det finns så mycket som jag skulle vilja göra. Så mycket jag skulle önska jag hade gjort, men jag kan inte.

Jag valde inte att bli sjuk. Jag önskar att jag inte var det, men det är såhär mitt liv ser ut och jag tänker inte sitta och lyssna på när människor ska berätta för mig hur jag ska leva mitt liv.
Jag tänker inte sitta och ta dom kommentarer jag får varje vecka, och jag tänker inte förklara för er ännu en gång varför jag inte kan göra vissa saker.
För ni kommer inte förstå.

Varje dag så hör jag hur ”lätt” det är att göra helt vanliga saker t.ex att ha ett jobb.
Får hela tiden höra att ”det är bara o göra”.
Och sen den där extremt dryga kommentaren jag hör allt för ofta, ”sluta skyll ifrån dig.”
Jag har aldrig någonsin skyllt ifrån mig, det enda jag gör är att förklara för dig om min sjukdom.
För oavsett vad du tycker så är det precis vad det är, en SJUKDOM. En hjärna kan också gå sönder, den kan också bli sjuk.
Jag förstår inte varför vissa människor tror att det är omöjligt? Varför skulle hjärnan va det enda på kroppen som inte kan skadas?

För ni förstår väl ändå att det inte är normalt att ständigt vara rädd. Alltid vara spänd, alltid vara beredd på att fly. Alltid kolla vart närmaste utgång är. Alltid tänka ut vad som kan hända.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här. Men jag kommer säga det om & om igen tills ni förstår att ingen väljer att vara psykiskt sjuk.

För det är inte bara psykiskt, efter ett tag så blir det också fysiskt. För kroppen orkar inte mer, den stänger sakta men säkert av.
Huvudvärk, magproblem och ryggont är liksom vardagsmat för oss. Hjärtklappningar, smärtor i leder och tandvärk.
Men inte ens när det börjar bli fysiskt så blir vi tagna på allvar. Inte ens när man bönar och ber om att nån ska hjälpa en. För man måste nästan vara död innan man kan få någon hjälp. För sent.
Psykisk sjukdom kan vara väldigt farligt.
Folk dör av psykisk ohälsa. Men det är “bara” i mitt huvud, eller hur?

Jag tänker inte känna skuld för att jag är psykisk sjuk. För det är inte mitt fel. Jag gör vad jag kan för att kämpa emot, allt för att bli frisk. Men jag kan inte förstöra mig själv mer för att jag gör saker som jag inte klarar av. Min hjärna behöver vila. Min kropp behöver återhämta sig.

Hej jag heter Freja Öhman Wikstedt och jag är psykiskt sjuk. Jag har varit sjuk i ca 8 år och kommer förmodligen att vara det i några år till. Jag kanske aldrig återhämtar mig. Det vet jag inte. Det vet du inte. Men mitt liv ser ut såhär.
Jag kommer aldrig sluta prata om det.

Mental illness awareness.

Likes

Comments

Vardag

Smoothie, ljus, en varm filt och min underbara pojke. En bra fredag ❤️

Likes

Comments

Vardag

Marley är på bushumör nu hahah, redan ramlat ner från soffan fyra gånger. 😅
Han är extremt rolig, har ju aldrig tråkigt här hemma iallafall!
Som igår, då fick han gå ut på balkongen utan att jag höll i honom eftersom att det var varmt ute, han blev överlycklig och ville inte gå in. Så när jag tog in honom o stängde balkongen så fick han fnatt och sprang runt i vardagsrummet. Sen hoppade han upp på fönsterbrädan med full fart och rakt in i fönstret. 😅 Han trodde ju typ att han kunde flyga igenom ett stängt fönster? 🤔

Och han ska vara med överallt, iallafall när han är vaken. Stänger jag toan så mjauar han, går jag ut o röker så blir han helt förtvivlad för att han inte får följa med. Han ska vara med o städa och står nyfiket och tittar på.
Ja han är helt underbar helt enkelt, och så himla cool! ❤️

Likes

Comments

Vardag

Hej på er.

Just nu mår jag inte jättebra, börjar bli sjuk och har inte sovit bra på ett tag.
Det känns som att ingenting någonsin bara går bra och att varenda val jag gör är fel.
Det känns som om jag är helt ensam, jag vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska prata med.
Jag vill så gärna fixa allt själv och jag har väldigt svårt att be om hjälp, men när jag väl ber om hjälp så tar det så himla lång tid och det är så krångligt.

Soc lovade mig att jag skulle få boendestöd, men jag har inte hört någonting från dom. Jag har försökt kontakta dom men får inget svar.

Kommer hoppa av skolan igen för att jag har ingen ork eller motivation till att plugga, kan liksom inte få in någonting i huvudet. Dessutom avbröt skolan min kurs igår...
Ska försöka få tag i min läkare så att jag kan få ett läkarutlåtande o bli sjukskriven igen. Det känns väldigt tungt men jag klarar inte av varken jobb eller skola just nu eftersom att jag mår som jag mår just nu. Ångesten är extrem varje dag.

Men jag är glad över att jag hämtade Marley, även om det kan bli svårt så vet jag att det är meningen att han ska vara här hos mig. Första gången jag såg honom så kände jag bara hur mycket jag älskade honom och att vi liksom är menade för varandra.

Jag vill bara så gärna att det blir bra nån gång..

Likes

Comments

Vardag

Är så himla trött just nu, skulle kunna somna direkt men har en runda kvar o gå med Vilya så kan inte sova riktigt än😅
Marley har tvärdäckat i soffan, att hitta på bus hela natten gör en tydligen väldigt trött. 😉

Jag har nyss druckit blåbärsmoothie och kollar på Rick and Morty! Så ska väl bara chilla tills jag ska gå till vovven igen.

Likes

Comments

Vardag

Godmorgon på er'

Igår hämtade jag äntligen min lilla Marley!😍
Han hade åkt riktigt långt igår, enda från Riga! Så det var en väldigt trött men nyfiken kille som jag tog med mig hem igår!
Han sov nästan hela dagen igår så gissa vem som inte fick sova inatt? Han springer runt här o busar och pratar hela tiden. 😅 Han har väldigt mycket åsikter haha! 😅
Är sjukt trött men förhoppningsvis så sover han inatt! Snart ska jag gå och hämta Vilya, en hund som jag går ut med ibland, så idag ska jag ta hand om henne och jobba lite. Och självklart lära känna Marley mer! Han har redan lärt sig sitt namn iallafall.

Likes

Comments

Vardag, Allmänt

Igår fick jag äntligen hem mina kaktusar!
Dom är så himla fina verkligen och det kändes direkt mer hemtrevligt när det kom in lite växter i lägenheten!

Däremot så var inte postnord så försiktiga med paketen 😒 Så paketet var helt mosat och det var jord överallt, men fick bort det mesta iallafall!

Likes

Comments