Ja såhär är det i min lägenhet just nu, massor av tända ljus på kvällarna/nätterna för annars ser jag inget. Förhoppningsvis så får jag tbx elen snart. Men tills dess kämpar jag på. Fått tillbaka intresset för att fota igen, så det känns ju kul iallafall.

Caitlin ?

Nej, det får fan räcka nu. Dags för mig att sätta ner foten för en gångs skull. Dags för mig att våga prata om det igen.
Jag vet om att jag har gjort mycket fel och jag vet att jag inte alltid tagit dom bästa besluten. Jag har kastat bort många chanser, jag har alltid följt en annan väg även om jag redan vet att den inte leder någon vart. Jag har känt skam, skuld, ånger. Jag har varit förbannad, jag har svikit och sårat människor som jag bryr mig om. Jag har fuckat upp en jävla massa. Tro mig, jag är så väl medveten om detta.
Jag har gjort samma misstag, gång på gång.
Jag har känt ett sånt självhat, varit omringad av inget annat än mörker. Många nätter har jag suttit med självmordstankar och jag har många gånger gjort folk oroliga. Förstört mig själv på så många sätt, lekt med döden och jag har sett människor göra hemska saker mot varandra. I flera år har jag dragits till det trasiga, jag har känt mig hemma där. Jag har varit omringad utav kaoset sen jag var ett litet barn. Jag var tvungen att lära mig hur jag skulle överleva, alltid känt att jag måste fly. Springa långt långt bort, men jag har aldrig kommit ifrån någonting.
Försökt gång på gång, alltid hamnat tillbaka igen. Allt det där har jag lärt mig leva med.
Men vet ni vad jag inte orkar längre? Vet ni vad jag inte orkar sitta och tolerera längre?
När folk ständigt suckar åt mig när jag verkligen vill försöka igen. Dom som ständigt påminner mig om att jag kommer misslyckas, dom som istället för att lyfta mig när jag ramlar, ser ner på mig och påstår att jag inte försöker.
För vad fan vet ni om vad som sker när jag är ensam i min lägenhet, bakom stängda dörrar o med ständigt fucking krig i mitt huvud?
Hur fan kan ni våga säga till mig att JAG inte försöker, ni vet inte ens 25% av vad jag gått igenom. Jag tänker inte längre låta andra människor behandla mig så respektlöst, som nån jävla dörrmatta ni ba kan trampa på.
Sen kommer samma människor springandes till mig så fort dom har problem, så fort dom behöver min hjälp & stöttning. Dom förväntar sig att jag ska sitta och berätta för dom vilka starka människor dom är, att jag alltid finns här och att min dörr alltid ska vara öppen.
O jag brukar tycka om när jag kan hjälpa någon, jag gör alltid vad jag kan. Jag finns gärna här för mina vänner & jag gör egentligen allt för att visa hur mycket jag uppskattar er o respekterar er.
Varför ska jag ständigt ska vara den som folk kommer till när dom behöver hjälp, råd, en Axel att gråta mot, men vart fan är ni när jag skriker på hjälp o när hela min värld rasar samman?
Jag tänker inte ta skit från någon som inte har en fucking aning om hur mycket jag försöker, som inte vet ett fucking skit om vad jag har gått igenom. Som inte vet min fucking historia. Livet har lärt mig en del om saker som jag hellre hade sluppit veta. Jag har alltid klarat mig igenom det själv, alltid tagit hand om mig själv.
Våga inte ens säga till mig om hur jag ska hantera saker, om du ens påstår att jag inte ens försöker, då ser jag absolut ingen anledning till att ha dig kvar i mitt liv.
Tänker inte längre sitta och avsky mig själv pågrund utav att folk som inte ens vet vad dom snackar om. Jag lever mitt liv på mitt sätt, jag kommer försöka om och om igen tills jag klarar det. Jag behöver hantera det på mitt egna sätt annars kommer jag inte lära mig.
Du behöver inte alltid förstå dig på mina val eller förstå dig på mig. Jag ber dig inte att lösa mina problem och jag kommer inte be dig om att rädda mig, det löser jag själv. Det enda jag ber om är att du finns där för mig så som jag alltid funnits för dig. Jag behöver bara få känna att jag inte är helt ensam, ibland behöver jag bara någon som verkligen lyssnar.
Ni anar inte hur ont det gör i mig ni sviker mig, för jag skulle aldrig kunna lämna er i sticket när ni verkligen behöver mig.
Varför är det så lätt för er att lämna mig i sticket?
Jag ber er inte att ni varje gång ska ge detsamma tillbaka som jag ger till er, men att iallafall en gång få höra att man inte är ensam, nån gång känna att någon faktiskt lyssnar, nån gång få känna sig uppskattad hade betytt allt. För jag har känt mig så fruktansvärt ensam & obetydlig i flera år nu och jag känner en stark känsla utav saknad som bor inuti mig.
Försökt fylla tomrummet med olika substanser, men det hjälper aldrig.
Jag kan inte fortsätta vara stark åt andra längre. Jag måste vara stark åt mig själv nu.
Bara jag kan förstå varför jag behöver vandra på min stig i livet.
Jag håller på att lära mig på ett helt nytt sätt, ett helt nytt liv. Det är inte konstigt att det tar tid, det kommer fortsätta ta tid. Men nån gång så når jag dit. Va bara tålmodig med mig, jag behöver nån som har tålamod med mig.
Nån som stannar när dom säger att dom ska stanna, nån som går med mig i mörkret och nån som pekar vilket håll jag ska gå för att hitta ljuset. Bara nån som är med mig, genom helvetet och genom himlen.
Är det verkligen för mycket begärt?

Jag vill kunna leva i nuet, inte i det som varit eller vad som ska vara. Jag vill inte vara på flykt längre, jag vill inte gömma mig från mig själv. Jag vill känna mitt liv medans jag är i det.
Jag vill hitta tillbaka till mig själv, tillbaka till livet.
Jag vill vara omgiven av glädje, positiv energi & kärlek.
Är så trött på detta mörker som jag i evigheter snurrat runt i.
Orkar inte längre vara bland det som är trasig, smutsigt och farligt.
Jag vill vara hög på livet, inte amfetamin.
Pallar inte vara bland nålar, sedlar & vilsna själar.
Orkar inte med all jävla snutnojja.
Trött på att bli väckt av att snuten kommer mitt inatten.

Ja, kan fortsätta hur länge som helst. Ni fattar!
Denna text kanske är rörig men det är såhär röriga mina tankar är och jag behövde bara få ner dom i ord

(Skit jag hållit inombords för länge nu.)

Caitlin ?

Jag har tänkt väldigt mycket på livet dom senaste månaderna. Jag har provat olika metoder för att försöka hitta något som känns bra för mig.
Jag har tagit avstånd och jag har helt enkelt tvingat mig själv till att vara ensam med mig själv.
Det är inte lika svårt längre det där med att vara ensam.
Jag har faktiskt börjat tycka att det är skönt.
Jag har lärt mig en del om mig själv & börjat sätta gränser till folk runt omkring mig.
Det livet som jag har levt leder ingen vart, det har varit destruktivt och trasigt.
Jag är så ledsen över hur mycket jag har misshandlat mig själv, o jag är så himla ledsen över att jag sårat dom jag älskar genom att leva det här livet.
Men jag har börjat tänka om, varje dag inser jag vad som faktiskt är viktigt & vad som är värt att kämpa för.
Livet går ut på så mycket mer än att ständigt jaga rus.
Jag har börjat plugga igen, känns riktigt bra.
Jag kommer skriva in mig på behandling snart & flytta ifrån den lägenhet som varit mitt hem i snart 3 år.
Det känns skönt men samtidigt lite sorgligt. Det här har varit mitt första hem där jag har kunnat känna trygghet.
Så många minnen som finns här, mycket skit men samtidigt så har man haft det så kul.
Så jag är tacksam över den här tiden & för allt jag fått lära mig. Men det är dags att vända blad nu och gå vidare.
Det är dags för mig att börja leva & inte bara existera.
Kasta pillerna, kliv ut från dimman. Det finns så många skäl till att vara nykter. Skapa minnen som du faktiskt kommer komma ihåg, hitta äkta vänner som visar dig den rätta stigen när du glömt bort åt vilket håll du ska gå. Det kommer va svårt men det kommer vara värt det.
Jag vill tillbringa min tid med min familj som jag älskar, jag vill kunna träffa min syster utan att skämmas för att jag är väck.
Jag vill också komma vidare istället för att stå och stampa.
Jag vill inte behöva ljuga för dom jag älskar, eller ställa in planer för man varit vaken 3 dagar och börjat hallucinera.

Min högsta dröm just nu är att leva ett liv där jag inte behöver drogerna. ”Fightas mot demonerna.”

Caitlin ?