Försvarsmakten, Aldrig ge upp, GMU, Träning, Vem är jag?

”Goals for the new year:
Doing more of what sets your soul on fire!”


Ingen har väl missat att jag älskar att träna. Min passion, den stora kärleken i livet - Crossfit. Jag tränar för ett hälsosamt och starkt liv, en stark kropp som klarar allt! Pratat mycket om tävlingar, enda sen jag satte foten i ett gym och hade en Pt. Allt från Athletic fitness till de numera aktuella målen Crossfit och tyngdlyftning. Något som är skrivet i sten gällande tävlingar 2018 är min första OCR-tävling, Tough Viking 25 augusti! Sen hoppas jag på att min första Crossfit-tävling sker under det kommande året med, men allt hänger på hur jag utvecklas under året i sporten!

Sen september i år har min träning fått ett tillskott till varför jag tränar. Jag håller på att utbilda mig till en soldat i flygvapnet, en dröm jag haft i många år men aldrig tagit tag i, förrän nu. Som soldat behöver jag både styrkan och konditionen, för jag ska vara den man kan lita på;
- i krig och i fred!

Det roliga med vad som fick mig att våga kliva ut ur trygghetslådan var CrossfitUppsala, mer specifikt alla peppande, pushande och glada drivna människor. Det var det jobbigaste att lämna bakom mig. Coacherna fick mig att våga vara med i KM trots alla odds var emot mig. Jag skulle tävla mot dem grymmaste och starkaste tjejerna i boxen - hade ingen chans mot dem men ställde upp ändå och gav mitt ALLT vilket resulterade i 2st PR.

Livet slog om helt när jag lämnade Uppsala och tryggheten bakom mig, när allt plötsligt blev verklighet. Men det är mitt LIVS bästa beslut och jag ångrar det inte om än det är tufft många gånger och jag ibland kan ifrågasätta vad jag sysslar med!

Jag har gjort så extremt många saker som jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle göra. Maskerad och med ett laddat vapen öva strid i skogen, utföra vissa behov ute i det fria medan snön faller på en och kamraterna inte är långt ifrån, kasta handgranater och sätta tourniquet på mig själv (det gör jävulskt ont) är inget jag trodde jag skulle göra, och inte heller springa milen frivilligt.

Jag är faktiskt stolt över den personen jag håller på att bli!  

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

GU, Försvarsmakten, Aldrig ge upp

Gårdagen tog oss till Rosenholm där vi hade utbildning i brandbekämpning. Vi hade såklart tur med vädret, vilket gjorde att regnet störtdök ner in i mina kängor. Så jag fick gå fram till 13:00 i dränkta skor samtidigt som isande vindar och snöblandat regn var min närmsta vän. Vi släckte dockor med filt och släckte brinnande föremål med brandsläckare.

Dem förevisade även i napalm. Hur illa det verkligen är, det kan verkligen ställa till med skada! Vi bytte därefter om och satte på oss mer plagg då vi skulle gå igenom en eldtunnel, där eldens lågor slog sig höga på sidor och tak. Kan tänka mig att mer kläder var av säkerhetsskäl, ifall vi skulle börja brinna så skulle det ta längre tid för elden att tränga sig in på huden. Jag fick be en kamrat klä på och av mig för mina händer hade frusit till den grad att jag inte kunde använda dem alls, ovasett hur mycket kraft jag försökte ge. Inte ens en knapp lyckades jag öppna själv - intressant och skum känsla att vara så "hjälplös" . Men vi alla kom ur den brinnande tunneln med livet i behåll!

•••

På eftermiddagen var det dags för fystester, där man skulle uppnå en viss poäng genom att genomföra några övningar för att kunna bli godkänd på GMU:s Strimma A. 

Multitestet började vi med;

Situps, minst 10st - jag maxade på 40st. Armhävningar, minst 8st - jag klarade 20st Armhäng, minst 15sek - jag klarade 56sek Rygghäng, minst 60sek - jag maxade på 2:40min Upphopp, minst 30cm - jag klarade 41cm

Totalt: 397 poäng av 500 möjliga.

Därefter bjöds det på ett beeptest. Springa 20m hit, 20m dit och hastigheten ökade med varje vändning, tror jag. Eller var det vid varje level? Hur som helst, minikravet var 7:8 och jag snubblade in på 9:2.

Summan av novellen, godkänt och en STOR förbättring på 3 månader, kul!

Slut.

Likes

Comments

Försvarsmakten, Aldrig ge upp, GU

'Taktiskt omhändertagande av stridsskadad'

Under denna vecka har vi haft utbildning i TOS. 'Om en kamrat skadas i strid skall man vara snabb och effektiv för att kunna ta hand om kamraten utan att tappa fokus från den egentliga uppgiften.'

Första dagen började så kasst. Vi hade 4st olika stationsövningar och min grupp började med att vi skulle dra varandra på olika sätt. F*n så tungt det var. Vissa drag var nästintill omöjliga, så jobbigt! Så lägger vi på regn som kändes som is, så kallt! Vi blev blöta enda inpå underkläderna, så jäkla oskönt och gjorde oss duktigt nedkylda. Klockan kröp fram och vi fick vara blöta och kalla fram till lunch, sen fick vi äntligen chans att byta om till torra kläder.

Vi har burit varandra ur bilar och övat vidare på att sätta tourniquet. Haft föreläsning och övat praktiskt i omhändertagande under strid.

Vi tog med oss det vi övat på till skogen för att öva mer verkligt. Laddade vapen, bår och redo att agera. "Korridor bakåt".

Likes

Comments

Aldrig ge upp, GMU, Optimerat Stridsvärde

Dag 1

Klockan 03:30 sparkades dörrarna upp och hemska ljud tjöt. Optimerat stridsvärde började!
Uppställning i vad man vaknade i lagom förvirrad och hade inte riktigt fattar läget än. Började med gruppvis-övningar som var lika jobbiga som vädret, regnade inte snålt om jag säger så.

07:45 var det visitation av en själv samt packning, inget skulle få smugglas med som skulle göra
OS lite skönare, lite bättre.

11:30 gjorde vi oss färdiga till strid och lämnade F17 bakom oss, mot Karlskrona. Jag valdes ut som ställföreträdande chef av gruppen vilket kändes kul, då tyckte dem om min ledarroll förra gången jag var gruppchef. Bussen tog oss till Rosenholm där vi skulle bevaka och skydda masten.

Dag 2

Combat mode!
Med specialvästar och tillbehör till våra AK5or kunde man strida mot varandra och "meddelas när en blir skadad". Gled ner för berget med vapnet i handen likt den coolaste soldat, kände mig sjukt badass då!
Vi övernattade i kvarter där min grupp ordnade en O-grop för att samla in eventuell information och annat nyttigt. Sömnen denna natt varvades i kvartet och ute i gropen, där det var svinigt kallt och jag tror jag sammanlagt kammade ihop cirka 2h sömn.

Dag 3

River kvarteret och O-grop vid 06:30 och gör oss återigen redo för strid och även en marsch. Tilldelades eldställningar med havet som utsikt, vackert!
Tiden gick, flera timmar gick och graderna sjönk och mörkret föll. Gäsp! Här frös jag nästan ihjäl, som det kändes. Men så plötsligt upptäcker vi fienden vid havet och strid utbryter! Samtidigt eldöppnade med spårljus och signalpistol - riktigt maffigt! Helt klart värt väntan på denna show!

Dag 4

Strid i bebyggelse! - Kul!
Åkte stridsbåt 90 och vädret bjöd på sol! Vilken härlig dag vi äntligen fick. Marschen på 3h därefter med en total packning på ca 30kg var riktigt oskönt. Det var här det började få utför för mig. Spaningsuppdrag mellan 20:00-01:00 och någonstans mellan dessa timmar frös jag återigen nästan ihjäl. Skakade något fruktansvärt, brutalt! Här spelar min hjärna mig ett spratt;

22:00 skall vi som är på span göra ett kortare byte med nästa gäng men ingen dyker upp. 22:09 ser vi en person lämna den plats vi håller bevakning mot och som ändrar riktning mot oss. Vi lägger oss dolt och försöker inte att bli upptäckta. Klockan tickar, inget händer. Vi beslutar att jag går till bakre lägret och kollar till våra kamrater - sover dem? Är det därför vi inte blir avbytta?

Väl vid bakre läge är dem borta, ingen själ och inte ens deras stridspackningar! Vad händer? Hände något så de var tvugna att fly plötsligt och lämna mig och min stridskamrat bakom?

Jag beger mig in i skogen mot förläggningen, kanske dem är där? Men vart är förläggningen? Varför är den riven? Vart är allt materiell och resten av plutonen? Har dem verkligen stuckit utan oss? Är den nu ensamdygnet börjar? Ja, många frågor cirkulerade. Prassel och ljus syns i skogen och jag som är fast inställd på att det är fienden så beslutar jag mig att ta skydd bakom ett träd och spana, försöka lyssna. Hjärtat slår en aning här!

Men, inget sånt skedde. Utan dem hade fått order att gå och tvaga sig och jag hade tydligen gått vilse i skogen, vår förläggning fanns visst, även resten av plutonen.

No harm done!

Dag 5

En marsch på 6-7 km och det är nu det börjar bli riktigt jobbigt för mig, blåsor på fötterna och du ska ändå hålla tempo med 30kg packning. Någonstans här hamnar jag på efterslänt så jag får bli tätkarl, jag bestämmer farten. Trots det tas det dåligt till hänsyn, om hur jag upplever allt, att ögonen börjar vattnas. Väl vid nått mål för dagen går det nedför som en ravin, jag kan knappt gå längre och jag känner mig som en jäkla belastning som bara är i vägen. Trots det, biter ihop och tillsammans med min grupp bygger vi en gruppbivack. Vi skall alltså sova ute! Tilläggas här är att vi inte fått någon mat sedan ett dygn tillbaka och att alla nätter har varir så förbannat kalla att jag aldrig frysit så mycket i hela mitt liv!

Dag 6

Vi rev vår gruppbivack och begav oss iväg, enskilt. Allt för att simulera att vi hade stridit och dragit oss tillbaka mot "Åsa" och kommit bort ifrån varandra. Marschens längd var cirka 6-7km och det var bara plåga på grund av fötterna. Väl vid marschmålet var det dags att ta skydd för resten av dygnet, vi skulle bygga en nödbivack! Jag slet på i regnet och valde en rotvälta att göra till mitt hem, blev väldigt fin och skulle blivit väldigt mysigt om jag bara fått upp eld men allt var för blött och oturen hängde över axeln. Den natten var den längsta och mest kalla i mitt liv, skulle jag dött av kyla så var det denna natt. Sov möjligtvis 5-10 min stötvis för att sedan vakna upp i panik av att jag frös så förbannat, så pass stt det gjorde ont. Då var det bara att krypa ut från rotvältan och springa runt haltandes i skogen för att få upp värmen igen innan man försökte sova 5-10min igen. Och så höll det på hela natten till klockan slog 06:00. Denna natt var graderna under nollan, helt klart några minus.

Dag 7

Rev bivacken och ännu en marsch stundade. Den ledde oss till ett gammalt flygfält där vi blev tilldelade en varsin matpåse som först höjde humöret kraftigt då vi varit utan mat i 2 dygn men ganska snabbt sjönk den igen då jag insåg att man inte får komma hem denna gång heller. Kunde knappt gå längre, vare sig jag satt, stod eller gick.och allt värkte och ömmade och på grund av haltandet så skapade jag nya ställen som värkte. Felbelastning med nya problem - härligt! Kände hur det började vattnas i ögonen men jag trängde bort det så fort jag kunde tills Rekryt R kom och frågade hur det var, så brast det och tårarna rann längst kinderna. Ni som känner mig vet att jag aldrig gråter, speciellt inte inför folk.

Busstransport 10:00 och man blev återigen nästan lite glad för man trodde kanske någonstans att vi skulle få åka hem ändå. Men icke, vi släpptes av på vägen och gjorde oss färdiga till strid. Sen började ännu en marsch som tog oss till platsen vi skulle bevaka och skydda. Under själva striden blev jag omhändertagen av fanjunkaren och 1:e Sgt, dem såg över mina fötter som inte bar mig längre. Därefter, omplåstrad klev jag in i striden och nedkämpade fienden, haltandes men som fungerande soldat - tack vare kylan som gjorde att fötterna domnade bort. Vid 22:00 cirka hade motståndarna dragit sig undan och vi förflyttade oss till en säkrare plats för att invänta ännu busstransport. Vart skulle vi nu?

Dag 8

Bussen rullade in på F17 för första gången sen vi lämnade på tisdagen. Marschaller var tända och kapten välkomnade oss. Är det över nu? Nej, såklart inte. Allas fötter skulle ses över och plåstras om, ladda med energi och återhämta till klockan 00:00. Uppställning utanför kasern och jag såg bussen. Här föll tårarna något ordentligt, hade så himla ont och kunde knappt gå och jag visste direkt vad som väntade. Blev irriterad och frustrerad av vissa rekryter som sa i stil med att 'Äsch, det är bara att bita ihop och gå'. Men efter några kilometers vandring så sa befälen att jag skulle lämna över min packning till mina kamrater. Det fanns verkligen guldklimpar som tog min packning, hur mycket extravikt fick inte dem? Usch kändes kasst! Men det blev en smula lättare att gå men underdtryker haltandes. Och ju längre vi gick desto värre blev det. Mer ont och mer haltande. Tror att tårarna rann under minst halva marschen. Tillslut kom befälen och sa att det går för långsamt, att de hade en tid att passa och det funkade inte att ha mig gåendes sista biten. Så jag fick bli buren på bår, det gillade inte jag någonstans. Kändes sämst i världen och så jävla kass. Fick dock höra från en rekryt, Bästa Larsson att det var inspirerande att se mig ta mig igenom soldatprovet, att marschera haltandes i över 2 mil och att det även var smärtsamt att se mig. I mål kom vi vid 09:00 och där stod alla befäl, kapten och översten. Uppställda i två led mottog vi soldatprovet GMU - knappen och skakade hand med kapten och översten som gratulerade oss till nyblivna SOLDATER!

Likes

Comments