Idag på svenskan pratade vi om alkohol och missbruk, och en sak jag insåg var att alkoholmissbruk och "matmissbruk"(ätstörning) är väldigt lika, och tog därför åt och tänkte mkt på det läraren sa halvt. Min ena halva var typ skräckslagen, ville stänga av mina öron så jag ej skulle höra, springa ut medans andra sa åt mig att lyssna.

Han sa det att han kände dem som haft alkoholmissbruk och sökt hjälp och sagt det att för att klara det måste dem själva bestäma sig för det, söka hjälp men svåraste av allt, säga ifrån sig all kontakt med dem som kan få en att trilla dit igen, om dem drick så kan dem tillslut inte motstå.. Samt att ett enda glas och dem kunde falla tillbaka igen.

För mig, stäm det ganska bra in. En skippad måltid och jag är fast igen, om mina vänner strular med maten, skippar måltider osv kan jag tillslut bli såpass triggad att jag faller tillbaka.

Sedan i måndags har jag gått ned 2,2 kg, och under gårdagen åt jag nyponsoppa till frukost, sedan en godisbit vid lunch, samt en kaka på eftermiddagen som jag bakat. Kunde ha blivit mkt mer... var på ica, och kämpade med ångesten, jag ville köpa massor, brownies, choklad, kakor, men samtidigt visste jag hur dåligt jag skulle må sen osv. och efter mkt om och men, köpte jag två burkar karameliserade mjölk(till kaka) samt en chokladbit. glad jag inte köpte mer, då några ur klassen kom. två killar(dem är alltid med varandra, och dem två är dem killarna som haft mest koll på mig ang maten å frågat mig rätt ut också ibland. dem sa på skämt:
"vad gör DU här på ica?(typ du brukar aldrig vara på ica tonaktigt) leker du rik?"

Typ halvfräste vad fan rör det dig, lite onödigt aggresivt men orkade inte med dem då. kunde dock inte skratta när dem två räknade ihop hur många enkronor de hade att köpa energidryck osv förXD
Men den sak jag funderar på, är om de å håll koll på mig eller? å typ pratar med varandra om "Lilla osynliga mig". då min kompis imorse sa att dem sagt till henne jag var på ica å lekte rik(köpte mkt) och asså, känns bara så sjukt, alla fucking spionerar på mig.

fick även reda på idag varför jag tyckt min ena mentor i höstas höll väldigt koll på mig, min kompis sa att efter jag svimmar/hållit på svimma när vi sprang 1,7 så hade min andra kompis skickat å frågat vad som hände, å jag hade då skrivit att jag typ hållit på å svimmat osv, men ätit "Bra" osv.

Dem var upprörda över det jag skrev, och arga då de visste jag ljög så de hade gått till min ena mentor(so lärare) och visat sms'n osv! och han hade sagt han skulle hålla koll på mig, som om dem inte redan gjorde det tillräckligt!! fly förbannad jag är nu.

och asså jag har varit så jävla korkad, trott jag varit bra på ljuga, döljt en massa osv. När jag i själva verket varit typ genomskinlig.

varit ganska avspänd hittils i veckan, då skolsyster varit sjukskriven, men den friden tog slut idag då hon kom å påminde om vaccination!!! vart typ panikslagen när jag såg henne och nu måste jag hålla ännu mer koll så mina kopmisar ej smit iväg till henne å skvallrar om mig, men.... Är väldigt svårt nu då vem som helst i klassen kan gå å skvallra!!! måste verkligen komma på bra lögner...

Men samtidigt, tror jag jag på något sätt blir "Lugn" av att ha så mkt att tänka , planera då jag kommer undan de jobbiga tankarna inom mig. Jag vet inte, allt känns bara så sjukt konstigt just nu. Men samtidigt så känns det som att allt har blivit som vanligt igen(efter mitt suicid försök osv) det är som någon drogkick jag får när jag skippar måltider, lyckas komma undan med lögner, överlever ännu en lektion utan att bli inkallad till något samtal.

Något jag däremot fått panik för nu är att vi komma ha simmning denna termin, och jag kan liksom ha skärt mig en del senaste dagarna så mina ben är ingen vacker syn... men men, får ta problemen som dem kommer :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"Jag vet att det inte är bra för mig, jag vet vad jag måste äta, jag vet att det finns hjälp att få, MEN jag vet även att jag aldrig nådde mitt mål, jag vet att jag inte kommer ge upp förrens jag nått det målet. Jag vet att jag kommer gå till botten igen innan jag kan ta mig upp. Men jag har ingen aning om jag klarar allt en gång till"

Flera år har gått nu, jag har haft bättre och sämre perioder. Jag har nått botten miljontals gånger men klättrat upp igen. Jag har sökt hjälp, jag har fått hjälp, jag har trott jag varit bättre, jag har försökt ta mitt liv, jag har försökt överleva.

Varenda gång jag försök förändra mitt liv och bli bättre har det gått upp och sedan ner igen. Ju "friskare" jag varit ju "sjukare" har jag blivit sen, ungefär som en gungbräda, ju högre ju lägre kommer jag.

Jag trodde jag nådde botten första gången jag skärde mig, att jag aldrig skulle göra det igen, men nej.

Jag trodde jag nådde botten när jag tvingade mig själv gråtandes spy, att jag aldrig någonsin skulle tänka tanken igen, men nej.

Jag trodde jag inte skulle våga mer då lärarna började komma på mig, att jag inte skulle hamna framför dem igen, men nej,

Jag trodde jag aldrig mer skulle svälta mig då folk började märka, att jag inte skulle klara ljuga igen, men nej.

Ju fler gånger allt det sker, ju mindre rädd blir jag för att det ska ske igen. För varje lärare som pratat med mig blir jag bättre på att ljuga. För varje gång jag spyr krävs det mindre för att jag ska göra det en till gång. För varje gång jag skärde mig försvan rädslan och mindre behövdes för att saxen skulle fram.

Jag trodde jag nådde botten helt i oktober 2017. Jag trodde att det var sista droppen och att allt skulle bli bättre sen, att jag fått nog. Men nej, nu verkar det som det blir värre igen.

ibörjan, efter det som skedde, var jag livrädd hela tiden, satt på helspänn, var rädd att jag skulle göra något sådant mot mig själv igen. Tänkte hela tiden på bron. Men nu, tänker jag inte längre så. nu rycker jag på axlarna och vet att om jag skulle må så dåligt igen skulle jag göra detsamma.

igår bestämde jag mig. Jag ska gå i botten med det här, få ett avslut, men för att det ska ta slut måste jag nå mitt mål. Når jag mitt mål på - 15 kg från nu så ska jag sluta sen.


Likes

Comments

"När jag trodde mina kompisar litade på mig, när jag trodde att dem trodde jag mådde bra och var frisk, allt var bara en stor lögn,"

Jag trodde mina kompisar, allt litade på mig när jag sa jag mådde bättre nu. Att jag "slutat" med "dumheterna" och jag trodde dem trodde det, men i själva verket så övervakar dem allt, hur mkt, vad jag äter, om jag går på toa under/efter lunchen står dem och tjuvlyssnar genom dörren!!!

okej, fine jag kanske ljög lite för dem när jag sa jag mådde bra, jag mådde bättre, svälte mig inte längre men händer fortfarande jag spyr ibland efter jag ätit, skippar någon måltid men slutar jämt med jag hetsäter utan kompensation. Förra v började jag misstänka dem lyssnade när jag var på toa, hade nämnligen ätit mkt potatisbullar till lunch och gick på toa, men gick på toan på andra våningen då den där nere var upptagen. hade väl en tanke på att spy upp, men hörde min ena kompis röst utanför som pratade med lärare, så gjorde det inte och när jag öppna dörren höll jag på slå dörren i henne, hon gick in på toan men gjorde inget(gick bara in för att gå in) och tyckte det var konstigt hon gick upp på toan då vi hade lektion där nere...

så idag när vi gick från maten, så pratade jag å min kompis å jag berättade om ngt yt klipp där en person gjort 200 sit ups varje dag i en vecka osv och hon sa hon också sett det. Sen sa hon att jag får träna så mkt jag vill, men att jag måste äta bra och sluta spy. Jag vart som whaaaat? jag äter bra, och jag mena, sist jag spydde var när vi var på sibylla, vadå tror du jag har gått tbx igen eller?

hon: men det var en fredag som du gick på toa under lunchen och sedan när du kom tbx hade jag gått, när jag gick hörde jag dig genom toadörren. (sant)

jag: vaaa? när då? brukar du tjuvlyssna när jag går på toa eller? vad hade vi ätit?
Hon: (hon såg ut att gå på det, men vart som "ånejvadharjaggjortblicken (som om hon gått å sagt till lärare eller ngt) vet inte, glöm det, var säkert någon annan jag hörde isf.

okey, mina kompisar är bra på att ta upp sådant här, någon dag efter (asså inte direkt, om jag inte är tar dem inte den diskussionen då utan i efterhand) men asså! att de stått å tjuvlyssnat när jag gått på toa! tänk om dem pratat med någon....


Likes

Comments

tänkte i följande inlägg klistra in det jag skrev i min dagbok för ett år sedan och jämföra med hur det är nu. Usch, är nervös varje gång jag ska läsa den.... minns varje sak jag skriv om, den där chokladbollen jag spydde upp, den där läraren som frågade det osv. Men tyck det är ganska konstigt hur tiden går men tankarna är kvar.

"Hej!(onsdag 15 feb 2017) jag mår piss nu. Vågen visade 58 kg med kläder, 57.4 utan. Kan bero på mensen men ändå. Å att jag åt för mkt köttfärspaj igår samt kladdkaka i mån kväll. Låt oss ta veckan hittils.

Må: gick inte till matan överhuvudtaget då vi skulle ha vikarie på eng. inget särskilt hände. Men på må kväll fira vi alla hjärtans dag då pappa är borta då. Åt kladdkaka och damsugare å delicatobollar och gelehjärtan;( Jag ångrar så mycket att jag åt det där. Vad fan tror jag! Att jag väg 50 kg eller? Fattar inte varför jag inte går ner i vikt. För börja jogga framöver om jag kommer på ett smart sätt å kunna göra det i smyg.

Iaf så duschade jag efter fikat, å spydde då upp ksk hälften i toaletten "förklarar hur jag gjorde så ingen skulle höra". Haha, gick vansinnigt lätt! "förklarar hur jag spydde " å vips for det ut. Som vanligt rinner tårarna när jag gör det, men vad gör man inte för att ta upp så få kcal som möjligt? Det enda jag vart rädd för, var att det gjorde ont i magen!

Tisdag hände inget spec förutom att jag red min favorithäst på ridningen och gick bättre än någonsin.

Idag åt jag lite soppa till lunch(vattnet) men var iprincip borta på alla lektioner, utom musiken. Ha, helt plötsligt är esteten mitt favo ämne. På de andra lektionerna förstod jag knappt något, det var tråkigt. Eng- började ara skapa en redovisning om kakapos. På sv skriva som gick sådär, å ma satt jag bara å titta ut genom fönstret, allt var så okomplicerat, jag mena finns logiskt svar på allt men inte i verkliga livet. Den dag vi börja prata matten, den dag ska jag verka intresserad. På no plugga vi inför no prov. Jag bävar inför det. Kmr få panik.

Nu är mitt mål att gå ner under 57 kg. "

​usch, minns den där kladdkakan. Gjorde en kladdkaka och la gelehjärtan på som smälte och vart som klister. Minns så väl de där lektionerna, när jag bara satt och tittade ut genom fönstren, jag kunde verkligen inte förstå vad lärarna sa. Kan nämna att redovisningen om Kakapos gick rätt så bra. 

läste vidare lite gran och skrev en massa jag börjat räkna kolh, prot, fett (typ 63 gram det 113 gram det osv. hade suttit på matten å räknat ut den beräknade viktnedgången och hur mkt jag skulle röra mig osv för att bränna osv) och sedan hur flera frågade mig om jag åt, samt att jag skickat mail till bris och funderade på att be om hjälp, men att jag var för rädd, tänk om de skulle tycka jag vore korkad.

​​Det var väl kring den tiden jag förstod jag hade problem, och började läsa om ätstörningar osv. Men tänkte att så långt har det inte gått, jag kan aldrig få en ätstörning osv. Jag förstod på riktigt inte heller varför alla lärare var på mig, men jag önskar som fan att jag blivit konforterad när jag spytt, att de skulle struntat i att jag sa att jag mådde bra och inte behövt hjälp utan gått till skolsyster, lärare och inte gett sig förrens jag berättat sanning. Jag önskar att jag sagt sanningen när dem frågade, jag önskar jag hade avbrutit allt då. 

jag önskar så min mentor hade stått på sig mer när vi hade utvecklingssamtal och hans a att det var några tjejer som inte åt så ofta lunch i skolan och han skulle sagt det var jag ist för att fråga om jag visste vem de var, när han mkt väl visste jag var en av dem. 
Men samtidigt, hur mkt jag än vrider och vänder på allt kommer jag fram till samma slutsats. Oavsett hur och vad dem gjort, hade jag fortfarande ljugit, hade allt skett igen, samma procedur, hade jag gjort samma sak. Klart folk omkring mig hoppats att nu när jag gått igenom allt det ska välja bättre beslut, men grejen är den att oavsett vad skulle jag göra samma sak igen. Då jag vet hur jag ska ljuga och "göra det bättre". och det är det som gör mig så rädd.

Ibland önskar folk dem kunde gått tillbaka i tiden och ändra på saker, men om sanningen ska fram så tror jag inte att man skulle gjort så mkt annorlunda(om det nu inte handlar om typ liv och död, asså typ styrt vänster ist för höger för älgen osv, utan menar mer psykologiskt osv) då man inte vet vad som skulle skett om man inte gjort så, vem vet, allt hade kunnat varit värre eller bättre. man vet vad man har men inte vad man får.

hoppas ni haft en bra dag, själv har jag haft en tuff dag, men ångest, panik, stress men samtidigt lite gott också

Likes

Comments

"varför ska man gå i skola varje dag när man lär sig mer en dag i stallet? får man någonsin lära sig att lita på magkänslan, våga ha fel ibland i skolan? nej, då ska man lita på facit och göra rätt 24/7"

Idag var vi lediga från skolan så jag spenderade dagen i stallet :) var en underbar dag och har alltid så himla roligt i stallet och kan verkligen vara mig själv. Har man en dålig dag, 1 tim skogstur så är man på bättre humör igen. Jag har världens tur att få vara i ett sådant underbart stall där jag även får både rida och köra. Ni vet inte så mycket om mig ang stall, så tänkte köra en liten story om min historia med häst. (ni vet ju min om ätstörning)

när jag var liten, så for mamma å pappa med mig och min 3 år äldre syster på alla prova på ridningar inom timmes bilfärd typ. när jag var kring 5 började jag på ridskola samt fick min syster en medryttarhäst någon gång kring när jag var 7 år som jag även hjälpte till med. Vi var på 4 h gården där jag även fick rida shettisarna där :)

började även på travskola när jag var 6 år och tog ponnylicens när jag var 9-10 år och fick samtidigt min första sköthäst/passhäst. Ett då 18 årigt shettis sto som lärde mig mycket:) red henne barbacka i bara grimma till hagen och älskade verkligen henne. men, en vecka innan jul fick jag veta hon skulle säljas och jag var förkrossad å satt och grät i boxen. det värsta var när jag skulle gå, gå ut genom stalldörren ut i vinterkylan å se stalldörren stängas.

Jag saknade henne grovt, men fick en ny sköthäst som jag skötte och tävlade med tils jag var 12 år. Alla galna barbackaturer i skogen, blåmärken på knäna, haha, man fick skin på näsan av shettisarna :)

men hösten 2015 så slutade jag på henne för att gå över till storhäst(från shettis till varmblod, stort steg) och jag saknade henne samt hon jag skött innan mkt. började rida en travare i stallet 1 gång i veckan. Åh, kan inte ha varit lätt för den hästen <3 12 årig liten flicka som mest ridit ponny på en travare i skogen å försöka hänga med i travstegen:)

minns hur glad jag var när jag fick ta in någon av hästarna i stallet, borsta på stallets gamla gosse och duscha av dem och fylla vatten. att jag 2 1/2 år senare skulle vara där jag är nu, var helt utom synhål. vid jul saknade jag båda mina första passhästar jättemycket, då jag nåddes av en chock. min första passhäst som sålts tre år tidigare, skulle komma tillbaka till travskolan och jag skulle få träffa henne(samt min andra passhäst) och minns hur nervös jag var i bilen på väg dit, tänk om det inte var hon osv. Gick in i stallet, tittade in i fjärde boxen till höger, och där stod hon, likadan som 3 år tidigare. kröp in i boxen satt ner och kramade om henne och där brast allt. Hade saknat henne som sjutton, och när mobbarna på låg å mellan stadiet mobbat mig hade jag sprungit iväg i skogen å suttit på en sten å gråtit å bett om att få träffa henne igen, och, det fick jag. där och då borde allting varit perfekt, halva 6 an hade gått, hade vänner, henne, min andra passhäst å så min nya (varmblodet) men det var där det vände och gick nedåt, igen.

men min sköthäst fick mig att kämpa och vart så glad varje gång jag träffade honom, han vart tvåa i sitt första travlopp på länge och höll på spricka så stolt jag var. men där trodde jag den sagan tog slut. han fick en senskada å flyttade till ett annat stall och såg itne av honom på 12 veckor(över sommarlovet)

under sommarlovet var jag i stallet men hade som inget specielt i stallet. Ingen speciel häst osv. Fick börja rida in ett varmblod där(haha, den inridningen går LÅÅÅÅNGSAMt, rider typ honom 1-2 ggr/må XD nu såhär 1 1/2 år senare kan han skänkel, å galopperat två gånger i intervaller.

borstade, pysslade i stallet men saknade min passhäst.

när hösten kom, var han bättre och fick börja rida honom igen och allt vart bättre på den biten men ja, skolan var ju som den var.

i nov

Likes

Comments

" Ny vecka, nya möjligheter eller? för min del antar jag det är ny vecka, nya misslyckanden, nya lögner, samma fotspår..!

Hej, snart är en vecka av denna blogg gjord. Nästa vecka börjar imorgon, men jag ser inte längre frammemot nya veckor likadant som tidigare. Förut tänkte jag nästa vecka, då blir allt lättare, men efter att ha misslyckats ungeäfr 200 gånger så har jag tappat hoppet för det. Jag vet att även om jag sköter mig två dagar, kan jag misslyckas den tredje å då är veckan förstörd.

Jag väger mer än någonsin och skulle klassas som normalviktig. Vilket skrämmer mig. Jag har knappt 3 cm thi gaps och når knappt runt med tummen å pekfingret runt handleden. Jag minns när jag började väga mig, någon gång ibland. Har svaga minnen av att vågen stod på 37 kg(massor med år sedan) sedan 39 men tänkte över 40 kommer jag aldrig, vips var vågen på 42 å sen 47 å sen 50. sen upp till 60 sedan 51 igen å sedan 64... känner mig som ett stort jävla misslyckande... hatar dessutom att batteriet på den digitala vågen pajat så måst använda av den gamla å dås er man ej på hundragramen (tyup 62,3 eller 62,8 är stor skillnad) utan 62 kg, 63 kg osv. (svårt å se ens det)

vill bara ha hälsosamtalet med skolsyster å utvecklingssamtalet med min mentor så kan jag störta ner i vikt....

Likes

Comments

"Efter att ha haft ett sådant händelserikt 2017 med bra avslut, kanske du tror att allt skulle bli bra 2018. Det trodde jag med. Men, återigen står jag på ruta ett, med ännu mindre kraft att ta mig upp"

Ja, året började med att fortsätta på jullovet och hade det superbra i stallet. men så började skolan om igen. På en onsdag, redan dagen efter hade jag min första panikattack detta året. Jag fick panik, gick in på toan, grät, skakade å satt ner i 15 min. Där, där brast mitt hopp om att 2018 skulle bli bättre. Jag började svälta mig vissa dagar, men tyckte det var jobbigt så åt mkt dagarna efter. åt soppa till lunch, och normal middag varje dag. till en början gick jag ned lite. Gjorde 200 sit ups å 200 squats varje dag. Sprang i skolans trappor för att bränna kcal.

en tisdag bad min ena kompis att få prata med mig. Hon förklara hon inte visste vad hon skulle göra, hon ville äta mindre och bli smalare samtidigt som hon inte ville det osv. exakt, som jag var förra våren. och iprincip hela tiden varit. Hon frågade vad hon skulle göra, men jag visste inte vad jag skulle svara. Jag ville säga att jag skulle försökt äta bra och prata med någon, men jag visste även att jag inte gjorde det. Jag sa att det var hennes val, att hon alltid kan ändra sig.

På lunchen åt vi på sibylla, och när vi ätit klart frågade jag henne om det fanns en toa här. Hon frågade/sa "du är väl en sån där som spyr upp mat? " (she knows everything about me) "ehm? jaa...:"

jag vet inte mer vad hon sa men vi bestämde att vi skulle gå till idrotten, å vakta på varan medans den andra spydde. Påväg till idrotten snackade vi om det. Jag berätta jag ångrade att jag lärde henne spy under sommaren, och hon sa att det var ok, att hon ändå skulle lärt sig det på något sätt. Och, såsom många gånger förut råkade en viss person gå bakom oss när vi snackade, en kille i klassen. (han å hans kompis är med varan 24/7 å kan vara dryga, men de var faktiskt två av dem som var mest oroliga för mig, å de frågade även mig om jag slutat äta, om jag ens åt hemma, att jag var smal som en pinne, osv. under hösten.) iaf under hösten var vi på en utflykt, å påvägen hem så prata jag å min kompis om ja, våra ätstörda problem. Jag sa jag gått upp f#cking 12 kg på ett år å var jättetjock nu osv. Hon trodde inte på mig, sa att jag skulle behöva gå upp några kilo till för att bli "perfekt". vi snacka ganska högljutt och bakom oss gick den där personen, som även flikade in. "tjockl!?" "eh, jaaa, ser du inte det eller? jag är ju stor som en balong"(kan nämna under våren satt han å hans kompis bakom oss i klassrummet, de två diskuterade deras vikt med varan å vem som var större. å de gissa varandras vikt, de trodde typ den ena vägde 58 kg å så fundera de över vem som vägde mest. då flikade jag in å fråga vad de trodde jag vägde. de bara " du är välidgt lång, så du väger säkert mer än vad som syns, men max 48 kg. när jag berätta för dem jag vägde 60 kg, trodde de ej mig. de var typ "whaaat?!?!?!" )

iaf så gick dessa två personer bakom oss igen å tjuvlyssna... Vi gjorde iaf vår grej på toan å den ena vaktade utanför. Resten av veckan satt vi och pratade på so lektionerna ist för jobba om allt detta. hon berätta att hon under jullovet försökt ta sitt liv, (skära sig, men hon hade skärt fel så det vart ej allvarligt) och hon frågade om jag skärt mig, att ###(vår andra kompis) sagt jag hade cuttat mig längs hela benen. jag var förvånad hon inte visste det, trodde alla visste.

iaf, på torsdagen kom vår so lärare in å kolla hur det gick för oss att arbeta, och kollade konstigt på oss vääääldigt länge(typ jag ser igenom dig blicken) och min kompis frågade honom sen varför han var så creepy å han vart typ ehm, vaaa. (fick veta sen att han ringt hem till hennes föräldrar!!! och vi kunde inte komma på vem som skvallrat till honom, måste vara killen i klassen, för ingen annan visste ju."

veckan efter så berätta min kompis hon var på sjukhuset under helgen då hon spytt upp blod- till följd hon spytt hela veckan efter varje måltid.

Jag åt halverst okej, men mkt under helgerna så gick upp till 63 kg. förra veckan skulle jag börjat banta igen, men jag klarade det ej. klara mig ej längre än en dag innan jag blir svimfärdig. PÅ onsdagen fick vi sluta tidigt, for på ica. köpte 1 browniepaket(8 brownies) 2 st 200 gram choklad, plus några muffins. Tryckte i mig allt på 5 min. mådde så jävla dåligt då jag ej spydde upp det. Hade ridning på kvällen å trodde på allvar jag skulle spy hela ridpasset då jag mådde så illa.

samma sak skedde på torsdagen, men då gick min idrottslärare förbi mitt i allt. gu vad jag skämdes, tror dock ej han såg allt jag stoppa i mig.

på fredagen frågade min so lärare hur det var med mig. (missförstod frågan först han frågade får man fråga hur det är med ###(mig) då? Men trodde han fråga "får man fråga ###(Mig) hur det är med ###(en i klassen som är borta mkt) å då sa jag nej, innan jag fattade frågan å bara svamlade, eller va? jo, det är bra.

Haft panik över jag gick upp till 63 kg å åt så himla mkt förra helgen. så denna vecka planerade jag ett nytt schema, varav jag börja följa men kraschade igår då jag åt 8 (8!!!!!) potatisbullar till lunch, varav min kompis vart i chokc när hon frågade hur mkt jag åt(hon som ej har matproblem, försök hålla koll så jag å min kompis ej slinker undan matsalen utan iaf kommer coh her mat på tallriken) då min andra kompis endast åt 2...

Idag har jag ätit frukost, 200, lunch inget men sen 2 bullar å middag tacos och på det en cola...

jag begriper inte hur "vanliga" kan äta frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål utan att bli tjocka! skulle jag smälla i mig allt det skulle jag säkert ser ut som en som kan vara med i biggest looser.....

känns samtidigt tufft då flera i klassen har ätstörningar å jag jämför mig med dem, även fast jag vet de å har det tufft, bryter ihop osv å kämpar. men kan inte låta bli.....

godnatt, håller föresten på baka en kaka, kan visa bild imorn.

Likes

Comments

"När vi for mot BUP, jag, mamma, pappa, kuratorn var det enda jag tänkte på, om jag inte farit till bron, vad hade jag gjort nu, om jag hoppat, vad hade hänt, hade jag ångrade mig. Varför hoppade jag inte? Hade jag överlevt om jag hoppat eller dött? hade det gjort ont? vad kommer hända nu.."

Jag satt i bilen och lyssnade på musik medan vi for, mamma grät fortfarande, mina tårar rann, men jag var nog fortfarande i chock, hade inte fattat än vad som hänt. Vi kom in på BUP och möttes av två personer, en var vanlig kurator och en var mer inriktad på ätstörningar. Först pratade vi om vad som hänt allihopa, sedan fick jag gått ut och prata med den ena kuratorn en stund. Berättade allt, om allt som varit osv. Och efter 2-3 tim på BUP var vi klara. Mamma och Pappa stannade hemma, jag ville tillbaka till skolan(ville inte vara hemma å prata om det osv) vilket jag fick, men mamma skulle hämta mig när jag slutade(i 3 veckor lämnade mamma å pappa å hämtade mig. nog för jag tyckt det varit skönt att slippa cykla, men asså då ville jag verkligen cykla eller ta bussen till och från, å vart överlycklig när jag fick ta bussen hem några v senare, ej cyklat än sen dess)

fysiklektionen hade börjat för 15 min sedan(var borta sv lektionen samt lunch, min kompis som inte följt med berättade kort för sv läraren(haha, han gav mig beviljad frånvaro XD) och min andra kompis som kom till bron kom till den lektionen efter halva.

(Hon och min kompis var de enda som visste vad som hänt. när lektionen börjat var kompisen som inte följde med väldigt upprörd, ledsen, ja chockad osv och var väldigt orolig under lektionen. Hon visste inte om jag levde eller ej osv. Övriga klassen hade ingen aning om vad som hänt men vart oroliga och frågade min kompis varför hon var så orolig, de undrade hela lektionen vart jag var å spekulerade i att jag blivit kidnappad osv, (asså alla, mest killarna, var typ oroligare ju lägnre det gick och jag ej var på lektionen och ingen sa ngt vart jag var, när min andra kompis kom senare å även hon var i chock vart de ännu oroligare) fick veta det för någon vecka sedan, när jag sa att ingen skulle märka om jag försvann en dag, då förklara de om den lektionen osv att alla undrade vart jag var osv.

Jag kom iaf tillbaka till fysiklektionen. stod en stund utanför och tvekade om jag skulle gå in(hatade att vara sen!) men tog mod till mig, gick in tog penna å sudd och fick min mapp av fysikläraren som förklara att jag ej missat något viktigt. Han jag satt brevid sa halvt på skämt, "du är sen" med ett halvt skratt, jag bara, som om jag inte visste det. var skönt att komma tillbaka å bara komma in i vardagen igen.

efter det hade vi matte och sedan idrott(elevens val) min kompis, som jag bråkat med, sa förlåt och bad att vi aldrig skulle bråka med. (hade glömt bort vi ens bråkat) men förstår nu att om jag hoppat, och lyckats ta mitt liv, hade hon tagit på sig en del av skulden å trott det var hennes fel)

på idrotten hjälpte jag till med att ta fram innebandysargen, bytte ej om då jag var helt slut och nöjde mig med att titta på. När vi byggde fram kom idrottsläraren(även min mentor) och när han såg mig stod han å titta på mig länge, som om han inte kunde förstå, tänkande att den eleven kanske inte skulle varit i livet osv(han hade fått veta, hela skolans lärare visste vid det här laget)

och trodde på allvar han skulle fälla en tår eller något när jag pratade på "som vanligt", hatar när lärare är allvarliga eller oroliga.

Den kvällen skickade mina föräldrar ut mail till alla i klassens föräldrar och berättade vad som hänt(så alla skulle veta) att jag försökt ta livet av mig, hade ätstörningar osv men skulle få hjälp nu. Att de inte visste vilka två det var som sprungit till kuratorn men att de var väldigt tacksamma:(anledning till att jag fick veta detta var att en annan av mina kompisar som ej är på skolan så mkt skickade å frågade hur jag mådde, frågade då om hon visste å hon sa hennes mamma berättat, fick sedan läsa mailet från en annans kompis föräldrars mail.)

så kände som, Jahap, då vet alla allt om mig helt plötsligt. Men kändes samtidigt skönt att jag skulle slippa förklara allt osv för alla.

Dagen efter fick jag stanna hemma om jag ville, men jag ville snabbt tillbaka till skolan och vardagen även om jag var halverst borta fortfarande. Kom till skolan, satt på bänken som vanligt och så började resten av klassen droppa in i vanlig ordning. Flera i klassen kom och gav mig en kram å bad mig lova att aldrig göra om det å säga om jag mådde dåligt igen. Att de fanns där för mig.

Lektionerna rullade på som vanligt, men tror ärligt talat jag ej gjorde så mkt den dagen, satt mest och kollade på klockan och tänkte på gårdagen. Igår den här tiden hade ingen en aning, igår den här tiden stod jag på bron, igår den här tiden var jag på bup, osv. Lärarna verkade annorlunda och tittade mkt på mig. Jag försökte skratta å le den dagen, men det mesta var bara å utsidan av mig. På insidan var jag tom.

följande veckan följde samma spår. Allt var som vanligt men så förändrat. Min andra mentor kom en morgon när jag satt utanför klassrummet å väntade på de andra skulle komma å fråga hur det var med mig. Sa "bättre" och han sa att han fanns där om jag behövde prata, att jag bara behövde säga till. for på bup 2 ggr i veckan, men ganska snabbt började jag ljuga om att jag mådde bättre då jag bara ville sluta gå dit å påminnas om allt. Jag ljöd å sa jag mådde bra, inte skärde mig, åt som vanligt, ej spydde, sovde bättre. Inget var sant.

var inte med på idrotten på 4 veckor. 12 lektioner totalt satt jag å kollade på dem andra, men jag klarade inte av att vara med, tänkte bara på mitt suicidförsök. när jag måndagsmorgonslektionens idrott var med för första gången på 4 veckor var jag livrädd. Jag var på spänn hela tiden, efter halva klarade jag ej av mer, gick ut i omklädningsrummet och grät, bröt ihop, skakade. En tjej i klassen, som jag förvisso inte brukar vara så mkt med, kom och kramad mig och låter fel å säga "tröstade" men typ så. Hon fråga hur det var, ironisk nog sa jag bra, men hon sa "nej, det är inte bra" hon sa att hon fanns där, att om jag behövde prata kunde jag komma till henne.

gick efter en stund tillbaka in igen, men var inte med resten av veckan på idrotten. Även fast jag kommit till skolan var det för tidigt med idrotten.

framöver började jag åter vara med mer och mer, men var delvis bara sittande på bänken å stirra ut i tomma inget. Folk försökte prata med mig, men jag var som en tom vägg. Jag var som jag varit, men utan känslor. mina kompisar beskriver det som att dagen på bron, dog en del av mig, även fast jag ej gjorde det. Och det är väl sant. Den del av mig som gav upp,, dog.

Men, efter novemberlovet var jag bättre. Blivit helare under lovet i stallet och börjat gå vidare. Började åter kämpa i skolan, fast jag fortfarande strulade med maten, vilket jag gör än idag. jag for på bup mer och mer sällan, och i nov bestämdes det att jag skulle se dem nästa gång i januari istället. då de ansåg jag mådde bra. men sanningen var att jag ljög. ljög och ljög.

Jag kunde inte föreställa mig hur jag kunnat kliva över staketet utan att hindra mig själv. Hur jag kunde ge upp, förlora hoppet. Hoppet som alltid funnits och aldrig gett upp helt och hållet. Det är det jag är rädd för idag, att jag ska förlora hoppet igen.

mot slutet av terminen började jag bli mig själv igen, hon jag var när jag började 6 an. Glad, spralligare, entusiastisk, pratglad, orädd. Jag var återigen beredd att kämpa för högre betyg. Jag minns jag frågade min SO lärare vad jag skulle få för betyg. Han verkade tveksam över hur och vad han skulle säga(tidigare har jag bla skrikit osv på honom när jag fått B) han sa att jag jobbade bra osv, och skulle få B och att det var jättebra. Att jag alltid gör bra på lektionerna och att han absolut inte krävde mer, men att det vore roligt om jag i sista terminen i nian kunde vara som i 6 an, när jag hade gnistan.

Han vart nog chockad när jag bara nickade och verkade nöjd med B'et. För om sanningen ska fram, den terminen kämpade jag inget i något ämne, och Hade ändå Mest B och A i slutbetyg, något C, och jag visste jag ej kunde begära mer av mig själv just då.

Jullovet kom, och långsamt vart jag helare igen. I stallet är jag mig själv, i stallet vägar jag försöka, i stallet har jag hoppet, och lever min dröm. Där slutade år 2017.

2017 var ett av de mest blandade året i mitt liv. Hade någon sagt ibörjan av året allt som skulle hända, hade jag trott det var en ny film eller bok som skulle komma, inte mitt liv.

började året på botten, sjönk djupare, sökte hjälp, vart bättre, ljög jag mådde bra, slutade gå till kuratorn, sommarlovet började och byggdes upp och kunde andas och leva, skolan började allt gick neråt igen och jag var på min lägsta punkt. Svimmade på 1.7, berätta allt för lärare, försökte bättra mig, försökte ta mitt liv, fick hjälp på bup, började må bättre, minskade på BUP, och mådde bättre och när jullovet kom mådde jag som ungefär början på året.
I början av året trodde jag inte jag kunde må sämre, i slutet av året tänkte jag det var länge sedan jag mådde såhär "Bra"(var likadant som i början på året.

men mest av allt, var det skönaste att sluta ljuga. Att jag inte behövde bära på massa hemligheter, tänka ut lögner, ev konsekvenser av handlingar, slapp vara rädd att någon lärare skulle vilja prata med mig å vara rädd att de skulle veta.

Började även inse att folk faktiskt brydde sig om mig. Jag insåg att det jag säger faktiskt betyder något. Men aldrig vetat det innan, då jag bara slått på en mask i skolan, och i skolan innan betydde jag inget och var mobbad osv.

Jag var rädd, modig, jag var allt under 2017. och jag tror aldrig jag kommer glömma 2017.2017 har blivit ett år sparat på minnen.

Nu vet du lite om mig, i nästa inlägg får du veta om detta år hittils, och hur jag mår idag. hoppas du haft en bättre dag än mig!


Likes

Comments

" Hur kan man minnas 1 timma av sitt liv så tydligt, att man tänker på det varje dag, varje timme, ända sedan den dagen. Snart fyra månader sedan. Fast det är klart, den timman kunde varit den sista i mitt liv, så varför skulle jag inte minnas den liksom. Men hur kan en människa må så dåligt att den försök ta sitt liv, HUR KUNDE JAG MÅ SÅ DÅLIGT ATT JAG GICK FRÅN TANKE TILL HANDLING!!!

Jag började direkt minska på maten, träna mer och räkna kalorier. jag behövde inte längre titta på baksidan av varje förpackning, jag kunde i huvudet alla olika vanliga livsmedels kcal, 1 glas mjölk, ca 2 dl, 90 kcal. 1 skiva bröd, 50 kcal, smör +20, + ost 40 kcal + 10 kcal i straff för du åt det.

Men här blir jag inte längre ensam om det, jag gör något jag ångrar fruktansvärt, jag drar med mig en av mina kompisar in i detta, i huvudsak för att rädda mitt eget skinn. För, då kunde hon ej skvallra, då jag skulle skvallra på henne då. Hon bad om tips, jag lärde henne. Jag förstår inte varför jag gjorde som jag gjorde, men jag lärde henne hur man spyr, hon lärde mig hur jag skulle ljuga bättre å jag lärde henne hur hon skulle komma med undanflykter för att äta.

Men, jag var bättre än henne på att dölja, och återigen för att rädda mitt eget skinn så slog jag ihop med en annan kompis och vi gick till skolsyster och skvallrade om henne. Jag var också avundsjuk på hur mkt hon lyckats gå ned i jämförelse med mig. jag fortsatte ned i vikt, åt mindre och mindre, och drog mer och mer lögner hemma.

Hemma märkte ingen, men i skolan.... Jag var åter på helspänn varje dag, redo att behöva försvara mig själv, mitt beteende. Kom på 100 nya ursäkter varje dag samt förde upp hundratals eventuella konvensationer med lärare, olika konversationer med olika lärare. Eventuella utgångar osv, som ni förstår tänkte jag 24/7 på mat, våg å kcal.

Jag kunde inte koncentrera mig på lektionerna. Jag har alltid haft lätt i skolan, allra mest i matten: Men jag minns hur frustrerad jag var en vecka när jag åt som allra minst. (åt inget alls och drack dåligt må, ti, ons. Torsdag åt jag lite middag och fredag lite middag och lö sö lunch och middag) Jag satt, och stirrade in i matteboken, såg bara massa siffror och förstod ingenting, inte ens 3 + 4 skulle jag förstått. Jag hörde lärare prata, men tänk dig att du sitt med öronproppar och hör bara enstaka ord å funderar på vad den kan ha sagt.

Min klass började undra och bli oroliga och hörde med min närmsta kompisar hur det var med mig. killarna, tjejerna, alla undrade. ex kunde de fråga henne på snap(fått veta i efterhand nu) på tal om smal, hur är det med ###(mig) har hon slutat äta igen? / Hon ser ut som ett skelett, äter hon aldrig? / Har hon börjat om igen?

Kan bara nämna att när jag fick veta det där vart jag chockad, hade "bara" gått ned 4 kg då, så tänkte inte det syntes.

I klassen bröjade dem gå till lärare(olika gick till samma lärare, så de började undra, kan nämna att min mentor som de flesta gick till, även han sett jag ej åt, kanske liksom råkat hamna i situation där jag skrikit åt honom att jag f#cking mår bra, att jag äter, att jag mår bra, att han ska skita i mig.

jag låste in mig mer och mer på mitt rum och isolerade mig från mina vänner, och det är här jag mår som sämst, i oktober. Mina ben är fulla av ärr från skärsår, jag svimmar/håller på och svimmar (vet inte riktigt, påväg tbx vart allt svart, å jag halvt tvingas ned på backen och vips är det några min fram i tiden.) och kommer imål på 22 min..... brukade komma imål på 10 min. Alla var jätteoroliga när jag kom tbx. (hörde när jag rundade sista hörnet å såg allihopa på deras röst att de prata om mig osv) även fast det var sista lektionen, hade många stannat kvar för att kolla hur det var med mig.

Jag, som inte tänkte på att de var oroliga, var så jävla besviken på mig själv att jag inte klarat att springa hela å fått jättedålig tid, vet ej exakt då han ej sa, men gissade på ungefär.

det idrottsläraren (och min andra mentor) sa när jag kom imål var "strunta i tiden(han såg mtit ansiktsuttryck) tänk att du bara var ute på en promenad, jag skriver inte ned tiden alls" jag var typ fortfarande yr å uppfatta ej allt han sa, men tror han fråga om det var maten, har ingen aning om vad jag sa.

Här började självmordstankarna komma mer och mer, och flera motgånger fick mig att må ännu sämre. Lärare undrade hur det var med mig(jobbade ej på lektionerna, stirra ut i inget) men jag bara skratta å sa jag mådde bra. men... så bestämde jag mig, jag skulle ta mitt liv. Jag skulle inte längre leva kvar. Men jag beslutade mig för att äta mat "min sista vecka" för att lugna omgivningen. Jag ägnade alla mina krafter åt att verka glad, för jag menar, det var min sista vecka, inte tänkte jag vara deppig då inför andra. jag träffade de flesta av mina vänner, klarade upp gamla bråk, löften osv.

på tor kvällen hamnade jag i bråk med min närmsta kompis. de hade gått till min mentor å berättat en massa! å jag bestämde mig för att prata med honom nästa dag. Vilket även han bestämt sig för. Men jag ljög åter, erkände jag ätit dåligt men sa jag försökte äta bättre nu å gjort i en vecka. Han var väl tveksam men sa att jag alltid kunde komma till honom och prata om jag ville. Att det fanns hjälp att få.

På söndagen red jag min passhäst, och jag kramade om honom och sa förlåt, förlåt för det jag kommer göra och jag kommer sakna dig så, men en dag ses vi igen. Jag glömmer dig aldrig. jag sa Hejdå.

på måndagen var jag på första lektionen, idrott. Efter ljög jag om att jag glömt min dator och skulle hämta den. Jag cyklade till en bro i närheten som var rätt så hög, skrev mitt brev och la i min ryggsäck. Jag stod säkert 20 min å grät, slog mig själv, skrek, skratta, vid staketet och tittade ut över vattnet. Det var en halvkall dag, och blåste lite gran men var annars en fin höstdag.

Jag tänkte nog innerst inne jag kommer aldrig göra det, försökte att inte tänka på hästarna, mina vänner, familj, jag ville inte tänka på dem. men sakta klev jag över staketet och stod på andra sidan. Jag skickade ett sms till en av mina kompisar, jag skrev "förlåt, förlåt för det jag kommer göra, men jag har inget annat val, jag vill inte lida mer, jag kommer inte ilda mer, vattnet tar hand om mig.Höjdrädda jag var inte rädd längre. Det var som allting inom mig försvann, jag kände ingenting, tänkte ingenting, jag bara var. Solen lyste in i mina ögon och jag log. Jag visste det var över nu, och att jag skulle slippa lida mer. jag tog ett steg längre ut, och släppt taget om staketet, Tog ett djupt andetag, blundade och ....................

Där väktes jag till verklighet, en äldre kvinna stannde en bil och kom fram och frågade hur det var. Där brast allt, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och kramade henne över staketet. Hon fick mig att kliva tillbaka på rätt sida, och kramade om mig och jag grät, har aldrig skakat så mkt å gråtit innan:

Nu kom även min kompis, hon och min andra kompis(Hon jag bråkat med) hade sprungit i full fart till skolkuratorn, och min andra kompis(hon jag ej bråkat med, bara en kunde följa och ja) tillsammans med skolfritidsledaren for i deras bil i full fart mot bron, kuratorn ringde mina föräldrar, som ringde 112, som ringde mig(svarade ej, stod typ något nr före 112, märkte jag efteråt)

skolfritidsledaren sprang fram och kramade mig, jag skakade och grät. min kompis såg helt i chock ut. kuratorn pratade med tanten som varit rektor någon gång samt ringde mina föräldrar å berättade att jag var i säkerhet nu och bestämde de skulle komma till skolan och möta oss där.

Den äldre tanten sa hon skulle fara nu, att det skulle bli bättre och att hon skulle minnas och tänka på mig.

sedan for vi tillbaka till skolan där mamma å pappa var och de grät, jag grät också, de frågade massor men det enda jag sa var förlåt, varav dem sa jag inte hade något att säga förlåt om osv.

vi for in på BUP, och där börjar en annan historia, som kommer om någon dag :)



Likes

Comments

"Just nu, har du ingen aning om vem jag är, därför kan det vara bra för dig att få lära känna mig lite och få reda på vad jag kommer skriva om här på min lilla blogg :)"

HEJ! Jag är en 14 årig tjej som fyller 15 till sommaren. Går alltså i åttan just nu. Kortfattat så har mitt liv sett ut på detta sätt. Föddes 2003 i södra Sverige men flyttade upp i norrland innan jag fyllt ett. Dagis var en rolig tid, den roligaste hitils har det visat sig. Förskolan tog sin början och jag trivdes till en början, men när ettan och tvåan kom vart jag mer och mer ensam och tillbringade rasterna på en sten i skogen för att inte vara ivägen för någon. i 3 an räckte inte det utan då började även påhopp, slag, hot, mördande blickar bli en vardag och i 4 an ville jag ta mitt liv för första gången.

I mitten på femman, 11 år gammal började jag minska på maten i hopp om att bli accepterad om jag vore smalare. Stämningen vart bättre i klassen och vart inte längre slagen varje dag så tänkte det kanske hade med det att göra och jag som alltid älskat kakor slutade äta kakor.

när 6 an började så bytte jag till en annan skola och även fast den verkade och var bra, kommer den skolan aldrig påminna om det, utan helvetet som snart skulle brytas ut...

Fick vänner direkt, fler än jag någonsin haft och på fritiden vart det mer och mer häst. Jag hade lätt för mig i skolan och fick snabbt upp ett måste för mig själv, allt lägre än A = dåligt. Jag fortsatte äta mindre men än var det ingen som tänkte på det så jag tänkte, tjoho! vad duktig jag är på att ljuga! Haha, att det kunde vara såhär enkelt. Fast enkelt har det aldrig varit.

när våren kom vart jag mer och mer pressad av skolan och jag började tappa den där gnistan inom mig. vilket en del såg, men än kunde jag skratta bort det, men inombords försvann jag sakta sakta. 7 an började och jag började banta ännu mer då jag inte klarade av pressen i skolan. jag gick ned i vikt och innan novemberlovet hade jag gått ned 6 kg och frös konstant, tappade lite hår, hade typ blåa fingrar, och mina kompisar började bli oroliga för mig, inkl min klass.

Lärare började också reagera. men går in mer på detalj sen. började även skära mig själv och ibörjan på 2017 började jag även kräkas upp maten. mot mitten på våren var jag less på alla självmordstankar och beslöt mig för att be om hjälp, skulle det ej hjälpa skulle jag ta mitt liv. sökte hjälp, fick bra hjälp men ångrade sedan det och ville tillbaka "till min håla" och sa ifrån mig hjälpen.

å allt började igen. sommaren var den bästa i mitt liv, var i stallet varje dag, red, körde, red monté och kunde "andas ut" igen. Tänk dig att du gråtit konstant och så slutar du gråta och tänka positivt, trött till en början men man tar sig. men så skulle skolan börja igen och jag grät mig till sömns kvällen innan. Jag visste allt skulle bli värre, och det vart som jag förutspådde..

FORTSÄTTNING KOMMER DEN 7 FEB

Likes

Comments