Dopp i havet. Bara i förbifarten. Bilen längst kusten. Fisk i hamnen. Vitt vin. Skaka av oss gammal sand. Skålar med glas som droppar av kondens. Vår tid är nu.

Utanför våra fönster brinner några få majbrasor. Den vanligtvis täta folkmassan som ses i parken i slutet på april varje år är betydligt tunnare nu. Den sociala distanseringen gör sig påmind och frågorna om det traditionsenliga valborgsfirandet fyller presskonferenser. I ett virrvarr av förtvivlat samvete gentemot vården som går på knäna och viljan av att behålla sin vardag intakt bestämde vi oss för att följa vårt förtvivlade samvete. Det skulle bara vara han och jag. Mycket är upp och ner nu. Utanför våra fönster råder en världsomvälvande pandemi, men här inne finns vi.
I önskan om att fira vårens slut nära snarlikt normaliteten köpte vi sällskapsspel, rödvin och ostar. Trots att valborgsskriet har dämpats så skulle vi försöka njuta av något ändå, han och jag.
Utanför våra fönster, här på Söder, brinner några få majbrasor. Men här inne finns vi. Parketten, den som är flätad likt fiskben, knarrar där vi går fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet. Vi smyger flera vändor för att fylla på våra champagneglas och hämta mer löjrom. Vi plockar undan pizzan och plockar fram sällskapsspelen. Mellan försöken att besvara spelens historiska frågor kastar vi några flackande blickar åt våra telefoner när de påminner oss om livet utanför våra väggar byggda av rödtegel. Vi fortsätter smyga fram och tillbaka över det knarrande golvet för att byta champagne mot rödvin. Vi slungas mellan smaker av blåmögelost och Cabernet Sauvignon. Vi hinner med ett snabbt foto på vår polaroid. Vi alternerar mellan livets alla allvarligheter och dånande skratt. Vi längtar till en framtid och saknar en dåtid. Vi minns det som vi redan har hunnit glömma och funderar över det svåråtkomliga.
Där och då. Han och jag.
Utanför våra fönster, här på Söder, brinner inte längre några majbrasor. Timmarna har slukat det stillsamma firandet och kvällen har blivit sen. Mitt bland våra stökiga samtal, som hela kvällen har dränkts i rökig jazz, och doft av fotogenlampor fann jag det. Det där som Aaron Antonovsky förklarar som individens känsla av delaktighet och meningsfullhet – känsla av sammanhang.
I ett desperat försök att, för en kväll, behålla livets harmoni i våra händer lyckades jag med mer än bara det. Jag fann dig, och oss, i en meningsfull och varm oreda. Vårt sammanhang.

Varenda litet hår. Varenda grop i huden. Varenda färgskiftning. Varenda skratt. Varenda fundering. Varenda känslostorm. Varenda tatuering som ångras. Varenda doft. Varenda knuta och varenda sömnig tanke. Allt han inte visste att han saknade, hade hon.