Det syns nog inte på mig. Det syns nog inte på mig när du synar mig i affären, på stan eller på ett café. Det syns nog inte när jag skrattar åt något som en vän sagt, när jag högljutt pratar med folk på en fest eller när jag ler åt hur söt en hund är på gatan. Det syns nog inte på mig. Det syns nog inte på mig att jag mått så dåligt att jag inte kunnat räkna upp en enda anledning som gjort det värt att fortsätta leva. Och nog syntes det inte när det var som värst heller. För det bästa jag hade var en mask uppbyggd av ett leende, ett leende som dock inte riktigt nådde ögonen om man kollade tillräckligt noga. Så var snäll, för som man brukar säga så kämpar alla människor man möter med någonting man själv inte har en aning om. Tänk en extra gång innan du öppnar munnen. För det kanske inte alltid syns, men det finns ändå.

Hej gänget!

Här har det ekat tomt ett par dagar. Det beror på att min rutin de senaste dagarna i princip har sett ut såhär: vakna, jobba, sova, vakna, jobba, sova... Någon tid över till bloggen har jag inte riktigt haft. Nu är jag dock ledig i två dagar! Igår kväll efter jobbet satt jag kvar och drack ett glas vin med två kollegor och Anna, och sedan mötte jag och Anna upp Linnéa. Vi åkte hem till mig och hade myskväll deluxe. Vi vaknade upp för en stund sedan, och tjejerna åkte hem ganska direkt då Linnéa börjar jobba om knappt två timmar.

Idag ska jag bara städa och duscha, innan Robin kommer när han har slutat skolan för då ska jag umgås med honom. Eftersom klockan redan hunnit bli ganska mycket så kanske det är dags att jag sätter fart, hehe. Puss!

#NouwAutumnChallenge

Ni är alltför många som tror att psykisk ohälsa handlar om negativitet och att man som drabbad bara behöver "rycka upp sig". Ni är alltför många som tror att det handlar om lathet och sökandet efter uppmärksamhet. Ni är alltför många som tror att allt man som drabbad behöver göra är att "bara sluta skära sig", "bara äta" eller "bara sluta oroa sig". Men för den utsatta är det så mycket mer. Visst har ni rätt i att ens personlighet blir dämpad under massor av negativitet och visst har ni rätt i att det nästan blir omöjligt att vara glad och tacksam för småsaker, men tro mig, om man kunde så hade man mer än gärna varit glad över det fina vädret eller den goda pastan man ska laga till lunch. Men plötsligt kanske man inte ens ser det fina vädret för att rullgardinen är neddragen hela dagen och plötsligt kanske man inte ens tar sig ner till köket för att laga den där goda pastan för att kroppen har frusit fast i madrassen. Och om man nu tar sig ut genom ytterdörren eller ner till köket, så väger ångesten för tungt för att man ska kunna glädjas åt någonting som förut fick en att le; som solen eller en god lunch.

För den utsatta handlar det inte om att vara varken lat eller söka uppmärksamhet. För den utsatta handlar det om att varje morgon vakna mot sin vilja och slåss mot sig själv för att överleva. Och om ni aldrig varit utsatta så kan ni ju bara tänka er rädslan att varje minut av dagen slåss mot sina egna tankar och tvinga sig själv att inte ge upp, när allt man samtidigt vill är att låta alla monster i ens huvud vinna. Psykisk ohälsa handlar om att gå emot sig själv och sin egen vilja. För tro mig, helvete vad man vill ge upp och helvete vad man vill försvinna och helvete vad man vill göra såren så djupa att man omöjligt kan läka igen.

Psykisk ohälsa är inget val. Det är något som äter sig fast i en, en ångest som biter sig tag i ens skinn och då spelar det plötsligt ingen roll att man skrubbar kroppen tills den är röd, irriterad och blöder för ångesten sitter kvar ändå. Som en envis fästing.

Psykisk ohälsa är inget val. Det är något som suger sig fast som en igel och när igeln äntligen lossnar så har man blåmärken kvar på huden som gör ont så fort man snuddar vid dem. Det är att kura ihop sig till en boll under täcket och viska ner i kudden att man inte orkar en minut till av denna otroliga smärta. För den är så överväldigande att man nästan svimmar.

Psykisk ohälsa är inget val. Det är två röster i ens huvud som bråkar om vem som har rätt och man blir helt panikslagen av att inte veta vem man ska lyssna på. För argumentationen tar aldrig slut och det är aldrig någon som vinner, utan till sist måste man själv välja vem man ska lyssna på och aj vad ont ångesten som kommer efteråt gör när man råkar välja fel.

Psykisk ohälsa är inget val. Det är att gå runt i cirklar på rummet och känna en fysisk klump av ångest i magen som väger så tungt att man till slut måste man sjunka ihop på golvet och fokusera på att bara andas, för plötsligt tycks kroppen inte längre gå per automatik och lungorna verkar ha glömt bort hur de ska göra för att andas.

Psykisk ohälsa är inget val. Det är att ha en motgång kastad emot sig och plötsligt känna låren bränna och fingrarna klia, och det slutar inte förrän man ger med sig och drar ett vasst blad över huden – lite för hårt och lite för djupt.

Psykisk ohälsa är inget val. Det är att ofrivilligt eller frivilligt straffa sig själv och plötsligt ha trasslat in sig själv något så fruktansvärt att man inte längre vet ut eller in, och plötsligt kan man inte slita sig loss. Det är att varje minut kämpa för att hålla sig ovanför ytan av alla tankar och plötsligt inse att man inte orkar simma mer.

Psykisk ohälsa är inget val. Det är att sysselsätta sig med en miljon olika saker och aldrig våga varva ner, för så fort man är stilla så kommer ett moln av ångest till bröstkorgen som skickar ut blixtar av smärta i hela kroppen och tankarna börjar spinna igen.

Psykisk ohälsa är inget val. Jag ber inte om att ni ska förstå, jag ber er egentligen inte ens om att ni ska sluta kolla snett på mina randiga ben, jag ber er bara om att ni ska tänka till en extra gång varje gång ni stirrar, för att slutligen en dag kanske kunna se mig i shorts utan att ens reagera. För jag valde inte att ha ångesten fastbiten i min hud, och det gör ingen annan drabbad heller.