Tvångstankar

Jag minns när jag var sex år och min rädsla för bakterier var så stark att mina händer blödde för att jag tvättade dem så ofta. Jag minns när jag var tio och fick en blåtira för att jag fick en plötslig tanke om att jag absolut var tvungen att nudda golvet, men min lärares kateder var i vägen så jag slog i ögat när jag böjde mig ner. Jag minns hur jobbigt det var att gå och sova vissa kvällar, för att jag var tvungen att tända och släcka lampan och utföra andra ritualer tills "det kändes rätt" och ibland var jag tvungen att kliva upp ur sängen och göra det om och om och om igen för att det aldrig kändes riktigt rätt.

Mina tankar, som tvingade mig att utföra dessa ritualer, blev bättre med åren. Än idag är jag dock rädd för vissa bakterier och att smitta, förgifta eller på något annat sätta göra folk i min närhet illa, men det har som sagt blivit bättre. Däremot är det som att dessa handlingar som jag förr hade, istället har ersatts av främst tankar. Tankar som gör mig rädd för mig själv, vem jag är, vad jag är kapabel till och som får mig att ifrågasätta vad jag egentligen är värd. Det jobbigaste med de här tankarna är att känna att jag inte har kontroll, att jag inte kan styra över vad jag tänker trots att jag absolut.inte.vill.tänka.det.

Tankarna kommer och går i perioder. Dock har jag nästan alltid en pågående rädsla eller tanke som skrämmer mig, men de skiftar i tyngd och hur mycket de påverkar mig. När de är som värst kan jag knappt hantera dem. Då tror jag att jag inte är värd någonting och att jag bara förtjänar smärta. När de är som "bäst" kan de svischa förbi och jag kan temporärt skaka av mig dem utan att påverkas alltför mycket av dem.

Anledningen till att jag inte direkt sökt hjälp för detta är för att det som sagt går i perioder och när det väl är som värst och jag försöker få hjälp är det alltid något krångel och jag slussas fram och tillbaka och får inte tag på rätt person. Sedan är den tunga perioden över och då tänker jag att allt är bra och att jag inte alls behöver hjälp. Det blir som en ond cirkel liksom - jag hinner inte få hjälp när det är som värst, och då väljer jag att sluta kämpa för hjälpen när jag väl mår bättre. Trots att de jobbiga perioderna hittills alltid kommit tillbaka.

Nu har jag bestämt mig för att ta tag i detta, även fast jag är inne i en av de bättre perioderna just nu. Tankarna är ju någonstans ändå alltid där och skrämmer mig i någon grad, som ett litet mörker djupt i mig, även om de inte förpestar hela mitt liv när jag är inne i en av dessa bättre perioder. Såhär vill jag i alla fall inte ha det mer, så nu ska jag söka hjälp för det. Jag hoppas jag kan få hjälp med en långvarig lösning som kan hjälpa mig hantera mina tankar och förhoppningsvis ta bort de allra tyngsta perioderna när jag bokstavligt talat äts upp av allt jag tänker.

Och hörni. Om ni precis som jag skjuter på att söka hjälp så hoppas jag att det här inlägget kan vara det ni behöver för att ta tag i det. Ni förtjänar att må bra, ni förtjänar att få hjälp. Även om ni inte mår dåligt dagligen. Det gör inte jag heller, men jag vill göra vad jag kan för att må bra (nästan) alla dagar. Och då behöver jag hjälp.

Gillar

Kommentarer