VÅGA TA HJÄLP

Någonting som tog mig väldigt lång tid var att våga ta hjälp med mitt psykiska mående. Jag är verkligen en känslomänniska vilket jag nästan alltid sett som någonting negativt då jag ofta knyter mig an till folk för snabbt och går alltid in i saker helhjärtat. Jag ger alltid 100% av mig själv till allt och alla runt om kring mig och kan lätt bli ledsen när jag upplever att jag inte får detsamma tillbaka, vilket inte är jättekonstigt kanske. Jag kan också lätt få ångest av småsaker, utan någon särskild anledning. Ibland kan jag vakna och känna att idag kommer inte bli någon bra dag, och då har jag en dålig inställning resten av dagen för att jag har fått för mig att den inte kommer bli bra oavsett. Jag kan få ångest av olika val som jag måste ta för jag är rädd att fatta fel beslut. Jag kan få ångest av att inte veta hur min framtid ser ut och att jag inte har någon plan för när allting ska falla på plats. Jag kan få ångest över att jag inte är tillräcklig som kompis, syster, dotter eller kollega. Jag har prestationsångest och vill att allting jag gör ska bli så bra som möjligt, vilket till viss del såklart är någonting positivt men i vissa situationer skapar det bara dålig energi. Det finns alltså en hel del småsaker som kan framkalla ångest och oro hos mig, och det är helt okej.

Jag har alltid trott att när någon skaffar hjälp så är det ett kvitto på att man inte kan hantera sina egna känslor och att man är ett riktigt känslovrak, medan det egentligen är raka motsatsen. Att våga ta hjälp och att inse att man behöver tips och råd från någon utomstående är bland det finaste jag har gjort. Första gången jag insåg att jag behövde ta hjälp var innan vi flyttade till Shanghai och jag hade alldeles för mycket känslor och tankar för att kunna hantera allting själv. Jag och mamma pratade ihop oss och insåg att det bästa alternativet för alla inblandade var att ta hjälp av en utomstående och utbildad person som inte visste något om mitt liv. I efterhand när jag fått lite avstånd till hela den perioden så har jag insett att utan den hjälpen jag fick så vet jag inte om jag hade klarat av att flytta till andra sidan jordklotet. Dessutom hade jag inte uppskattat den flytten alls lika mycket och njutit av den perioden om det inte vore för min psykolog. Att få hennes perspektiv på situationen samtidigt som hon inte hade någon koppling till någon i min närhet var så bra för mig. Hon hjälpte mig att se allting med nya perspektiv och framförallt hjälpte hon mig att hantera dom dagarna som bara var fyllda av ångest och oro.

Nu är det några år sedan jag gick till någon och fick hjälp och jag funderar verkligen på att ta tag i det igen då jag tror det skulle hjälpa mig något enormt med vardagen och dom dagarna som jag bär alla känslor utanpå. Jag behöver få råd och höra någon annans syn på mina känslor som inte har någon som helst känslomässig koppling eller relation till mig. Och jag måste inse att det är okej att ta hjälp. Faktiskt väldigt bra och ärligt att inse att jag kanske inte kan hantera allting själv hela tiden och att det är fullt normalt.


Gillar

Kommentarer