kl 01:42

Klockan är 01:42 och jag ligger i min säng och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen eller ta mig till, jag känner mig bara så ledsen. Dagen har varit väldigt bra, i sällskap av Hanna, och kvällen också till en början. Lagade middag med pappa och fick skjuts till Alba för att träffa alla tjejer och sedan dra på ett krök i Täby. Men någonstans här på vägen tappade jag aaaallt, och då menar jag allt. Fick helt plötsligt en sån klump i magen och tårar i ögonen på grund av massa olika saker, och allt jag ville var att komma hem. Hem till min mamma och pappa. Sagt och gjort så hämtade dom mig och vi åkte hem. Hemma grät jag ut med pappa och pratade i någon timme med mamma. Och jag insåg precis som varje gång jag är nere hur jag inte hade klarat mig utan deras närvaro. Ingen förstår och läser av mig så bra, ingen ger mig så mycket energi och självförtroende, ingen får mig på så bra humör och ingen i hela världen får mig att känna mig så älskad som min mamma och pappa gör. Jag är inte en person som gråter speciellt ofta, men när det väl brister är det så värdefullt att kunna vända mig till dom personerna som bryr sig om mig mest i hela världen, mina bästa föräldrar.

Att döma är jag just nu inne i en halvbra period, känner inte att något är speciellt kul och vill bara vara hemma med min familj. Jag vet att det kommer vända om max ett par veckor men just nu är det såhär, och det är bara att acceptera och lyssna på det jag känner just nu. Det här blev väldigt deep men det är bra ibland, nu ska jag sova, imorgon kommer Joel hem.

  • tankar

Gillar

Kommentarer