Zambia

Hej hej! Nu är vår volontärvistelse över och tänkte därför berätta om vår sista tid i Nakonde.

Efter vi varit på safari så återgick vi till vårt vardagsliv, till exempel fick vi testa att laga traditionell zambisk mat hemma hos vår kompis. Det blev nshima, som egentligen inte är speciellt svårt att göra men det är ganska tungt och kräver en del styrka eftersom att det är en väldigt tjock gröt. Till nshiman så åt vi tillagade grönsaker och bönor.

Vi fick också följa med Mercy och barnen till marknaden för att handla lite grejer inför skolstarten som på grund av kolera-utbrott blev uppskjuten ett par veckor. På handlingslistan stod ryggsäckar, skor och skolmaterial. Allt som inhandlades betalades med hjälp av pengar från de tidigare volontärernas projekt: kids 2 school som låter alla barn på barnhemmet gå i skolan.

Väl tillbaka i Nakonde hade det också blivit dags att knyta ihop säcken för vårt projekt på skolan. Det var otroligt roligt att starta upp det och vi är så glada, stolta och tacksamma över hur det gick: över 21.000 svenska kronor insamlade! Wow! Vår facebookgrupp växte snabbt och vi blev så imponerade av folks givmildhet. Tillsammans gör vi skillnad. Efter mycket om och men lyckades vi till slut starta upp ett bankkonto för skolan, och hade möte med systern och mannen som kommer vara ansvarig för bygget för toaletterna. Efter att ha gjort upp en budget gjorde vi överföringen och nu finns pengarna där. Våra vänner har lovat att gå dit och fota när det är klart så att vi kan uppdatera alla er där hemma! Är man nyfiken på hur det blir får man gärna gå med i facebookgruppen: sök bara på project St. Mary's så borde den komma upp. Nu fortsätter projektet med att månadsvis föra över pengar som stöd för mat och skoltillbehör.

Vi passade också på att sy upp lite kläder! Det blev ett varsitt sätt med byxor och linne. Det tog ett tag att få dem precis som vi ville men till slut blev vi båda nöjda. Kläderna är verkligen SÅ coola!!

Annars flöt vardagslivet på som vanligt och vi försökte njuta så mycket som möjligt av den sista tiden i Nakonde...

...För sedan var det dags att börja säga hejdå till alla. Vid vårt sista besök i skolan så sade vi hejdå till barnen, lärarna och nunnorna. De berättade att de var tacksamma för att vi varit där och vi fick en varsin klänning i present som tack. Det var väldigt fint och absolut inget som någon av oss förväntade oss. På grund av att deras jullov var väldigt långt så kunde vi inte undervisa barnen så mycket som vi trott men den tiden som vi var där var väldigt rolig och lärorik.

Vår näst sista kväll var det dags för hejdå-fest på barnhemmet. Så vi dansade alla tillsammans till deras favoritlåtar, och åt kakor och drack saft. Det var lite sorgligt att vi faktiskt skulle säga hejdå men vi hade ändå väldigt roligt. Det blev mycket dans och skratt! Vi gav också barnen lite presenter som ett tack för att vi har fått bo med dem. Det var bland annat lite bollar, hopprep och spel som vi haft med oss hemifrån som de verkligen tyckt om. Vi satte också upp lite bilder på en vägg som vi tagit på dem under dessa månader. Väggarna på barnhemmet är tomma och inte så roliga för barn så vi tyckte att det passade bra med lite skojiga bilder på dem. De tyckte verkligen att det var kul och skrattade mycket åt hur knasiga de är.

Vår sista kväll var det dags att säga hejdå till våra kompisar som vi hängt med hela tiden i Nakonde. Det blev en sista öl-runda på vår favoritbar. Det var väldigt mysigt och ett fint avslut men vi sa inte "hejdå" utan "vi ses" eftersom att vi båda verkligen vill komma tillbaka så snart som möjligt.

Innan det var läggdags så sade vi ett sista hejdå till barnen och Mercy. Det kändes märkligt att lämna dem nu efter att ha bott såpass länge med dem. Men det är faktiskt ganska häftigt hur mycket alla har öppnat upp sig för oss och att vi har fått varit med under både upp- och nergångar. Vi kommer att sakna dem massor men någon gång så ska vi ju som sagt tillbaka och träffa dem igen!

Nu var det till slut dags att säga hejdå till Nakonde och åka iväg mot Lusaka. Det har varit en utmanande men också väldigt fin tid i Nakonde. Mycket har varit väldigt jobbigt men mycket har också varit väldigt kul och spännande!

Just nu är vi i Livingstone i södra Zambia på semester så vi kommer att uppdatera er väldigt snart om vad vi gör här! Hörs snart!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tanzania
Hallå där! Förra veckan var vi på safari i Tanzania och nu tänkte vi dela med oss av hur de dagarna såg ut! 

Måndag
Bussen till Iringa där vi skulle bo den första natten gick från Nakondes grannstad Tunduma i Tanzania. Vi behövde därför åka hemifrån mitt i natten för att fixa visum. Det gick väldigt snabbt och smidigt så det slutade med att vi var vid busstationen två timmar innan avgång. Men personalen var snäll och lät oss gå på bussen tidigare och vänta där inne istället. Bussresan gick bra till en början. Vi hade fått höra att resan skulle ta tio timmar men efter ungefär sju så började Klara se skyltar till Iringa. Men bussen stannade inte utan körde åt ett helt annat håll. Eftersom vi aldrig varit i den delen av Tanzania förut och inte visste hur stort Iringa var så var det svårt att veta om vi skulle vara oroliga över att vi missat vår hållplats. Under den här tiden så sov Clara så hon var inte till så mycket hjälp i att fundera kring hur vi skulle göra. Men efter drygt en timme vaknade hon och vi kom fram till att vi skulle fråga om hur långt det var kvar till Iringa. Clara gick fram till chauffören och fick till svar att det var väldigt länge sedan vi passerat Iringa och att vi var tvungna att vända. Till en början ville de inte säga hur vi skulle ta oss tillbaka men vi hade tur och kom precis fram till en bensinmack där en annan buss också stannat. Personalen på vår buss gick ut och skrek något på swahili och sedan sade de till oss att det var väldigt bråttom. Vi fick gå på den andra bussen som var så full att vi var tvungna att sitta i fönstret precis bredvid växelspaken. Det var ungefär en och en halv timmes resa och det gick väldigt bra. Kanske inte den säkraste resan men det var ett äventyr!

När vi till slut kom fram till Iringa på eftermiddagen så åkte vi direkt till Neema's guesthouse där vi skulle sova en natt. Neema's är en verksamhet för personer med olika funktionsnedsättningar. Till exempel har de ett café där all personal är döva och de har även en verkstad där de tillverkar grejer som de sedan säljer i deras butik. Det var ett väldigt trevligt ställe med otroligt god mat! Vi rekommenderar starkt detta ställe!

Tisdag
Natten på Neema's var väldigt bra. Det var skönt att sova i en riktig säng där plankorna inte kändes genom madrassen och med en kudde. Vi uppskattade också att äta en stor frukost med kaffe! Det fungerar bra att äta bröd och dricka te till frukost här i Zambia men det är skönt med lite variation ibland.

Direkt efter frukost så kom vår chaufför Sampson och hämtade oss. Vi åkte i ungefär tre och en halv timme tills vi kom fram till Ruaha national park. Ruaha är 22000 kvadratkilometer stort och är Tanzanias största nationalpark.

När vi väl kom in i parken så mötte vi upp en safari-land rover som körde oss och ett äldre nyzeeländskt par till Mwagusi Safari Camp där vi skulle bo. Eftersom att parken är så stor så tog det drygt en timme att komma fram. Men på vägen så hann vi se en del djur bland annat afrikanska vildhundar. Vi fick höra att det är otroligt ovanligt att se dem så vi hade enorm tur att lyckas se dem vår första dag på vår första safari.


Mwagusi Safari Camp var väldigt bra och trevligt! Det var ett större hus där alla åt middag och lunch tillsammans och sedan hade vi vår egen banda där vi bodde. Banda är ett hus med ett tält inuti. Det var inga dörrar eller hela väggar så vi stängde genom att dra igen dragkedjan på tältduken. I badrummet fanns det inte heller några dörrar utan det var en liten mur som skärmade av från resten av rummet. Det var fint och hade en jättefin utsikt över flodbädden där babianerna hoppade omkring.
Efter att vi ätit en god lunchbuffé och bara tagit det lugnt i hängmattan så var det dags för vår första game drive. Vi åkte tillsammans med det nyzeeländska paret som vi åkte med innan lunch.

Der första djuret vi såg var dyngbaggen, det kanske inte låter som ett så spännande djur men de är faktiskt väldigt intressanta. De rullar bollar av elefantbajs som de sedan suger ut saften ur och får i sig den näring de behöver på så vis. Anledningen till att det är just elefantbajs som de tar är för att elefanterna har väldigt dålig näringsupptagningsförmåga så deras bajs innehåller jättemycket näring som dyngbaggarna då kan äta. Bollarnaa kan väga 500 gånger så mycket som själva baggen och de är också gansla taskiga mot varandra då de buttar bort varandra och snor någon annans boll. Det var ganska kul att titta på när de jobbade så hårt med rullandet!

Vi såg också lejon, elefanter, babianer och fyra olika sorters antiloper-great tudu, dikdik, impala och waterback. Det var riktigt häftigt att se alla djur på så nära håll men det var svårt att förstå att till exempel lejonen faktiskt är farliga. När vi åkt i ungefär två timmar så var det dags för en paus innan vi åkte tillbaka till campen och åt middag. Vår guide hade tagit med öl och lite rostade nötter till oss att äta medan vi kollade på elefanterna en bit bort. Väldigt cool upplevelse!
Onsdag

Kvart över sex blev vi väckta med kaffe och muffin att äta i sängen. Väldigt lyxigt!! Vi gjorde oss iordning och sedan åkte vi ut på dagens första game drive tillsammans med Robyn och Bruce precis som dagen innan.

Vi åt inget innan vi åkte ut utan fick frukosten serverad ute i parken bredvid flodbädden.

Vi åkte runt i parken i sex timmar på förmiddagen och sedan tre på eftermiddagen. Vi såg samma djur som dagen innan men också giraffer, zebror, leoparder, geparder, krokodil, honungsgrävling, flodhästar och många fåglar, bland annat östafrikansk krontrana, som är Ugandas nationalsymbol. Vi hade verkligen tur med att se alla de ovanliga djuren. Det var mycket tack vare att vi hade en väldigt bra guide och att alla som var ute i parken tipsade varandra om vad de sett. Vid ett tillfälle fick guiden ett samtal om att några sett geparder och då blev det väldigt bråttom med att hinna dit. Det finns egentligen en hastighetsgräns på 50km/h men vi var uppe i 80km/h ibland. Det var verkligen rally genom parken. Så kul!! Och vi hann fram och såg två stycken geparder som låg vid en buske en bit bort och sov.

Senare på eftermiddagen så hörde guiden att babianerna skrek som de gör när de ser en leopard så vi var ju tvungna att se om vi också kunde få se den. Vi åkte dit och hittade en leopard sovandes under en buske och en som gick runt i buskagen.

Torsdag

Den dagen blev det lite sovmorgon så vi blev väckta med kaffe och kaka på sängen vid sju. Vi gjorde oss iordning och åt sedan frukost i matsalen. Detta var vår sista dag och eftersom att det tar ungefär tre och en halv timme att åka till Iringa så åkte vi iväg direkt efter frukost.

Planen var egentligen att vi skulle ta bussen tillbaka hem på eftermiddagen men det visade sig att bussarna bara gick tidigt på morgonen. Så vi var tvungna att övernatta i Iringa igen. Problemet var bara att vi inte bokat ett rum på Neema's så när vi kom dit så var det fullbokat. Vi satte oss ändå på Neema's och åt lunch och letade upp ett annat boende och bokade det direkt via nätet. När vi väl kom fram till hotellet efter att ha gått upp för en fruktansvärd uppförsbacke så visade det sig att de glömt att uppdatera hemsidan så de var också fullbokade. Men mannen som vi pratade med var väldigt hjälpsam och ringde runt till flera ställen i stan och hittade ett nytt hotell till oss. Trots allt krångel så gick det bra till slut och vi hade någonstans att sova.

Fredag

Bussen hemåt gick klockan sex på morgonen så det blev en tidig morgon då också. Bussresan var varm och tog längre tid än vi trodde men det gick bra och det var väldigt skönt att komma hem till Nakonde igen. Det är kul att det nu efter ungefär två och en halv månad här känns som ett andra hem. 

Vi hörs snart igen! 

Likes

Comments

Zambia

Hej alla! God fortsättning på er. Här springer tiden förbi och vi hänger inte riktigt med, så nu har det gått sådär länge sedan vi bloggade igen... men här är ett försök att sammanfatta vad som hänt i Nakonde på sista tiden! Julen var väldigt stillsam och - för oss - inte speciellt julig. På julafton försökte vi festa till det lite med en hemmagjord adventsljusstake, julmusik och ingefärskakor som smakar lite likt pepparkanor.. det var mysigt men kändes tyvärr inte så juligt. Resten av dagen passerade och på juldagen, som är the real deal här, gav vi vår julklapp till barnen: hembakt sockerkaka och färsk frukt. Det kändes märkligt att gå och köpa grejer till dem så därför bestämde vi oss för att baka något, och frukt är något som inte finns i barnhemmets budget så det är lite lyx. Vi kände att det var en julklapp på lagom nivå, och det gick hem hos alla! (Det var också lite knasigt när vi skulle köpa mango och hade svårt att kommunicera med kvinnan som sålde dem.. vår intention var att köpa kanske 8 stycken, men kom hem med 17 stycken. Hela kalaset gick på under 20 svenska kronor. Det känns som att sånt här inte händer någon annanstans)

Efter julfikat gick vi alla tillsammans i regnet till en av Nakondes alla kyrkor för att gå på konsert. En man som vi känner genom Activista, David Yona, är även gospelsångare och hade ordnat en välgörenhetskonsert för barnhemmet med målet att sponsra en eller fleras skolgång. Vi har hört i efterhand att de fick in pengar som räcker till två barns skolgång vilket är jättebra! Tyvärr var konserten otroligt lång och med hög ljudnivå (och dålig ljudkvalité..). Utöver det var det bara, bara gospel så alla låtar handlade om gud, och det blev väldigt mycket repliker i stil med "kom här och dansa om ni älskar Jesus", eller "alla som älskar gud applåderar nu" vilket blir så märkligt eftersom vi är de enda i sammanhanget som inte identifierar oss med det. Detta gjorde att vi blev rätt trötta efter ett tag, men det var ett jättefint initiativ och roligt att se barnen bidra med några nummer.

Annars rullar livet på som vanligt här på Redeemees House. Vi har varit här så länge nu att vi nästan har lite svårt att komma på vad vi ska nämna i bloggen för det här är så mycket vår vardag nu att det nästan är omöjligt att tänka sig att ni där hemma inte redan vet allt. Men vardagen här är annorlunda men bra. Vissa saker, till exempel att inte ha rinnande vatten utan behöva hämta ur brunnen varje dag, vänjer man sig vid och kommer ganska snabbt underfund med. Andra saker, som att det inte finns någon sophämtning eller källsortering: ALLT skräp slängs helt enkelt i ett hål på tomten och bränns, kommer nog att fortsätta kännas konstigt.

Vi har också varit här så pass länge nu att barnen kommit ut ur sina skal och tycker det är roligt att vi är här vilket är så så kul! De är verkligen så fina barn, och är framför allt fina mot varandra och det är så kärt att se. Dessutom är de så knasiga och har alla sitt eget sinne för humor, och ingen här får oss att skratta så mycket som dem. De är SÅ roliga att hänga med! Vi brukar till exempel leka banankull, spela finns i sjön, dansa, skoja i Snapchats effekter eller deras lek "Bonga" som liknar brännboll men som istället spelas med en fotboll.

En annan rolig grej som hänt med barnen är att en av pojkarna, Patrick, har köpt en marsvin! Han har tjänat sina första egna pengar genom att tvätta fönster och hjälpa till hemma hos folk han känner, och för dem har han köpt Poppy! Det är roligt att ha ett litet keldjur och han ställer till med lite drama ibland genom att springa bort eller gömma sig i soffan... Patricks plan är att köpa en hona så att vi kan få marsvinsbebisar, så Clara har lovat att betala hälften när han tjänat ihop det, för att det inte ska ta så lång tid.

När vi inte är med barnen är vi fortfarande med våra kompisar och gör ungefär samma saker som förut. Det är så roligt att ha lärt känna folk här och känna att vi kan göra saker utanför barnhemmet också. Det hjälper verkligen till med att känna att vi kommit in i det lokala samhället och har ett vardagsliv här.

En annan sak som får oss att känna att vi kommit in i samhället och kulturen är att vi sakta men säkert börjar komma överens med Zambias "staple food": Nshima. Det är en majsgröt som kokas tills den är så tjock att man kan sleva upp den i klumpar på tallriken. Sen knådar man bitar i handen och trycker in tillbehören i den lilla bollen man gjort innan man äter det. Det är kladdigt och smakar mest ingenting faktiskt. Barnen på barnhemmet och typ alla våra kompisar äter det dock till frukost, lunch och middag VARJE dag och älskar det. Dit har vi inte kommit än, men vi fattar grejen: det är billigt, tillgängligt, lätt att göra till många samtidigt och är faktiskt otroligt mättande. I början tyckte vi konsistensen var riktigt jobbig men nu går det rätt bra faktiskt - vilket är coolt för nshima är typ det mest zambiska som finns.

Men ibland längtar man hem och vill bara ha något som känns som Sverige... Det finns inte mycket här, men det finns en liten diner där man kan få vara lite ifred. Så dit går vi och äter pommes när vi är trötta på bönor och all uppmärksamhet vi får som vi inte vill ha, och det är faktiskt väldigt skönt.

Ett annat trick när man längtar hem är att introducera svenska saker till vår värdfamilj. Det gjorde vi nu i veckan genom att baka smulpaj med äpplen! Vår värdmamma, som bara hört talas om matpaj, var väldigt intresserad och alla barn tyckte det var riktigt gott, så det var en hit. Dessutom var det en rolig aktivitet som vi alla kunde göra tillsammans.

Det var lite ur vår vardag på sista tiden! Det är fantastiskt att vara här och vi tänker att vi ska försöka skriva lite fler inlägg om Zambia och om hur det är att vara de enda vita i en stad utan västerländsk influens. Men tidigt, tidigt imorgon bitti blir vi hämtade av vår bästa taxichaufför för att åka till Tanzania på Safari, så det får bli en annan gång! Hörs när vi är hemma igen. Godnatt, good night ❤️

  • Zambia

Likes

Comments

Zambia

Hej från Lusaka! Vi har varit tvungna att ta bussen hela vägen hit igen då det varit lite strul med våra visum. När man volontärarbetar i Zambia behöver man något som kallas för Temporary Work Permit, men på flygplatsen vid ankomst ansöker man om Tourist Visa så att man har ett sätt att få vara i landet medan ens anställningstillstånd bearbetas. Vi hade egentligen tänkt åka på safari i Tanzania nu i mellandagarna men var tvungna att gå till Nakondes immigrationskontor för att se så våra visum var giltiga, och de var de inte.. Ett turistvisum måste förnyas varje månad, något som vi inte gjort då vår koordinator från Action Aid sa att vi inte behövde det när vi har vårt anställningstillstånd. Kruxet var bara att vi inte hade själva tillståndet utan bara ett kvitto... detta ledde till att vi vistades i Zambia olagligt i nästan två veckor (!!). Vår koordinator trodde att vi skulle kunna lösa detta på plats, då de andra som varit volontärer här kunnat göra det, men då det inte gick fick vi helt enkelt åka hela vägen hit för att hämta ut själva tillståndet. Personalen på immigrationskontrollen i Nakonde var väldigt bestämda och vi fick en "Report Order" med sju dagar på oss att hämta våra tillstånd, med överhängande hot om böter och fängelse.. Men nu har vi dem och allt är lugnt! Vi var aldrig oroliga på riktigt då inget här egentligen följer regler. Som vår vän sa: "This is Zambia: everything just works out". Trots att vi visste det är det väldigt skönt nu att veta att vi är här lagligt och får jobba. Att det blev såhär krångligt beror nog på att det fortfarande är rätt nytt för Action Aid med volontärer i Zambia och att man därför inte utvecklat ett riktigt fungerande system än, så det kommer nog gå lättare för kommande volontärer i framtiden. Slutet gott allting gott! Nu passar vi på att njuta av att vara i en storstad igen genom att äta ute och shoppa lite grejer som inte finns i Nakonde.

Hälsningar från två nu lagliga volontärer!

  • Zambia

Likes

Comments

Zambia

Hej igen! Nu var det verkligen ett tag sen. Vi har fullt upp med vardagen här, vilket bidrar till att bloggen hamnar i skymundan. Men nu tänkte vi att det är på tiden att vi delar med oss lite av vad vi gör egentligen! Tre gånger i veckan går vi iväg till skolan där vi jobbar för att undervisa och leka med barnen. På vägen passerar vi den lilla affären där vi handlar vatten och hejar på kvinnan som äger den, vinkar till massa skolbarn och korsar en liten odling där majs snart kommer börja växa. Vi trivs bra i skolan och har nu även startat en insamling för att sponsra skolan med egna toaletter - något de inte har just nu. Projektet sker i en grupp på facebook som alla är välkomna att gå med i. Sök bara på "PROJECT: Support St. Mary's!" så kommer den upp. Folk har varit så otroligt generösa och vi är enormt tacksamma för hur bra det har gått. Nu när barnen har jullov lägger vi våra undervisningstimmar på att försöka öppna ett bankkonto till skolan: något son visat sig vara mycket krångligare än vi kunnat tänka oss. Men så fort vi lyckats kommer pengarna att föras över dit så att skolan kan påbörja bygget! Det känns fett att veta att vår vistelse här kommer lämna ett fast och konkret avtryck som faktiskt underlättar i så många människors liv. Det är verkligen häftigt.

Efter att ha bott här i över en månad börjar vi nu också bli vana i staden vi bor i. Det är en liten stad som i princip består av en stor väg (Great North Road) där det ligger affärer, barer, banker, biltvättar, ett bageri, ett apotek och lite små matställen. Redsten av Nakonde är mer landsbygd där människor bor, runt om stadskärnan. Landskapet går väldigt mycket upp och ner vilket gör att man på vissa ställen ser väldigt långt och det är verkligen så, så vackert! Men trots att den bara består av en stor väg är det mycket liv och rörelse i stan då det är en gränsstad. Allt som kommer från Tanzania och ska till Zambia, Mozambique, Zimbabwe och andra länder i södra Afrika kommer genom lilla Nakonde! Därför är det lastbilar och andra stora fordon överallt, så varje dag ser vi en liten del av hemma i Scania och Volvos bilar.

Att bo här är för det mesta lugnt, men som de enda vita människorna i hela staden får vi väldigt mycket uppmärksamhet. De allra flesta som bor här har aldrig sett vita människor i verkliga livet, utan bara på tv och i musikvideor... till råga på det är det i den här kulturen helt okej, och till och med norm, att vara helt uppe i andras business hela tiden. Det gör att varje, varje, varje gång vi går utanför barnhemmet hälsar folk på oss, pratar med oss, skriker mzungu/wzungu (vita människor) efter oss, ber om pengar, stannar sina bilar för att titta på oss, pekar, skrattar, följer efter oss och hela tiden stirrar 9/10 personer på oss så att ögonen håller på att ploppa ur skallen på dem. Det har blivit lättare att hantera sen vi varit här ett tag, speciellt om man påminner sig själv om att ingen menar något illa och att alla bara tycker det är roligt att prata med oss. Men det är också otroligt påfrestande och det finns dagar då man bara vill vara ifred men ändå måste stanna och småprata med människor som man aldrig sett förut men som av någon anledning vet vad vi heter. Det är sannerligen en utmaning för oss svenskar med gigantiska personliga bubblor men vi börjar verkligen anpassa oss nu! Det är både skönt och rätt coolt, men vi kommer nog aldrig helt att vänja oss vid att det är såhär. En gång gick vi ner för vägen där vi bor och ett barn började gråta när det såg oss, hur hanterar man det liksom? Men trots att det är irriterande ibland har Nakonde och alla vi mött här verkligen välkomnat oss med öppna armar och den här lilla staden har redan en speciell plats i båda våra hjärtan. <3

När vi inte är i skolan är vi hemma på barnhemmet med vår stora, feta, zambiska familj! Fina, fina Redemeers House Orphanage. De har verkligen tagit in oss som en del av familjen och vi kunde inte önskat oss en bättre boendesituation. Både barnen och vår värdmamma är så gulliga och vi har så roligt ihop. Den senaste veckan har vi även haft Emilie, en dansk tjej som varit volontär på barnhemmet och skolan innan oss, på besök och det har verkligen varit kul. Lite såhär ser vår vardag och lek med barnen ut:

Vi passade till exempel på att fira lucia med barnen den 13:e december. De tyckte det var mycket märkligt men hängde ändå med på ett luciatåg runt huset, så vi får nog säga att det gick hem ändå! Det är alltid uppskattat att dela med sig av svenska sätt och traditioner. Trots att vi inte hade så mycket att jobba med blev det bra ändå: vi satte ljusen i avklippta vattenflaskor och använde myggnät och lakan som lusselinnen. Såhär såg det ut!

På vår fritid hänger vi med våra kompisar och slappnar av. Vi gör allt från att gå på promenader och se fina delar av staden till att gå ut och dricka öl till att spela basket. Det är så skönt och roligt att ha vänner att umgås med, det förstärker verkligen känslan av att vi är en del v samhället här och att vi har en vardag. Vi är numera också en del av Activista: ActionAids ungdomsgrupp som jobbar med att förbättra ungdomars situation på olika sätt här i Nakonde. De gör coola kampanjer och håller i möten där man kan diskutera aktuella frågor med andra ungdomar. Så bra! Vi har även varit på "Black Market" som är en marknad i ingenmanslandet mellan Tanzania och Zambia för att köpa tyg och sy upp kläder, bland annat traditionella zambiska shitenges som alla kvinnor bär här. Vi har också varit i kyrkan mer än vi någonsin varit hemma, eftersom alla här är väldigt kristna så har vi följt med olika personer till olika kyrkor. Det är verkligen spännande och annorlunda mot kyrkan hemma!

"Kort" sagt har vi det jättebra. Vi har verkligen lyckats få en vardag här som vi trivs med: med vänner och jobb och familj. Det är en fantastisk känsla och vi är så glada för den här resan! Nu när vi uppdaterat er om de senaste tre veckorna i en klump kommer vi förhoppningsvis kunna uppdatera bloggen lite oftare. Kram från Clara och Klara!

  • Zambia

Likes

Comments

Zambia

Hej alla som läser! Nu har vi varit i Nakonde i snart två veckor, och har tyvärr inte delat med oss så mycket av vad som hänt här under tiden. Det beror på att saker inte blev riktigt som vi tänkt oss och därför har vi haft fullt upp med att fixa med det. Vi ville också reda ut allt innan vi delade med oss av hur vi har det. Men det korta versionen är: vi har det bra!

Den längre versionen är: innan vi kom hit fick vi information om att vi skulle bo på ett barnhem och jobba som lärare på en lokal skola på förmiddagarna. När vi kom hit såg dock arbetssituationen helt annorlunda ut. Vi fick istället jobb på en "youth hub" där vi skulle jobba med administration och social media.. Alla som jobbar där var väldigt entusiatiska och tyckte det var roligt att ha oss där. Tyvärr kände vi dels att det inte var vad vi kom hit för att göra, och dels att det faktiskt inte fanns tillräckligt för oss att göra där. Majoriteten av tiden satt vi bara av på varsin stol. Så det i kombination med att vi inte kom över halva världen för att ta anteckningar i ett möte eller sköta någons facebooksida gjorde att vi kände oss obekväma med det. Dessutom var det svårt att vara på barnhemmet i början. De har - såklart - ett system kring allt praktiskt arbete: till exempel vem som diskar, städar och tvättar. Detta gör att vi inte kan hjälpa till med den typen av sysslor, vilket för oss känns väldigt konstigt. Men om vi skulle insistera på det skulle vi bryta upp en fungerande rutin, och skapa en ny som bygger på att vi är där, vilket är precis tvärt emot vad en volontär ska göra. Vi ska inte göra något som kräver att vi är där, eftersom platsen man jobbar på då kommer bli helt beroende av volontärer. Vi förstår och accepterar detta, men det betyder att vår enda arbetsuppgift på barnhemmet nu är att leka med barnen. Det är såklart jätteroligt, men när man bor på sin arbetsplats, och den enda uppgiften man har är lek, är det svårt att veta när man förväntas jobba och när man får lov att slappna av. Till råga på allt det här var barnen sämre på engelska än vi hade förväntat oss, och väldigt blyga i början, vilket gjort att det tagit oss ett litet tag för dem att släppa in oss.

Men! Vi har tagit tag i det nu och gjort ett schema vi satt upp i köket så att alla kan se, som visar när vi är var och när vi är tillgängliga för lek. Det har gjort livet lättare för alla inblandade och gör bara vardagen väldigt tydlig. Nu när vi varit här ett tag och barnen börjar komma ut ur sina skal vilket är så roligt. De är ett fantastiskt gäng och vi har väldigt kul tillsammans. Just nu spelar vi väldigt mycket kort vilket funkar bra trots vissa svårigheter i kommunikation.
Gällande det övriga jobbet pratade vi med personerna på vårt lokala Action Aid-kontor sim var så så hjälpsamma. De pratade med ungdomsgården åt oss och satte upp ett samarbete med en skola där vi nu ska jobba istället, vilket känns så bra! Från och med nästa vecka kommer vi vara på St. Mary's Catholic Child Care Center / Pre School tre gånger i veckan och undervisa en klass 1 och en klass 2 i matte och engelska. Det känns så bra och helt rätt. Vi har fått en bra introduktion av nunnorna som driver skolan och ser så mycket fram emot att jobba där. Så nu känns vardagen lite stabilare, och vi känner att det är helt rätt att vara här. Äntligen!

  • Zambia

Likes

Comments

Zambia

Att vi heter samma sak visste vi skulle bli en grej redan innan vi åkte, men folk har verkligen hängt upp sig på det.. Här är några av de saker som folk har sagt till oss när de får veta vad vi heter:

"Clara squared". Av någon anledning är det flera olika personer helt oberoende av varandra som sagt "jaha, alltså som Clara squared (Clara i kvadrat)". Som att Clara • Clara blir Clara upphöjt till två. Ingen av oss har någonsin hört det förut eller själva tänkt på den referensen, men här har vi hört det flera gånger.

"Oh, so you're both named Clara? Hm.. Interesting"

"Why?". Ungefär hälften av alla vi presenterar oss för svarar "why?" på "we have the same name" som vi måste säga när vi presenterar oss för att folk ska förstå vad det är vi sagt. Som att vi valt det själva, eller att det finns en speciell anledning till att just vi har råkat få samma namn. En man frågade till och med hur det kommer sig att vi är vänner när vi har samma namn, som att det var det märkligaste han hört. Och när vi frågade om han aldrig träffar någon som heter samma sak som han svarade han med ett skratt "jo, men det är ju inte som att jag är kompis med dem!!".

"Are you twins/sisters?" Alla vet ju alla tvillingar heter samma sak. Det är namnen som avgör.

  • Zambia

Likes

Comments

Zambia

Hej hej! Nu är vi äntligen på plats där vi ska vara de kommande tre månaderna: i Nakonde. Egentligen har vi varit här sen i måndags kväll, men vi har haft fullt upp med att komma in i vardagslivet här för att rapportera vidare till er. Men nu är vi som sagt här. Bussresan hit tog "bara" 14 timmar och var verkligen inte så jobbig som vi trodde att den skulle vara, även om det var trångt och varmt. Ungefär såhär såg det ut:

Nu såhär i början blir man väldigt trött av alla intryck, men trots det är det väldigt skönt att äntligen vara framme och kunna landa lite. Vi lägger mycket tid på att observera vardagen på barnhemmet för att se vad vi kan göra för att hjälpa till utan att sabba deras fungerande system. Även om det är mycket som är annorlunda och vi ibland känner oss som två muppar som inte har någon aning om hur saker fungerar så är vi övertygade om att vi kommer trivas bra här och snart känna oss mer hemma i det vardagliga livet.

På barnhemmet bor ungefär 10 barn, de flesta i åldrarna 6-16/17 och föreståndaren, vår värdmamma Mercy. Barnen tycker att vi är väldigt spännande, men de är än så länge fortfarande lite blyga med att prata engelska med oss. Men vi känner redan på mindre än en vecka att de börjar närma sig lite mer vilket är så så roligt. De senaste dagarna har vi spelat mycket spel som inte behöver att man pratar så mycket, som fia med knuff och kortspelet bubblan - de har verkligen gått hem! Barnen är väldigt roliga och fina med varandra, så det är verkligen kul att få umgås med dem. Andra kvällen gav vi våra presenter som vi hade med oss från Sverige: målarböcker (en med Bamse och en med Pettson och Findus) + pennor, hopprep, såpbubblor och massa svenskt godis. Både barnen och Mercy blev väldigt glada, och speciellt godiset var en stor hit.

Barnhemmet som vi nu är på är väldigt enkelt. Det är ett stort hus med många rum, men det finns inte speciellt mycket saker eller möbler. Det fungerar dock bra och alla verkar nöjda. I vårt rum finns våra sängar och inte mycket mer, så i början kände vi oss osäkra på var vi skulle ha våra kläder och saker, men det löste sig rätt snabbt. Sängarna är dessutom så otroligt hårda att man känner plankorna igenom madrassen, och saknade kuddar. Så Klara sover nu på en uppblåsbar nackkudde och Clara på en packpåse med kläder i. Vi har ett eget badrum, men inget rinnande vatten så vi spolar i toaletten genom att hälla på vatten ur en hink och om vi vill duscha kokar vår värdmamma vatten åt oss som vi får hälla över oss i badkaret. Det är väldigt annorlunda från livet hemma, men vi har redan vant oss vid att det är så det är.

Barnhemmet ska förmodligen snart flytta och byta lokaler, så vi kommer hjälpa till med det och därmed bo på en ny plats, men såhär ser det ut där vi bor nu!

Än så länge är det soligt och varmt, runt 30 grader varje dag, men när som helst börjar regnperioden här i Zambia. Då kommer det tydligen vräka ner utan slut.. Det ska bli spännande att se men tills dess njuter vi av solen!

Såhär i början är vi lite försiktiga med att ta bilder, och det är därför vi inte lagt upp så mycket från vårt närområde och staden. Men många människor här har aldrig träffat vita människor förut, så vi vill så gott det går undvika stereotypen av turisten som kommer och fotograferar precis allting. Och med barnen vill vi lära känna dem bättre innan vi kör upp en kamera i ansiktet på dem och därför har vi bara tagit några få bilder. Vi kommer att fota mer av våra omgivningar och vad vi och barnen gör, så det kommer lite senare. Det var allt för nu, hörs snart igen!

  • Zambia

Likes

Comments

Zambia

Hej från Zambia! Nu är vi här! Bussresan tillbaka till Kenya gick bra, och en positiv överraskning vid gränskontrollen var att vi inte behövde betala för transit visa! Vi fick istället komma in i landet igen gratis på vårt gamla visum. Efter att ha gått upp klockan fyra natten till torsdag tog vi en taxi till Jomo Kenyatta International Airport för att flyga till Lusaka. Förutom några misstänksamma blickar på alla stämplar i våra pass gick allting bra där med och flygningen i sig gick snabbt och smidigt.

Väl framme blev vi mötta av vår landskoordinator Brenda som körde oss till GPZ - Global Platform Zambia - där vi bor de här dagarna. Så under torsdag och fredag tog vi det rätt lugnt och såg oss omkring här där vi bor. Det är en skön omväxling att vara i Lusaka då det är en riktig storstad: inte bara för att allt man behöver finns att köpa, utan också för att vi inte sticker ut lika mycket här. Både i Kenya och Tanzania har vi varit ute på landet och i små städer där det är en väldigt stor grej att se vita människor. Här har folk inte bara en större vana av att se folk som ser ut som oss, de har också mer saker för sig, så vi är inte lika spännande att stirra på.. Även om man fortfarande märks väldigt tydligt så vänder folk inte på huvudet för att titta på oss när vi går på gatan. Vi har även besökt immigrationskontoret för att fixa temporary work permit, vilket var en lång och förvirrande process. Men nu är vi officiellt inne i landet och kan jobba lagligt!

Idag, lördag, har GPZ haft en slags premiärfest för sitt café så det har varit mycket här på plattformen! Ii samband med "launcen" var det marknad med olika saker och mat. Det var även lite poesiuppläsning, uppspel från en lokal teatergrupp och lektion i afrodans. Vi avstod dansen men gjorde annat, till exempel köpte vi juice från ett företag som heter DICE och jobbar med att personer med utvecklingsstörningar och andra mentala handikapp ska stärkas som individer och komma ut i arbetslivet. Typiskt bra grej vi vill stötta! Det var en så trevlig dag där vi träffade många trevliga människor.

Efter marknaden packade vi våra väskor och köpte snacks för att vara redo för bussresan till Nakonde i 20 timmar, men efter att varit ute och ätit middag kom vi hem till den här lappen... så nu åker vi på måndag istället. Så är det här, en dag hit en dag dit spelar inte så stor roll. Nu har vi alltså en extra dag i Lusaka! Hörs igen när vi är på väg.

Likes

Comments

Tanzania

Hej igen! Tiden här går så snabbt just nu, och kanske är det lite därför vi har glömt bort att blogga. De senaste dagarna här har vi haft några sista förberedande lektioner inför att åka till våra respektive placeringar och avslutat de projekt vi jobbat med. Igår var vi först på en marknad här i Usa River där vi bor, men det enda vi köpte där var avokado.. Senare på dagen åkte vi in till staden Arusha, som är vår närmsta "större" stad för att gå på masaai-marknaden en sista gång. De har så mycket fina grejer där, men de är väldigt många försäljare som alla är intensiva och vill att man ska kolla på just deras grejer, vilket lätt blir lite jobbigt. Dessutom är de vana vid turister så de höjer priserna rejält och är svåra att förhandla med. Det går med mycket tålamod och vilja, men det kräver lite jobb om man inte vill betala alldeles för mycket för vad man vill ha. Så efter den marknaden var vi så pass trötta att vi bara köpte juice och åkte hem.

Idag, vår sista dag, har vi haft avslutande diskussioner och utvärdering som en avrundning för vår utbildning. På eftermiddagen sysselsatte vi oss med att spela brännboll och spökboll vilket var väldigt roligt, men lite rörigt när man ska enas om svenska och danska regler.. Och att det var nästan 30 grader i skuggan idag gjorde inte direkt folk piggare. Men det var väldigt roligt att leka gamla lekar som vill alla känner till, och att spendera hela dagen tillsammans i gruppen. Det är även en av oss i gruppen som fyller år idag, så hon har fått sång på engelska, svenska, norska och danska, och efter middagen bjöds det på tårta. Mysigt!

Imorgon, onsdag, blir vi hämtade av en buss klockan sju. Den tar oss tillbaka till Kenya och Nairobi varifrån vi sedan tidigt på torsdag morgon flyger vidare till Zambias huvudstad Lusaka. Nu bär det av på riktigt!

Likes

Comments