Samma jävla visa varje år!

Det börjar närma sig igen. Den katastrofala tröttheten, spagetti liknande (energilösa) benen och frysningarna både inifrån och utifrån. Bort ifrån 23:e och 24:e november. Längtan till den 25:e.

Idag var dagen för 8:a år sedan som jag vaknade upp på morgonen, ganska bakis men ändock glad över en väldigt lyckad 22 års fest. Jag skulle berätta om festen för mamma fast av någon anledning så glömde jag bort det... Och när jag kom på det var det försent. Det var måndag och jag var hos mamma vilket jag förvisso var flera gånger i veckan. Men jag var aldrig där dagen därpå d.v.s. tisdagen, den sista tisdagen någonsin då mamma fanns vid liv.

Det finns så mycket som hände runt dessa dagar. Som jag inte vill gå in på, jag har nog aldrig skrivit så här pass "långt" om detta förut, inte vågat sätta ord. Men natten mellan den 23:e (tisdagen) november och den 24:e dog hon, min och mina syskons älskade mamma. Bara 55 år. Helt oförberett hemma. Ett samtal väldigt tidigt på morgonen som medförde en stor chock. Nu kommer dessa dagar återigen och jag vill inget hellre än att det ska bli söndag! fast jag ska träffa några vänner på lördag. Det blir nog bra.
Men som jag skrev längre upp. Symptomen är någonting som även det återkommer varje år... Inte bara psykiskt utan också fysiskt, som att även kroppen minns och inte vill vara med. Det är egentligen ganska intressant hur kroppen fungerar.

Acceptans acceptans. Vare va? fuck it!

Gillar

Kommentarer

Matilda Berlin
Matilda Berlin,
Skickar alla världens tankar och kramar till dig <3 <3 <3 matildaberlin.se
Amanda (Swedish Passport)
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229