En vecka i mörker...

Jag mår inte så bra nu, nog för att jag har mina dippar... Men denna... Hela förra veckan var förjävlig och det liksom bara fortsätter. Ångest från helvetet som vissa dagar har givit mig olika symptom som ont i benen, bröstet har nästan sprängts och ett tryck smärta vid skulderbladen. Jag har gått på autopilot, gjort och gör det som måste göras, gå till Treklövern trots att psyket vissa dagar skriker nej. Jag har hela tiden som ett mantra upprepat "det blir inte bättre av att stanna hemma, det blir inte bättre". Visst jag kan prata och skratta lite ibland (men på insidan gör det förbannat ont), men också dagar då jag inte orkat prata, när ljud skär i mina öron. Vissa dagar har jag knappt tagit mig ur sängen... Sömnbrist. Gråtit, frustration till tusen, misslyckad, arg. Ingen inläggning och jag har gett mig den på att jag ska klara detta utan.

Idag tog jag mig till Carro för en liten te stund. Det var trevligt och (jag känner att trots röran i huvudet) gjorde gott inuti!

Jag kollat igenom en hel del gamla bilder, det fanns en tid då jag fotograferade mycket. Den övre är från 2009, jag vet inte men det är någonting med mina ögon/blicken som jag fastnar för. Dock inte svartvit från början.

Bild från 2010 och nej jag har inte bara bilder på mig själv ;) Lägg märke till tjocktv:n HAHA!

Sen skulle jag ha haft samtal idag, men det blev inget för att hon var sjuk. Vi skulle ha pratat om något som stör väldigt mycket just nu, typiskt! Hoppas för hennes skull att det inte blir långvarigt.Jag är tacksam för varje dag jag går genom dagarna utan sjukdomssymptom. Måtte jag klara det, att inte bli sjuk i covid!


Det som får mig att gråta inombords är stort för mig men litet för världen, en fis i rymden. Ibland känns det som att nu vänder det,, men det är något som ändå börjar om och om igen. Det som gör ont i mig det sitter kvar och ger kaos, mitt liv är kaos. Det känns som om allt jag gör blir fel. Ångesten bara maler och maler. Vill inte gå upp ur sängen men jag gör ju det ändå... Jag gör det jag ska, för sån är jag...! eller nått...

Jag saknar min mamma och pappa, Min mamma visste i princip allt om mig, vi kunde prata om allt.
En kram av dom skulle betyda så otroligt, ofantligt, obeskrivligt mycket!

Gillar

Kommentarer