Den där känslan av misslyckande...

Kanske tror man inte att det kan hända en själv. Men när man sitter där och inte riktigt vet vart man ska vägen och inte ser någon lösning eller ett slut på situationen, då tror jag att det kan hända vem som helst. När jag satt där på den psykiatriska jourmottagningen kände jag precis så.

Jag hade inte en tanke på att JAG skulle kunna bli inlagd, jag åkte dit för att i mina tankar träffa en läkare och få höja en medicin samt få lite lugnande som jag i vanliga fall inte har. Väntetiden var lång och runt två på natten kom jag in till en läkare, förklarade som det var, hur saker och ting kändes (och sen tack och hej, NOT!). En överläkare där tyckte att jag åtminstone kunde stanna för natten då klockan hunnit bli halv tre. Jag minns hur trött jag var, hur tankarna vandrade runt med orden "nej nej nej". Fast jag orkade inte säga emot och jag tänkte att jag ju skulle åka hem när natten väl blivit dag. Hehh trodde jag.

Man kan väl säga så här, jag var sååååå arg, ledsen och kände mig så misslyckad!!! hur kunde det hända mig! Och detta år... Visst om det hänt den tid då mamma och pappa precis hade dött, men nu år 2016. Jag fattade ingenting! Inte gjorde det saken bättre att alla nya som skrivs in inte får gå ut första dagen. Gissa om jag ville ut mer än någonsin. Precis som när vattnet stängs av p.g.a. ex. en vattenläcka, aldrig är man så törstig som just då. Tårarna bara rann då jag inte alls visste vem som skulle kunna tänka sig ta hand om min katt. Det där att berätta för de nära var väldigt jobbigt då jag skämdes som en hund och återigen kände mig så misslyckad. Den första jag vände mig till var min underbara storasyster som ställde upp med att mata katten, inte bara en dag utan veckor trots att hon bor en rätt lång bit bort från mig. Tack tack tack <3 Att berätta för resten tog längre tid. Jag tänkte att jag kanske inte skulle behöva berätta för några fler, detta skulle nog bara vara i några dagar. Fast några dagar gick och jag kände att jag nog borde berätta ändå. Men återigen denna känsla av att vara misslyckad. Grejen är ju den att jag inte tycker någon annan som blivit/blir/är inlagd är misslyckad, men när det gäller mig var det bara så fel.

Så där gick jag runt i alldeles för stora sjukhuskläder och man kan väl säga så här att mitt humör var inte att leka med. Haha. Men för att komma till självaste poängen... Några dagar gick och mitt humör blev lite mer humant *tihi*. Jag började tänka på om jag verkligen var så misslyckad som jag kände mig,är det verkligen så fel att söka hjälp när man mår dåligt..Kom fram till att... Nä det är jag inte, jag är inte misslyckad (åtminstone inte enligt mig själv), jag är bara mänsklig. Det blev bara för mycket . Alla kan vi någon gång må väldigt dåligt, och jag kände att jag inte skulle klara det själv denna gången. Det hade aldrig hänt mig förut, visst jag har mått väldigt dåligt förut också både nu i år och andra år... Men saker har sett annorlunda ut då och inläggning har aldrig funnits i min värld, inte ens fått finnas som ett alternativ (även om det kanske har behövts? "Jag kan själv syndromet" även om jag tutar men sedan stupar). Men under dessa fem veckor har jag återigen (been there, done that) verkligen insett hur viktigt det är att låta sig själv vila och bara vara, ta hand om sig själv. Jag behövde ett break från allt, hitta en struktur i vardagen och påminnas om hur jag skulle hantera ångesten. Inläggning på en psykiatriavdelning låter kanske jättehemskt men det är inte alls så farligt som det låter. Där är bara personal (som på kliniken här går att prata med närsomhelst under dygnet om man behöver) och patienter som är helt vanliga människor som mår psykiskt dåligt (om man inte är manisk då, fast det i sig är ju ändå ett problem. Misslyckad vad är det? (mer än ett jävla dumt ord!).

Gillar

Kommentarer

Carolina
Carolina,
Underbart att du fick fundera själv och inse att nej, du är inte ett dugg misslyckad! Du är som du säger enbart en människa och alla vi människor hanterar våra egna strider. Alla är inte perfekta och att javisst att man mår lite si sådär dåligt, det är bara ännu ett sätt att veta att man faktiskt lever och det är så skönt att ha gått igenom något och känna hur bra man är. Veta att man klarar allt och speciellt då man kan få hjälp av någon. Det är underbart på ett sätt att du blev inlagd, för annars hade nog inte dessa tankar uppstått. Så bra för fina dig <3
Sv; tack ska du ha! Jaså, härligt! Min är köpt från lager 157 😉
knaset.blogg.se
aflyingbutterfly
aflyingbutterfly,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229