Åh vad färgerna i denna bilden skär sig, haha. Men här är jag innan jobb, någon mysig hoodie, smoothie och flätor. Sen är jag redo! Har varit sjuk i några dagar så ska bli rätt skönt att jobba idag och imorgon, innnan helg igen. Kram!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag var ju hemma i Lkpg för ett par helger sen och bland annat firade denna pinglan. Jag ser inte henne så ofta och det betydde mycket för mig att jag fick va med o fira hennes lilla prinsessa. Tårarna rann när jag kramade om henne, hårt och länge, hon förväntade sig nog inte att jag skulle vara där. Men det är ju så, att bo långt borta.

Likes

Comments

Man tror man ska ha inspiration och energi till att skriva något riktigt bra idag när man är sjuk. Icke.
Jag har ju dammat av min kamera nu för bloggens skull, kommer bara inte ihåg att den är SÅ dålig. Nu för tiden slår mobilkamerorna nästan allt om man inte har en systemkamera såklart. Lite snuttar från lägenheten klarar den av, bara för det är så pass ljust här. Mittenbilden innehåller en av mina favoritdetaljer och det är den vita kistan, som från början är mormors (hon köpte den på Ikea och körde hem den på pakethållaren), som sedan har stått i Ljungsbro-huset hela mitt liv, och som nu står hemma hos mig i Hbg. Växten som står uppe på har också gått i generationer. Nostalgisk much? Yes.

Likes

Comments

Tre slitna (men glada) knegare i en paus på 15 minuter för en reklambild. Här spenderar jag mycket av min tid (ca 35 timmar i veckan) så det är väl värt att dela med sig av. Det roliga/bra med bilden (som sitter runt/på hela byggnaden) är att inte många ser att det är jag, inte ens kollegor, för de flesta ser mig aldrig utan mössa på huvudet. Det var bara det. Over and out.

Likes

Comments

Jag vet inte om det var humöret jag var på, eller mitt känslomässiga tillstånd, som jag blev så himla tagen av en serie jag såg häromdagen. Egentligen hör det inte till ovanligheterna att jag blir påverkad av serier och film, jag förvandlas till ett känslomässigt vrak nästan alltid, om det är det minsta sorgligt naturligtvis. Annars behöver jag inte bli ledsen.
Jag tycker själv att jag är ganska nördig, så därför skriver jag det. Sci-Fi, fantasy och allt övernaturligt i den genren älskar jag. Jag anser att man ska svepas iväg. Försvinna från verkligheten. Tappa greppet. För sen när man slutar titta så är man helt plötsligt tillbaka i soffan, i den tråkiga verkligheten. Jag kan tänka mig att första gången jag upplevde det var när jag såg True Blood-serien. Inte Game of thrones för när jag började se det var det så nytt och det fanns inga undertexter. Alla som har sett GoT kan kanske förstå varför det var knepigt att se den serien utan svensk text. Nu börjar det brinna i fingrarna, detta är ett ämne jag kan prata om i timmar. Tur att Hanna är lika nördig som jag på den fronten.

Jag hade väntat på att denna serien skulle släppas på Netflix ett bra tag, för jag visste att jag ville se den. Den är baserad på en bok också, och såna produktioner (av min erfarenhet) brukar ofta ha en bra/bättre story.
När jag då sett den måndags stod det direkt klart att den får samsas tillsammans med Westworld och GoT som en av de bästa jag någonsin sett. Det bara klickade så perfekt med allt jag tycker om i en serie. Jag gillade "the artwork", jag älskade karaktärerna, musiken var spot on, och man såg att den är påkostad (vilket jag läst i efterhand att den är, är allergisk mot B-serier). Det som gör att en serie är bra för mig också, inte bara genren, är hur man sitter på helspänn och kan inte vänta en minut till nästa avsnitt. Denna utspelade sig bara som en jättelång film, såklart kan man ju inte missa något avsnitt då.

Den största överraskningen är såklart huvudpersonen. Jag har aldrig sett honom i nån svensk film, någon Amerikansk kanske (Robocop, just ja. Men den var ganska menlös tyvärr). Så har man låga förväntningar brukar man aldrig bli besviken. Hands down, Joel Kinnaman.

Likes

Comments

Fritid. Vi trivs i vår stora, fina lägenhet. Belägen mitt i centrum i Helsingborg. Vi är här mycket. Man längtar efter att komma hem hit. Vet inte om det beror på jobbet eller lägenheten dock, kan vara en blandning. Det är ganska sterilt, vi har inte så mycket grejer, men det är okej. Vi har det vi har samlat på oss under dessa 4 åren. Eller är det 5. Jag vet knappt.

Vi har kompromissat lite när det kommer till grejer då. Som tavlan exempelvis. Hade jag haft kvar min balklänning, ren och hel, hade den suttit på väggen nu. Dock har jag vant mig bra vid Zlatan, och han är målad av en lokal konstnär vilket gör saken lite bättre. Andy älskar ju den, och han hade aldrig sagt nej till något jag älskar. Så. Kompromiss. Andy fick välja matsalsbord, jag fick välja köksbord. Deal.

Huset är gammalt. från 1800-talet faktiskt. Etage, vi har två (tre om man räknar med hallen) våningar. Vi har egen ingång, och till och med en liten liten balkong som kan ses på bilden. Innergården är en idyll. Endast på sommaren dock, som nästan allt i hela Sverige. När man befinner sig på innergården är det svårt att förstå att man befinner sig mitt i stan. Men på 1, kanske 2 minuter är du i närheten till allt som centrala stan har att erbjuda. Det gillar vi, det ville vi ha. Så det är perfekt. Livet är inte perfekt men mitt boende är nog nästan det iallafall.

Likes

Comments

Tredje, eller när jag tänker efter riktigt ordentligt, fjärde gången jag försöker mig på en blogg. Den klassiska första bloggen, Ackes.devote.se, höll på länge. Ända sedan jag färgade håret svart (och det är extremt länge sen). Då min Olympus-kamera var min bästa vän och jag kanske var 14 somrar gammal.
Hela mitt liv fanns i den bloggen. Allt det som jag så desperat försöker komma ihåg som den bästa tiden i mitt liv iallafall. Jag vill minnas att den existerade, och uppdaterades flitigt, fram till jag gick tredje året på gymnasiet. Det är ändå 5 år typ. Vi haade praktik. Jag var i butik behöver inte nämna vilken. Jag var besviken, lite arg kanske, för att det inte alls var som jag hade tänkt. Och av ren instinkt så skrev jag väl nånting om det på bloggen. Jag skrev ju allt där. Självklart hade väl chefen googlat på mig för hon tyckte jag var duktig, och ville att jag skulle jobba där på riktigt. Där förstår ni ju att det blev pannkaka av det hela. När hon hade konfronterat mig om vad jag hade skrivit så skämdes jag. Jättemycket. Mitt självförtroende föll till golvet och tyckte väl att det var bloggens fel (fast det endast var mitt), så jag gick direkt hem och raderade bloggjäveln. Ja nu skriver jag så för jag är SÅ arg på 18-åriga Tove som raderade den bloggen. HUR kunde jag, utan att ens tänka efter, ta bort ett helt kapitel ur mitt liv? Det är naturligtvis inte borta, det finns bara i minnet, men jag skulle nästan göra vad som helst för att få gå tillbaka och titta i den bloggen. Läsa, minnas. Så mycket TID jag spenderade på att bädda in mina känslor i texter, fixa bilder, dela med mig av musik, osv. Jaja. Den är borta och kommer aldrig tillbaka.
Det fick väl bli en blogg till för jag ville ju blogga. I slutet av gymnasiet och när det nya livet skulle ta vid. Jag kom nog inte längre än hem från säsongen i fjällen innnan jag tog bort den också. Ångest. Allting var bara ångest.
En blogg till. Den användes nästan aldrig och jag hade ingen inspiration. Den försvann lika snabbt. Nudå, fjärde försöket.
Andreas, ett namn ni säkert kommer få läsa många gånger i denna bloggen, köpte en ny dator för en lite tid sedan. Ingen laptop, utan en stationär, rejäl, bra dator. Jag har haft min del av laptops innan, men nu inte haft någon på flera år. Jag har klarat mig med mobilen och Ipaden, och naturligtvis lånat Andreas laptop när det krisat. När Andy (orkar inte hålla på att skriva Andreas han kallas bara för Andy), köpte datorn tänkte jag absolut inte på att jag kunde ju sitta ner, bekvämt, framför en jättestor skärm och skriva. Det gick upp för mig för ett tag sen när jag bara satte mig här och skulle kolla mejlen eller något. Hemma i Ljungsbro utanför Linköping, där jag är born and raised, fanns det en stationär dator. Det var ju såklart där det började. Därför känns det så bra att sitta här och bara låta fingrarna dansa över tangenterna. Jag har ju verkligen saknat det.

Jag märker hur snabbt det går att skriva ner allt det här. Tankarna bara flödar och jag har inte skrivit såhär på flera år, fast jag kanske behövt det. Det kommer säkert inte bli så mycket flashiga bilder eller någonting alls utöver mina tankar till en början. Jag behöver bara ventilera mig mer. Anledningar till det tar jag i något annat inlägg. Välkommen, fjärde bloggen, och välkommen, främst min mamma förmodligen. Hon gillar o veta hur det går o så. Men hade ändå tänkt att det skulle vara en grej jag gör för mig. Det är inte mycket jag gör för mig men detta får bli en sån sak. Välkommen igen.

Likes

Comments