Header

Texter, Funderingar

Där står den. Efter en åtta år lång vandring, har jag äntligen lokaliserat den. Dörren, som leder tillbaks. Vågar jag öppna den? Vågar jag återvända till den värld jag kommer från? Med en darrig hand, vrider jag ned handtaget, och går in. När jag vänder mig om, är dörren borta. Det finns ingen återvändo nu. Hoppas jag har tagit rätt beslut.
Jag tar av mig mina filter, och börjar promenera. Det enda ljud som existerar, är ljudet av mina fotsteg. I den tystnad som råder, kan jag inte låta bli att tänka på det jag lämnade på andra sidan dörren. Mina hus och mina pengar, vad händer med dem? Mina stora, vackra hus, som jag har skapat mina tavlor och texter i. Mina pengar, som jag fått för alla konstverk genom åren. Har allt varit förgäves?

Efter en veckas vandring, dyker ett litet fik upp längs vägen. Jag går fram till ett fönster, och kikar in. Det är helt tomt på gäster där inne. Den enda människan jag kan se, är fikets ägare. Egentligen vill jag inte gå in, men jag har inte ätit något på flera dagar. Hungern tvingar mig in i lokalen, och jag slår mig ned i ett hörn. Ägaren kommer genast fram och hälsar mig välkommen. Jag hinner inte ens svara innan han placerat en bulle och en kopp kaffe på mitt bord. Hungrig som jag är, börjar jag genast äta av bullen. Jag är så hungrig att jag ber om en till. När den andra bullen är borta, reser jag mig upp för att betala. Ägaren ler mot mig när jag lunkar fram till kassan. Jag fiskar upp plånboken ur fickan, och inser att jag knappt har några pengar kvar. Det var verkligen gott men jag har tyvärr inte så mycket pengar på mig, hur mycket Likes gick kalaset på?
Till min stora förvåning, brister han ut i skratt. Han skrattar så han kiknar. När han skrattat färdigt, pekar han på menyn bredvid mig. Jag vänder mig om, och på tavlan står det: ”Kaffe och bulle, 1:-”.
Jag känner hur mitt tålamod börjar lämna mig. Med en arg blick, vänder jag mig mot ägaren igen. Du behöver inte skratta åt mig, du kunde bara ha sagt ”en Like tack”.
Men ägaren bara skakar på huvudet. Här har dina fjuttiga Likes inte något värde. De betyder ingenting. Det enda jag ber av dig, är ett leende. Eller ett samtal. Eller varför inte en kram? Vad du väljer, är upp till dig. Så länge det är något äkta.
Som en buss kör mina minnen in i den fasad jag byggt upp genom åren. Jag minns, hur det en gång var. Innan allt gick snett. Och för första gången på åtta år, känner jag den igen. Grundlyckan. Den vi ständigt letar efter, men rör oss längre och längre ifrån.
Jag hoppar över disken och ger honom en stor kram. Plötsligt känner jag hur fötterna börjar lätta från marken. Jag svävar högre och högre, och snart ser jag honom inte längre. Jag ser bara trädtoppar. Det är då det slår mig. Jag är äntligen fri.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Texter, Hudiksvall, Film

Nu är jag i fas med mina studier, och är alltså tillbaka på sociala medier igen. Det har varit en lärorik vecka må jag säga. Att ta lite ledighet från alla intryck tror jag alla borde göra då och då. Man missar mindre än man vill tro.
Apropå mina studier, så har jag ju skrivit ganska lite om just dem. När jag tänker efter, har jag nog inte skrivit nånting. Så det är kanske dags att göra det.
Jag pluggar alltså litteraturvetenskap 1. Detta gör jag på distans då jag kände att jag inte ville flytta igen efter jag just kommit hem från London. Och jag kan verkligen rekommendera distansstudier, speciellt om man inte är säker på vad man vill plugga och vill prova innan man bestämmer sig.
Och nu har jag provat detta och kommit fram till att jag inte kommer fortsätta med litteraturvetenskap till hösten. Det är kul att få läsa så många klassiker på skoltid, men den analytiska delen av ämnet lockar mig inte. Jag känner att detta ständiga överanalyserande av litteraturen förstör en aning.
Vad jag ska göra i höst har jag inte riktigt bestämt ännu. Det lutar mot en kandidat inom manusskrivande i Falun. Något jag aldrig hade vågat söka för ett år sen, just för att det är svårt att få jobb inom den branschen. Men potentiella misstag skrämmer mig inte längre. För att lyckas, måste man våga misslyckas. Och går allt åt helvete får jag väl råna banker eller nåt.

Likes

Comments

Hudiksvall, Funderingar, Texter, Böcker

Bokhyllan. Denna enorma pjäs. Konungen över det lilla kungadömet också känt som mitt sovrum. Monarken, vars enda uppgift, är att vaka över sina undersåtar. Böckerna.
Det har gått upp för mig att många ungdomar inte läser böcker på sin fritid. Skrämmande, men helt förståeligt. När jag gick i högstadiet läste inte jag heller. Jag hatade att läsa, tyckte det var så tradigt. Och varför tyckte jag det? Jo, för det var något vi tvingades till att göra. Under hela min uppväxt, var böcker förknippade med ett måste. Och så förblev min inställning till böcker, ända fram till våren 2015.
Året jag fyllde 17 år, åkte jag och min familj till Washington D.C i USA. Och efter den obligatoriska rundturen av alla monument, hamnade vi i en bokaffär. Längst ner på en hylla vid butikens entré, fann jag en bok om USAs presidenter genom åren. Inspirerad av alla historier jag fått höra under dagen, tog jag upp den och började bläddra. När jag vände på den, såg jag att den kostade nästan 200 kronor. Ska jag verkligen spendera några av mina allra sista pengar på en bunt papper? Jag stod och kollade på den i säkert 10 minuter. Köpa? Inte köpa? Så stod jag och dividerade med mig själv, tills det var dags att gå. Jag kollade på boken en sista gång, och tog ett av de viktigaste besluten i mitt liv. Jag köpte den.
Hade det inte varit för den resan, vet jag faktiskt inte om jag hade varit en aktiv läsare idag. 5 dagar i Washington hade gjort det 10 års skola inte kunde. Fått mig att läsa.

Kanske är det så att ungdomar läser mindre idag, men det är faktiskt inte så konstigt. Sociala medier och tv är mycket lättare att ta till sig, och för en fjortonåring som är skoltrött, mycket mer avkopplande. Och den enda aktör som aktivt försöker få ungdomar att läsa mer, är en som inte vet hur man gör.
När jag gick omkring i Washington, insåg jag att jag hade ett intresse för historia. Speciellt amerikansk sådan. Det var det enda som krävdes, ett intresse som motiverade mig till att läsa. Och efter ett tag, blev själva läsandet ett större intresse än det som fick mig att börja. Först läste jag bara historieböcker. Sen all typ av facklitteratur. Och förra året, började jag läsa skönlitteratur.
Att läsa ska vara frivilligt, annars förstörs upplevelsen. Försök hellre att få eleverna intresserade av något, så kommer läsandet naturligt.
Men hur ska man få elever att tycka skolans ämnen är intressanta? Att skicka alla till USA är inte direkt ekonomiskt försvarbart. Mitt förslag är att undervisa med hjälp av de plattformar som ungdomar hänger på. Youtube-kanaler som Vsauce, Veritasium och Numberhile, eller Netflixserierna ”Bill Nye Saves the World” och ”Cosmos: A Spacetime Odyssey", är alla roliga och lärorika. Gör vad som helst förutom det ni gör nu, för det fungerar bevisligen inte.

Nu har jag tjatat färdigt, och skulle vilja återgå till det jag började att prata om. Nämligen min bokhylla. Varenda bok i den har jag införskaffat efter den där resan, och snart får det inte plats fler böcker. Och enligt mig, finns det få saker som är så härliga som en full bokhylla. Det finns nog bara en sak som känns bättre. Att läsa ut en bok. För den känslan, blir jag aldrig trött på.

Likes

Comments

Dikt, Limerick, Texter

På ett sjukhus strax utanför Flen
Fanns en doktor vars hjärna var klen
Ur sin rock i akryl
Tog han fram bricanyl
Till en man som just brutit sitt ben

Likes

Comments

Hejsan! Denna vecka är jag på en mediadetox för att komma ikapp med mina studier. Det betyder att jag varken kommer att konsumera sociala medier eller traditionella medier.
När jag skriver detta på min blogg, så läggs det automatiskt upp på Facebook. Men jag kommer inte att nås av eventuella kommentarer på inläggen jag postar. Så ni vet. HÄJ!


  • 271 Readers

Likes

Comments

Funderingar, Hudiksvall, London, Texter

Lugnet som träffar mig när jag öppnar fönstret får mig att vackla till. Tystnaden som lagt sig över staden, liknar inget jag upplevt innan. Tyst, men ändå inte helt ljudlös. Skratten från en pub lever i symbios med sorlet från en halvfull tunnelbanevagn. De sjunger varsin stämma i en duett kallad London.
Medan jag blickar ut över den nedsläckta staden, minns jag ett annat lugn som en gång brukade fylla min själ. Ett lugn, jag tog för givet. En tystnad, där mina tankar kände sig välkomna. Och frågan jag ställt mig själv i över sex veckor nu, svävar än en gång in i mitt medvetande. ”Varför lämnade jag Hög?”

Drömmen var länge att bli skådespelare, men den byttes i tonåren ut mot något ”vettigt”. Målet blev en utbildning, helst en i ett annat land. När jag tillslut bestämde mig för London, var det bara en liten detalj kvar. Vad ville jag studera egentligen?
Jag velade fram och tillbaka mellan olika utbildningar, och valde, efter många om och men, att studera marknadsföring. Det lät som att det kunde passa mig. Inte för att det var vad jag egentligen ville göra. Men för att det lät, ”vettigt”. Det lät, tryggt.
Sen var processen igång. Jag valde skola, letade referenser och skickade in min ansökan. För varje etapp stärktes min övertygelse om att jag hade gjort rätt val. Snart var skådespelardrömmen ett minne blott. Men en dag hände något som fick min övertygelse att sakta men säkert börja halta. Det var dagen då jag blev Scrooge.

Under hösten 2016 satte Forsa-Högs ungdomsgrupp upp pjäsen En Julsaga, där jag fick den stora äran att spela huvudrollen, Ebenezer Scrooge.
Efter flera månaders slit, var det äntligen dags för premiär. Att alla i ensemblen var nervösa rådde det inget större tvivel om. För de flesta skulle detta komma att bli den första gången i rampjluset, den allra första skådespelarinsatsen inför en publik. Men ändå, tror jag faktiskt inte att något kunde mäta sig med den ångest jag själv bar på. Prestationsångestens ande följde mig vart än jag gick.
Även för mig skulle detta bli den första gången på en riktig scen, och att min första roll var så pass stor skrämde mig mer än vad jag vågade visa. Självkritiska frågor så som ”lät den där repliken verkligen bra?”, ”kommer jag verkligen kunna komma ihåg allt?” och ”är jag verkligen redo för det här?”, snurrade ständigt i mitt huvud.
Men när jag klev upp på scenen, och tittade ut över publikhavet, kände jag inget förutom ren och skär glädje. Åskådarnas ögon gav mig kraft. Applåderna, punkterade min ångest. Och för första gången i mitt liv, förstod jag, vad eufori verkligen var. När jag stod där på scenen, var jag inte Albin längre. Jag var Scrooge.

Men nu sitter jag här. I en trång lägenhet i London, och undrar vad fan jag gjort. Undrar hur jag medvetet kunde byta bort lycka mot högskolepoäng. En dröm mot en utbildning.
Att jag efter rollen som Scrooge blev erbjuden en roll i en ännu större produktion påverkade heller inte mitt beslut. Jag skulle plugga, så var det bara. Självklart fanns det stunder då jag tvivlade. Men utbildningen vann alltid tack vare den avgörande faktorn att den var på annan ort. För just då fanns det inget jag hellre ville än att få komma bort. Att få lämna Hudiksvall.
Jag var trött på allt. Människorna irriterade mig, kylan drev mig till vansinne och värst av allt, var det att bo i Hög. Byn som Gud stressade fram tio minuter innan deadline. En håla, vars namn är raka motsatsen till dess status. Exakt så, kände jag gentemot bygden jag hade växt upp i, och det fanns inget som var mer givet för mig än att lämna den så fort jag tog studenten.
Dagarna gick, och det började äntligen närma sig avfärd. Jag packade mina väskor, sa adjö och tog flyget mot nya äventyr.

Men redan under första dagen av utbildningen insåg jag vilket misstag jag hade begått. Jag trivdes inte. Varken med kurserna eller klasskompisarna. Men jag höll humöret uppe, för jag ville ju inte vara den som gav upp på en gång. Så gick jag och tänkte hela första veckan, tills jag insåg att min avgång inte alls skulle vara att ge upp. För det hade jag ju redan gjort. Gett upp alltså. Jag gav upp den dagen jag skickade in min ansökan. Dagen då jag slutade drömma.
Med en ny syn på livet samt ett enormt stöd från vänner och familj, hoppade jag av skolan. För att jaga min dröm.

När jag nu tänker tillbaka på allt det jag lämnade där hemma, känner jag en enorm skam. För hade det inte varit för just Hög, skulle jag aldrig konfirmerat mig i Forsa-Högs församling. Jag skulle aldrig stått på en scen. Men framförallt, hade jag aldrig träffat mina allra närmsta vänner. Och utan dem, hade jag aldrig vågat ta det beslut som jag nu faktiskt har tagit.
Jag skäms över att jag hade så bråttom att lämna allt. Jag skäms över det förakt jag kände inför Hög, en plats jag nu saknar av hela mitt hjärta. Men mest av allt, skäms jag över att jag inte vågade följa min dröm från allra första början.
Och det är just det som jag vill säga med min julhälsning. Följ din dröm, oavsett hur orimlig eller fånig andra tycker att den är. Låt inte något så tramsigt som logik skrämma dig. Det funkar bra i matematik, men inte i livet. För livet är oberäkneligt, det går inte att lösa med en ekvation. I livet hittar vi på egna lösningar, och allas facit ser olika ut.
Så ge aldrig upp på din dröm. För det enda som är jobbigare än att inte veta vad man vill här i livet, är att veta men inte göra något åt det. Så till alla er ungdomar där ute som snart tar studenten, som snart ska ut i verkligheten. Våga misslyckas. Våga drömma. Våga, skriva ditt eget facit.

Jag skulle vilja avsluta denna julhälsning med att tacka några personer som har haft ett enormt inflytande på mig när det gäller mitt skådespeleri, som har fått mig att inse vad det är jag vill göra här i livet. Tack till Cia, Ulrika, Östen, Julius, William och Arvid. Jag ser upp till er alla.
Men mest av allt vill jag tacka dig, Andreas. För det bottenlösa stödet du givit mig och för att du är den du är.

God jul från mig, och ett gott nytt år!

Albin Bladh

Likes

Comments