Slå mig i ansiktet, dra mig i håret. Och när du ändå håller på kan du hälla minst en liter salt i såret.
Jag hoppas på att allt ska bli bättre, lösa sig och bli bra. Men när jag öppnar dom trötta jävla ögonen så är det som att det vore samma da'. Jag har räckt ut så många händer, verkligen försökt att finnas där men när min ork och vilja att le tar slut så finns det ingen här. Varför är det jag som ska känna och må som jag gör, slita för alla andra. Men när jag skriker så är det ingen som hör?
Jag känner mig så bortglömd och ensam i detta jävla sinne, Skulle någon titta in i mig så skulle denna se någon sitta där inne. Jag sitter här ihopkurad i väntan på något nytt, men när jag känner efter så vet jag inte längre vad jag väntar på, jag är som förbyt. Ingen märker något och ingen ser, för när dom tilltalar mig så är jag den enda av oss som ler. Dom tänker "men varför vill hon ha någon att prata med? Hon log ju igår, det var ju inte som att hon direkt led". Därför hoppades jag att någon kunde se längre än bara mitt skal, att ta av mig masken och visa allt det mörka är inte direkt något val..

Men det är väl mycket att be om antar jag, aja vem vet, imorgon kanske det äntligen är en ny dag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag vet inte hu många gånger jag har skrivit om den nu, inte bara hä utan på andra ställen också.
Jag vet inte hur många gånger jag kommer att skriva om den innan det är slut.
Ångesten, det där förbannade jävla giftet som sprider sig i kroppen på en enda sekund och stannar alldeles för länge. Jag kan knappt ens beskriva den längre, jag trodde ett tag att jag visste exakt vad den var och kunde diagnosera mig själv, och på så vis kunna känna någon sorts frid i det hela.
Men friden, den liksom kommer aldrig.
Idag är ångesten iallafall existentionell. Jag har ingen aning igen, vad jag gör på denna planet och vad det är tänkt att jag ska åstadkomma. Var dag är den andra exakt lik och jag kommer ingenstans.
Jag är less på att vara jag, jag är less på allt.

Likes

Comments

Jag är så missnöjd med mitt liv. Jag är nöjd över mig själv som människa men jag hatar livet jag lever.
Alla andra i min ålder verkar så jävla nöjda med allt och mår så bra osv.
Jag ligger hemma i sängen och får panik för att allt är fel.
Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig så fast.

Likes

Comments

​Din lilla människa.
Eller är det förminskande att skriva "lilla"? 
Jag tycker inte det. 

Du tycker inte att du är värd något, och förlåt nu men det är det dummaste påståendet jag någonsin har hört. Du är värd allt i livet, alla små saker, alla stora saker, allt du önskar dig och allt som du tror du aldrig kunde få. Jag förstår inte hur dåligt du kan må för att känna att du inte är värd saker. 
Jag hatar mig själv, men tycker ändå att jag är värd vissa saker. För alla kämpar vi mot det ena eller det andra. 
Jag vet inte vart i ditt huvud det kommer ifrån, men det får dig att tänka helt fel. Oavsett vad som fått dig att tro att detta tankesätt är helt rätt, har helt fel. 

Ditt liv kommer inte alltid bara komma med skit, du har levt en kort period av vad som kommer att bli hela ditt liv. Du trodde inte att du skulle träffa mig, jag trodde inte jag skulle träffa dig. Livet tar vändor ibland som man inte är beredd på. Och ibland står det stilla en längre tid. 
När livet känns jobbigt, lyssna på de människor som verkligen försöker hjälpa dig. Jag vet att det är svårt men det kommer vara ännu svårare att ta sig igenom livet helt ensam med ett stökigt huvud. 
Våga chansa lite, så kommer du själv att se allt som du alltid har varit värd.

Likes

Comments

Det är så svårt att fortsätta andas.

Om det var möjligt att bara sluta andas, så skulle jag inte ha levt till 22.
Och jag vet att jag kommer tycka att jag varit dramatisk senare, men idag vill jag faktiskt inte andas mer.
Hej du stackare som hittat hit via misstag, hoppas du inte kan relatera.

Jag har varit på jobbet idag, och det är så lätt att fejka ett leende. Inte ens människor som tror sig känna mig kan se något. Jag tycker det står skrivet i pannan på mig ”VILL DÖ”.
Men ingen frågar hur man mår, ingen vill veta fast dom redan vet att man inte mått bra. Ingen hör av sig och frågar, och det gör ont. Jag är jätteglad för alla mina vänner att dom har bra liv och att dom är glada, men jag önskar bara att någon kunde förstå för jag vill ju aldrig störa. Önskar någon kunde se. Önskar någon kunde känna på sig, eller iallafall se hur jag är 2 sekunder från att gråta, konstant.

Ikväll är det illa, ikväll är jag tillbaka i gamla mönster och ingen vet om det.
Även fast jag inte har det, önskar jag er en god natt.

Likes

Comments

​Staden, vänner, familj. 
Känner att allt tillsammans bidrar till att bryta ner mig som satan. 
Det drog ju igång idag igen, i vanlig ordning. Paniken, att känna att man är så obekväm i livet. 
Det sjuka är att jag vet ju om att det inte är normalt att känna såhär, vilket ändå ger mig ett övertag i min psykiska ohälsa då jag ändå vet att det finns hjälp att få.. Det är bara det enorma steget, att faktiskt ringa dit och boka tid som är det svåra. 
Blir verkligen så less på alla som säger att "det är bara att ringa" "så svårt är det inte". Jo, men fan vet ni vad? Det är sjukt jävla svårt. Det är så F Ö R B A N N A T jävla svårt att erkänna nederlag. 
Att erkänna att världen vann över mig, att jag inte är så stark som jag försöker framstå som. 
Jävla helvete. 

In other unrelated news så har jag bestämt mig för att "dumpa" en av mina bästa vänner. 
Jag känner att gränsen är nådd och att jag faktiskt inte orkar med det mer. 
Personen gör mer skada än nytta och jag orkar inte må sämre när man försöker få stöd.
Så det räcker nu har jag bestämt. Jag har fått nog.

Likes

Comments

Ett helt år, helt nya problem.
Har inga känslor alls gentemot mina gamla inlägg, förutom att dom är sjukt pinsamma. Tänkte dock fortsätta på samma sätt, fast helt annorlunda liksom.

Ångest, samma känsla, så många olika grenar.
Har ju haft ångest sålänge jag kan minnas, som jag lärt mig att hantera och dra positiva saker ur.
Blir så poetisk när jag har ångest så det har nästan varit ganska mysigt.
Men när det utvcklade sig tillsammans med stress, och blev panikångest, som sedan förvärrade den sociala biten. Och sedan skapade social ångest, som fick mig att fundera på min existes, och BAM där har vi den existentiella ångesten. Det är så mycket känslor i mitt redan fulla huvud.
Jag kan, och vill inte hantera det just nu så jag låter det bara göra ont och förstöra.
I den här takten lär jag inte minnas hösten på samma sätt som jag aldrig minns sommaren.

Idag har varit värre än innan, men så känner jag oftast varje gång "oh fuck nu är det ännu värre".
Jag har varit väldigt lättretlig hela dagen, inte sett något syfte med något, vill inte hantera livet och förstår inte riktigt hur jag någonsin ska vilja det heller.
Jag postade väldens töntigaste bild på instagram tidigare ikväll, jag har ju en tendens att vara töntig när jag inte mår bra. Där stod det iallafall "Lately life is becoming a blur" och det stämmer, mycket. Jag har liksom ingen koll på livet längre. Har ingen motivation till att leva och vara delaktig. Vill stänga in mig och slippa allt vad "vuxen" är. 
Någon som vet något smärtfritt sätt att bara slippa allt ansvar som kommer med att vara "vuxen"?

Likes

Comments

Asså jag svor.
Jag lovade mig själv.
Att det inte skulle bli såhär iår.
Jag skulle vara utan pojkar, och så kommer du.
Fick mig att må så bra fast jag inte ville.
Och sen så bara drar du också.
På exakt samma sätt som han gjorde.
Jag kan inte hålla mig, jag har lovat så många.
Varför kan jag inte hålla löften.
Vafan är felet på mig.

Likes

Comments

Altså.
Jag vet inte alls hur du ser det, när jag berättar vad du betyder för mig. Kanske tror du mig inte, eller så fattar du men älskar att vara omtyckt och veta att du betyder något.
Alla vet ju hur det känns att vara åtrådd.
Jag våndas, fattar du det.
Jag ser människan jag gett allt till, all kärlek jag har i mig, inte vilja vara med mig. Inte älska mig tillbaka.
Jag är så ledsen att jag inte ens orkar gråta.

Likes

Comments

Imorgon så gör jag min första motiv tatuering. Am so nervous. Jees, jag fick först inte ha trosor på mig, men efter lite help så kom vi på att jag har bikinitrosor som man knyter, så dom får jag ha (thank god).
Jag vet att ingen läser, men jag tänkte börja blogga lite allmänt också om mig och vad jag gör på dagarna (inte för att jag gör så mycket). Se hur det känns, liksom. Inte bara massa ledsamt.

Likes

Comments