9 december 2017

Jag tror att jag måste påminna mig själv om att, även om jag absolut inte flyttade hit för att hitta mig själv, så gjorde jag det ännu mindre för att tappa bort mig.

19 januari 2018

Var trettioåttonde steg på gatan eller så, var femtionde utandning, de kortvariga sekunderna mellan skratt och återhämtning... så kommer den. Hastigt, som en ovälkommen vindpust som drar i mina kläder och ålar sig genom revbenen. Jag skakar av mig den lika fort som den kommer. Blåser ur mig den i en utandning och leder aktivt undan alla tankar på den. Jag älskar ju London, ingen har missat det. Jag känner mig som en löjligt, nykär liten tonåring som inte kan låta bli att nämna sin kärlek i varje mening. Jag har medlat fred med tanken att jag alltid kommer känna mig lite vilse här, och att det är okej. Därför blir jag liks upprörd varje gång den kommer, den där ovälkomna vindpusten. Jag vet ju redan, jag kommer liksom inte känna mig helt stabil igen för än jag packar ihop de delar av mitt nuvarande liv som är förflyttningsbara och sätter mig på ett plan till Sverige. Jag vet det. Tills dess är det okej att valsa omkring, ibland känna sig bräcklig och stökig och förvirrad. Känna alldeles för mycket eller så alldeles för lite. Det här är inte ett stadie i livet jag har makten över det där. 2017 var ett år jag längtade så mycket efter trygghet, motsägelsefullt med tanke på att jag faktiskt lämnade mitt hemland och bosatte mig i en av världens mest intensiva och oberäkneliga städer, men så var det. Jag känner inte så längre. Nu mer än någonsin vill jag gör allt. Känna allt, höra alla sånger, smaka alla smaker och se allt som går att se. Jag vill inte missa en sekund. Men det är inte destruktivt den här gången, jag flyr inte från någonting. Eller det gör man väl alltid, men jag känner att det är annorlunda den här gången. Att jag är i kontroll. Att jag vill mig själv väl.

13 februari 2018

Jag är rädd att det kommer kännas tomt. Att jag kommer det kommer vrida sig i magen när jag öppnar min ytterdörr och inte ser en enda människa på gatan. Jag är rädd att jag inte riktigt inser hur mycket jag kommer sakna storstaden och mitt liv här. Jag är rädd att jag kommer känna mig som någonting nytt som försöker passa inuti något gammalt Mest är jag tacksam, jag är tacksam för att större än den rädslan är övertygelsen av att den här tiden gett mig så mycket och att det nya kommer vara anpassningsbart. Jag är tacksam över att jag byggt mig själv till ett hus fullt av mod, styrka och kraft till förändring, självinsikt. Större än någon rädsla är insikten av att mitt liv är så rikt. Jag har människor där hemma som kommer ta emot mig med öppna armar, jag har oändliga möjligheter. Jag är tacksam över att kunna se värde i det som tidigare kändes förlegat och som vardagstristess. Jag är tacksam över att mitt mod att ta mig hit, men ännu mer tacksam över mitt mod att nu, ett halvår senare, vara sann mot mig själv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Vi var ute i veckan, var min första "klubb" utgång på jääääättelänge så det var roligt. En liten kul grej jag kan berätta var att dj duon Chainsmokers faktiskt var på samma klubb och tog över dj båset efter några timmar. I am not a superfan men kändes ändå roligt då de ju faktiskt är riktigt stora. Minns att jag hade min roligaste timme då de faktiskt spelade så det måste vara ett bra betyg, haha.

De senaste veckorna har det varit mycket fokus på framtiden inuti mitt huvud. Det är läskigt att planera en framtid man inte känner till, man vet inte ens vilket land man vill spendera den i, men det är också nödvändigt. Jag har kommit till många kloka insikter. London var aldrig en flykt för mig, det var ett mål. Det kändes som jag äntligen var framme efter att ha sprungit i flera år. Men när jag korsat den här mållinjen blev det så lätt att stanna upp och sluta tänka på nästa milstolpe, undvika tänka på att jag ju faktiskt vill fortsätta framåt. Jag har äntligen börjat röra mig igen, och fast det faktiskt innebär att jag är påväg härifrån, att jag kommer att lämna mitt älskade London så känns det bra och rätt. Jag känner ett lugn i kroppen jag inte känt på flera månader.

Nu har jag helg! Ska catch up on some sleep och lägga tid på saker som får mig att må bra, jag är så trött på mitt jobb just nu... men jag kan berätta för er att jag faktiskt sa upp mig tidigare i veckan. Jag jobbar februari ut. Efter det är det jag och London, inga måsten, inga plikter, inga krav i en månads tid. Jag ska fokusera helt och hållet på att suga allt jag bara kan ur Londonlivet. Det kommer bli en helt fantastisk månad, det fattar man ju innan den ens börjat.

Om ni har frågor gällande min tid här i London, eller bara generellt så klart, skriv dem snälla fina rara i vilket forum ni vill så tänker jag att jag kan svara i ett inlägg. I am all yours. Puss.


Likes

Comments


Alla tankar är insekter när gårdagens alkoholintag tillåts bulta, slå, hamra sönder skallbenet. De är skadedjur, de kryper ner över mitt axelparti, får mig att vrida mig mellan lakanen där jag helst vill begravas. De kryper i en krans runt huvudet. De äter på allt som är vett och sanning, de sväljer gränser mellan rätt och fel, mellan dröm och verklighet. Mellan dig och alla andra.

De gnager på gränsen mellan mig och alla andra versioner av mig som ibland spökar i min kropp. Som äventyrar med idéen av lycka, av vad den borde vara och vad den är för mig - om de två är samma. Som äventyrar med sådant som man inte ska äventyra med, som kan varje steg i processen mot undergång, som vill stå där på klippänden och väga på kanten, Se tårna vikas ut för kanten. Allt det där jag inte vill längre, som jag sökt mig bort ifrån. Men för att söka sig bort från något måste man söka sig till något annat. Det är som att häva sig upp för en bergsvägg gång på gång på gång, försöka iallafall. Samtidigt vara hemligt förälskad idéen av att bara kunna släppa. Segla nedåt igen, kravlöst. Tillbaka till trygghet i form av destruktivitet. Kunskapen om att de inte är trygghet på riktigt är inte så mycket värd då.

Det är argumentationer inuti i mitt huvud. Svordomar som slår ut de där insekterna. Som orsakar död. Inget lever där inne längre och jag faller genom kudden, genom madrassen, ned under marken mellan jord och asfaltsdamm. Jag vill inte komma upp igen för än alla sår är läkta, alla ärr bleknat. Så att jag kan börja om, börja klättra ännu en gång. Och sen falla på precis samma sätt igen. Börja om.

Likes

Comments


För några helger sedan hade jag besök av min barndomskompis Ida. Hon kom med solen, himlen var blå och vi promenerade genom ett Hyde Park där det var vår över dagen. Det var hennes första gång i London och det var så roligt att få visa henne allt.


Westminister Abbey från insidan av en buss. Det blev min första gång som Londonbo att bocka av alla sevärdigheter.


Alla besökare tas självklart med till Princi, kan inte nog trycka på att detta verkligen är världens godaste italienska mat. Att luncha här är obligatoriskt när man kommer till London!


Senare samma vecka mötte jag upp Grace på lunch. Vi jobbar inte tillsammans längre så vi ses inte lika ofta, men varje gång vi gör det är det lika roligt. Hon är verkligen en citatmaskin, "Can we please have some coctails since it's 3 o'clock in the afternoon?" och "Klara, you live an 8 minutes walk away and you're 20 minutes late, don't even try to throw excuses at me". Man skrattar konstant i hennes sällskap. Restaurangen vi åt på heter Killer Tomato, finns minst två olika om jag inte har helt fel, vi var på den på Portobello Road. Det är faktiskt Grace gudfar som äger restaurangkedjan, så det kom ut lite härliga nachotallrikar till oss i hans namn. Så gulligt! Sen åt vi buritos och tacos och allt annat mexikanskt man kan äta.


Fina, fina Notting Hill. Alltid en pleasure att promenera genom dig.


Spanade efter snyggingar i Zaras vårkollektion. Byxorna längst fram var på rean och fick följa med mig hem, efter halva halva reapriset fick jag dem för tio pund. Kap! Resten fick stanna. Jag har svårt att hitta kläder jag gillar just nu, känner mig lite vilse i min stil.


Nu i helgen var mamma här! Åh!!! Det var så mysigt! Vi bodde på Park Plaza vid Westminister Bridge. Fan vad jag uppskattade hotellivet. Spa, frukost, magiska sängar... vill flyta in där på heltid.


Solen kom igen, vi promenerade upp genom St James Park mot Buckingham Palace. Herregud vad mycket lite sol och frisk luft kan göra. Eller ja, frisk och frisk. Jag kan sakna luften ute vid havet eller i skogen i Sverige. Här är den förgiftad, full av avgaser men det är väl halva charmen. Sverige dock. En klass för sig.


Så här fint är Buckingham Palace. Londontips nummer två för det här inlägget är att lägga en halvdag på att gå från Westminister Bridge, upp genom St James Park, se Buckingham Palace, vidare genom Green Park, upp mot Piccadilly Circus via Trafalgar Square. Då har ni bockat av de mesta men samtidigt fått sig en härlig promenad.


LONDON!!!! Så jävla härligt och friskt!!! Sånt här kommer jag sakna, att möta på ett livat demostrationståg med så mycket kärlek, glädje, kraft och vilja i sig. Sånt här inspirerar mig och gör mig lycklig.


Jag och mamma var på British Museum. Jag älskar att gå på museum, har så lätt att fascineras och fastna i saker. Skulle kunna tänka mig att gå hit en dag och bara följa en utställning, läsa varje liten informationsruta och verkligen djupdyka. Finns så mycket där, värt ett besök nästan bara för byggnaden som är magisk. Jag gick som ett ljus bland mumierna högst upp, livrädd haha.


Middag på Banana Tree, jättegod indonesiskt mat. Finns lite över allt i London, vi var på den vid Piccadilly Circus. Mamma tog en vegetariskt nudelwok och jag en sallad med kyckling och kalla nudlar, sen delade vi på en side av broccoli, majs och cashewnötter. Svingott och fräsht verkligen, väldigt stimmig och högljud men samtidigt mysig restaurang.


Vi var också på musikal, såg Wicked som går precis vid Victoria station. Var verkligen en turist över helgen haha, det var så himla roligt.


Sista lunchen ihop åt vi på Franco Manca i Notting Hill, visade mamma mina gator och sedan hamnade vi här. Världens godaste stengungsbakade pizza! Jag gjorde misstaget att ta en sallad, eller okej, misstaget... den va väl god men inte riktigt min typ av sallad. Tur att mamma ville dela med sig.


Home sweet home. Nu är jag tillbaka i vardagen igen, planerar för nya besökare, jobbar men också er över min framtid. Fina, älskade London. Du är så magisk men det är lätt att glömma bort det inuti vardagsstressen. Så tacksam för att de senaste veckorna verkligen hjälpt mig att få uppleva och se det igen.

Likes

Comments


Nästkommande natt så skriver en redlös version av dig ett sms som landar i min telefon. Du frågar om det är något. Om du gjort något och jag svarar inte, jag snor armarna om mina uppdragna knän och ser på det där meddelandet som om det vore ett djur som när som helst kudde hugga till, gå till attack utan förvarning. En redlös version av dig ringer och en trasig version av mig svarar. Du sluddrar och jag lyssnar, låter dina ord badda sår men det känns inte som det gjorde tidigare. Det kommer det aldrig göra igen. Jag förstår det direkt.

Jag tror att du och jag kan vara något enkelt från och med nu. Jag övertygar mig själv om att det är så det kommer att bli. Ljuger för mig själv om att det är en realistisk idé. Ljuger om att jag kan gå tillbaka i tiden, radera allt emotionellt och placera dig där du en gång var, göra dig till den du var innan vårt första möte. Eller efter. Den där natten då det var sommar och du var brunbränd och hundra gånger vackrare än var du är nu. När du och jag möttes för första gången. Inte på riktigt förstås, vi hade träffats ett oräkneligt antal gånger innan den natten, passerat varandra, hamnat kring samma bord, inuti samma diskussioner. Druckit ur samma glas. Men det var först den natten du var någon. Första natten som din hy vidrörde min. Jag visste inte då att du skulle lämna en bit av dig själv ovanpå den, låta den växa fast. Bli en inflammerad böld jag inte skulle bli av med. Det kanske jag aldrig kommer. Jag ser inte hur man återhämtat sig från en sådan som du. Men jag måste, helvete, jag har klarat så mycket annat. Jag har utfört stordåd bakom mitt egna pannben. Du är en barnlek.

Likes

Comments


Välkomnar er tillbaka efter någon (några?) veckas (veckors?) tystnad med another high quality picture of you're favourite blogger. Hoppas ni mår bra.

Jag får aldrig så mycket respons som när jag delar texter jag skrivit med er som läser. Efter min senast publicerade fick jag kärlek och meddelanden och klappar på axeln på ett sätt jag aldrig kunnat ana, än mindre vågat hoppas på. Jag har ju blivit en liten fegis sedan jag delade länk till bloggen på övriga sociala medier, känns plötsligt som så himla många läser, men va fan, jag är ju modig egentligen. Nu ska jag sluta tänka efter så jävla mycket. Jag vill börja dela mer texter, tänker mig både dagboksurdrag som inte blir alldeles för nakna, blandat med lite tankar och reflektetioner, blandat mer urdrag ur min bok. Lite vad som, allt möjligt.

Mer allmänt: jag är sugen på förändring. Jag är sugen på ett "uppryck", jag är sugen på att ta tag i mitt liv om man får uttrycka sig så. Jag vill göra ändringar. Inget är konstant här i London, jag har trygga punkter men de känns också utbytbara på ett uppfriskande sätt. De vill jag ta vara på. More to come, det ska inte få bli veckor den här gången <3


Likes

Comments


Den här lilla pärlan fick jag syn på inne på Zara häromdagen. Så fin, mer militärgrön än bilden visar och så fin mix av mocka, läder och kedjor. Jag är så sugen på den! Fanns i svart också den måste säga att den gröna var snäppet finare. En prislapp på 69 pund, hur bra? Tips till er som är på jakt efter en sjukt snygg och rejäl väska för en rimlig peng.

Likes

Comments


Hej alla. Vad gör ni? Hur mår ni? Vad tänker ni på? <3

1 & 2 En onsdagsmiddag på Made In Italy, som jag blivit tipsad om som Londons bästa italienare. Ligger i uppe Marylebone så väldigt centralt. Supermysig lokal och känns väldigt genuint, jag hade dock en sån dag då jag knappt fick i mig någon mat så känner inte riktigt att jag kan ge ett rättvist betyg, men vill absolut tillbaka och prova igen! Har en del besökare på g hit så vår se om jag kanske tar med mig någon av dem hit.

3 Älskade lilla Exmouth market, flyr hit flera gånger i veckan under mina raster. En plats i London som ligger mig så nära hjärtat.

4 I slutet av just Exmoth market ligger caféet Briki, har blivit ett stammisfik för mig. Känns nästan lite som hemma där, jag och Grace brukade hänga där flera dagar i veckan i höstas och även om mina besök blir färre så älskar jag dem lika mycket.

5 En av alla mina tunnelbaneresor hem.


Likes

Comments


Igårkväll tog min alldeles egna lilla konståkningsprinsessa med mig på en liten skridskosession. Vi svirade om till varma kläder så fort hon kom hem från jobbet, stannade och köpte vantar till mig på vägen och sen var vi good to go.


Vi tog oss till Canary Wharf och den här mysiga isrinken. Hade helt glömt hur roligt skridskor faktiskt är!!! Wow!!! Önskar vi hade gjort det här fler gånger nu under vintermånaderna.


Skridskor i all ära, men efterår satte vi oss i den tillhörande baren och gjorde det som vi ändå är allra bäst på, snackade skit över varsitt glas. Så himla mysig och rolig kväll. Love.

Likes

Comments