Om att känna sig ensam

Det känns som att det var ett tag sedan jag skrev något från hjärtat, men inatt kunde jag inte sova och tankarna snurrade. Jag har varit förkyld hela helgen och bara varit hemma och det kan göra mig så himla deppig. Jag skrev ett inlägg i natt som jag var osäker på om jag skulle publicera eller inte. Det är ofiltrerat, men nu lägger jag upp det ändå. Kanske kan det få någon att känna sig mindre ensam :) Idag har jag haft en toppendag med Annie och allt känns bättre. Skönt är väll det!

Varje vecka skriver jag ett glatt inlägg på fredagen om hur skönt det är med helg. Om hur det pirrar i magen och peppen spritter i kroppen. Ibland undrar jag varför jag är så taggad på helg när jag samtidigt känner hur det gnager lite där inne innanför all den där glädjen. Ibland kan jag känna mig så himla ensam på helgerna. Eller en rädsla för att känna mig ensam inför varje helg. Jag saknar tiden då jag pluggade och helgerna alltid spenderades med mina vänner. Det var samma upplägg nästan varje helg, men det gjorde inget för jag visste vad jag hade att se fram emot. Dessutom hade jag pojkvän, vilket jag har lärt mig är jäkligt skönt för att slippa känna sig ensam. Att ha någon där, men att man slipper anstränga sig. Som med familj. Så var det även med vänner för några år sedan, men det har ändras nu när man blivit vuxen. Idag inbillar vi oss att varje tillfälle vi ses måste vara någon form av spektakulärt event. En uppstyrd middag, drinkar, en fika eller något som blir en prestation. Det är inte alltid man orkar efter en arbetsvecka och då stannar vi hellre hemma eftersom vi inte orkar prestera.

Jag har mycket vänner, men trots det finner jag mig ensam hemma stor del av tiden när jag inte är på jobbet. Antingen bor de i andra städer, har barn, jobbar mycket eller liknande. Vänner som jag umgicks med mycket för ett år sedan träffade killar och nu träffar jag dem nästan aldrig. Eller så krockar våra planer. Jag råkar vara uppbokad ena helgen och nästa helg är min kompis uppbokad. Vill man ses så måste man planera in det flera veckor framåt, men det är ingen som vågar planera av rädsla för att inte orka när den dagen väl kommer. Eftersom vi tror att varje tillfälle vi umgås måste vara uppstyrt och prestation. Jag saknar verkligen tiden då vi gick hem till varandra, pratade om ingenting eller drog på en film och bara låg tysta.

Självklart kan jag gå ut och hitta nya vänner och det måste jag kanske göra. Samtidigt tror jag att det kommer göra att jag får ännu fler vänner som jag träffar då och då. Som jag försöker få mitt schema att passa med och som jag har samtal om hur det går på jobbet och vad man gjort sedan sist vi sågs. Jag saknar det där riktigt nära där man alltid kan räkna med varandra.

Jag är en person som egentligen trivs väldigt bra med att vara själv och som behöver det. Det är så jag laddar mina batterier. Problemet är att jag aldrig kan slappna av i det. Jag är själv, men det får mig att tro att jag är ensam. Jag är övertygad att min rädsla för ensamhet är en stor orsak till min ätstörning. Kanske inte till att den startade, men till att jag haft så svårt att släppa taget om den. Den har varit min snuttefilt! Den har hållit mig i handen de gånger jag suttit ensam hemma en fredagkväll eftersom jag kunnat trösta mig med att äta något gott och sedan kräkas upp min ångest. Att träna var eviga dag har gett mig något att fokusera på och ett hopp om att om jag bara blir smalare så kommer jag bli mer omtyckt, framförallt hos killar. Eftersom min omgivning hela tiden påminner mig om att man måste träffa en kille för att slippa vara ensam så har det känts livsviktigt. Först gå ner i vikt och sen kan jag vara öppen för att träffa någon.

Jag har varit singel i några år nu och det är verkligen något jag valt. De senaste åren har varit rätt turbulenta. Jag har bytt jobb och stad, flyttat flera gånger och helt enkelt känt att jag behövt vara själv. Jag trivs fortfarande väldigt bra med att vara singel, men ibland undrar jag om att träffa en kille är det enda sättet att slippa oroa mig för att gå en hel helg och bara ha pratat med min katt. Jag är jätteofta rädd att det är så jag kommer leva resten av mitt liv om jag inte gör något åt det nu direkt. Det är nog min allra största rädsla i livet. Att jag ska vara ensam. Samtidigt älskar jag tanken av att vara själv. Att jag i stort sett kan göra precis vad jag vill när jag vill. Jag kan flytta till andra sidan jorden, lägga onödigt mycket pengar på det jag själv vill, äta mackor till middag varje dag osv. När ångesten blir som starkast försöker jag trösta mig med Paris. Ni vet klyschan ”we’ll always have Paris” ;) Om åren går och jag åker fram och tillbaka mellan jobbet och min lägenhet utan att något händer så flyttar jag dit. Tanken av att jag kan göra det lugnar mig. För jag vill inte binda upp mig än. Jag är bara så himla rädd att jag missar tåget om jag inte hoppar på det nu och sedan är det försent. Och rädd för ångesten jag känner inför varje helg över att jag ska behöva vara ensam.

Gillar

Kommentarer

artibus
artibus,
Oj fina du vilken text. Många punkter skulle jag ha kunnat skriva själv. Glöm aldrig att du är fantastisk. De är okej att vara själv, man lär sig mycket utav att vara och klara sig helt själv. Förstår din tanke om rädslan att vara ensam men samtidigt älska den. Svår balans de där. Kärlek till dig, inom bloggvärlden är du aldrig ensam! <3nouw.com/artibus
37grader
37grader,
Tack snälla du! Din kommentar värmer verkligen! ❤️😘
nouw.com/37grader
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229