Post #6

Del. 5

- - -

Hemma hos Charlie är det rent och städat, alltså tvärtom mot där jag bor. Charlies mamma står i det blanka vita köket och pratar i telefon. När hon får syn på Charlie och mig slutar hon prata och säger snabbt till oss:

-Det finns te färdigt, och bullar i frysen.

Charlie suckar högljutt och går upp till sitt rum på övervåningen. Jag har inget annat val än att följa efter.


Uppe på Charlies rum sätter vi oss på hans låga säng och sitter tysta. Efter en stel tystnad säger han:

-Mamma är sån, hon bara jobbar och jobbar hela tiden. Och städar. Du vet ju hur det kan vara, lägger han till. Jag måste se alldeles häpen ut, för han buffar försiktigt till min axel.

-Vad är det? frågar han. Inget, vill jag säga. Ingenting är fel. Bara den lilla detaljen att jag varken har en mamma, eller en förälder som både städar och jobbar. Jag tvingar fram ett flin.

-Det är inget, jag bara... tänkte, ursäktar jag och sätter upp mitt korta hår i en tofs för att ha något att göra med händerna.

-Okej, hursomhelst så har jag också gjort det som du gjorde i skogen. Fast det var en hund, jag kunde nästan liksom, höra dess röst, säger han, och tittar intensivt på mig för att se min reaktion. Till hans förvåning nickar jag och säger:

-Jag också. Jag kunde också höra rösten. Fågelns alltså. En gång när jag var liten så hittade jag en mus utanför mitt hus, och den talade till mig.

Jag kan inte låta bli att rodna över att det rimmade. Herregud, skärp dig Simone. Som tur är märker Charlie inget, eftersom han har rest sig upp och plockat ner ett inramat fotografi på en ung man med skägg och ljust grå ögon. 

-Det här är min pappa, han dog när jag var fyra, säger Charlie. Jag märker hur hans ögon blir glansiga när han berättar.

-Han och mamma var ute på middag, och jag låg i min vagn och sov. Precis bredvid dem. Men just när maten hade kommit, så rusade pappa iväg, och jag vaknade. Mamma slet mig ur min vagn och sprang efter honom. Hon skrek, och han också. Sedan minns jag bara hur det låg en massa sönderrivna kläder på marken och en röst i skogen som sa: jag älskar er. 

Tårarna stiger över kanten på hans ögon och rinner över som ett vattenfall. Han snörvlar och torkar bort dem. Jag vet inte varför jag berättar det här, snyftar han. Då tar jag mod till mig och säger:

-Min mamma försvann när jag var tre. Hon stack och lämnade bara kvar en fjäder, som pappa brände upp. Han har inget jobb nu, och lever på öl och snabbmakaroner. 

Jag känner hur även mina lgon fylls av tårar och rinner lver, och plötsligt står jag och Charlie, personen som jag just har mött, och gråter. Det är så skönt att få berätta för någon. Efter en lång stund har tårarna tagit slut. Jsg ler försiktigt. Charlie också. 

-Jag har inte varit med om så många konstigare situationer än den här, säger Charlie och ler ännu större. Mitt i alltihop kommer han mamma upp, och knackar på dörren. Jag rycker till och Charlie slänger ner fotot i en skrivbordslåda, precis när hans mamma kommer in. Hon har en bricka med te och bullar på i ena handen. 

-Tack, säger Charlie.

-Oj, vad ni ser ledsna ut! Har det hänt något? undrar hans mamma ororligt. Jag och Charlie utbyter en blick pch brister ut i gapskratt. Nej det har inte hänt något, vi har bara utbytt våra innersta hemligheter med varann, säger jag. Inte. Istället tar jag emot brickan och ställer den på Charlies skrivbord. Hans mamma backar ut ur rummet och mumlar för sig själv innan hon går ut:

-Ja, han verkar lycklig i alla fall. 

- - - 

6/dec, snart jul (om 18 Dgr )  Hha 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Post #5

Del. 4

- - -

Jag går runt hela lördagen och försöker hitta på något att göra. När klockan slår halv tre så klär jag på mig ytterkläder och går till skolan. När jag kommer fram till baksidan så ser jag att de två fåglarna sitter och kvittrar. Jag ler och ser mig omkring, men det är bara jag och fåglarna där. Jag suckar och sätter mig på en stor sten. Jag sitter där och väntar. Och väntar. Och väntar.

När klockan är tio över tre reser jag mig på stela ben och för lite på mig. Jag börjar tänka på surrikat-dokumentären igår. Där berättade dem om en viss sorts fågel som bor precis bredvid surrikaterna. Den har lärt sig hur surrikaternas varningsläte låter när de ser en fiende. Fågeln härmar då lätet när den ser en fiende till surrikaterna, som springer och gömmer sig. Men ibland så luras fågeln och varnar när det inte är någon fara. Då springer surrikaterna därifrån och då är det fritt fram för fågeln att äta upp de små djurens mat som de har lämnat i panik.

Tänk om någon skrev sms:et igår, bara för att lura mig. Fast ”någon” måste ju ha sett mig igår med fågeln.. Nu skiter jag i det här, tänker jag. Nu går jag hem. Men då är det någon som knackar mig på axeln. Jag skriker och hoppar högt. När jag vänder mig om finns ett obekant ansikte framför mig.

-Är det du som är Simone? frågar personen.

Jag nickar långsamt.

-Och du är..? säger jag.

-...Eeh... säger han och mumlar något.

-Va? frågar jag.

- C-h-a-r-l-i-e, säger han. För jag tror att det är en kille.

- Vad vill du? säger jag snabbt, men ångrar mig sedan eftersom det låter argt.

-Jag vill bara.. börjar Charlie men rösten dör bort. Han börjar om;

- Jag såg dig med fågeln igår. Jag såg vad du gjorde. Saken är den att jag också kan göra... det där.

-Jaha, säger jag. För jag vet inte vad jag ska svara.

-Går du ens i min klass? frågar jag misstänksamt. Charlie ser förbluffad ut.

-Skojar du?! Har du inte lagt märke till mig? Jag började den här terminen! Det var via klasslistan jag fick tag på ditt nummer!

Jag kan inte hindra mina kinder bli blossande röda och jag skäller på mig själv för att jag alltid håller mig undan och aldrig tittar upp.

Charlie iakttar mig en stund, sedan säger han:

-Kom, vi går hem till mig. Vi har nog lite att prata igenom.

För andra gången den här dagen så går jag med på att gå med en främmande person till ett ställe där jag inte ska vara.

- - -

Well, väldigt konstigt avsnitt den här gången.. Gilla och kommentera gärna vad du tycker om novellen hittils!

Likes

Comments

Post #4

Del. 3

- - -

Jag kan inte sluta tänka på fågeln. Det är som att den flyger runt i mitt huvud och fyller upp vartenda litet utrymme.

Jag tar fram min mobil, kollar klockan. 00:46. Lördag. 31/3.

Jag går in på Instagram, scrollar lite. Plötsligt plingar mobilen till. Jag blir både överraskad och förskräckt. Vem vill MIG något mitt i natten? Med förväntan och lite panik trycker jag fram meddelandet.

”Jag såg vad du gjorde. Möt mig på samma plats. Snälla.🙏”

Det går som en stöt genom min kropp. Jag rycker tills och tappar nästan mobilen där jag sitter i soffan i vardagsrummet. Pappa har somnat för länge sedan och jag slötittar på en dokumentär om surrikater. Med darrande fingrar trycker jag in ett svar:

”Vem är du?”

Jag tvekar i några sekunder innan jag skickar.

Svaret kommer direkt.

”Jag förstår om det låter konstigt, men snälla! Låt mig få träffa dig! Jag går i din skola, samma årskurs.”

Jag vet att det är korkat och helt emot vad man ska göra, men jag svarar:

”Okej. Kl. 3?”

”Perfekt”, lyder svaret.

- - -

Så en till del klar:) Vad tkr ni? 👌 elr 😭

Likes

Comments

Post #3


Del. 2

- - -

Jag vaknar med en konstig känsla i magen. Jag reser mig upp i loftsängen och råkar slå i huvudet i taket. Irriterat klättrar jag ner och går in i badrummet. Där sköljer jag ansiktet i iskallt vatten för att piggna till. En snabb titt i spegeln och sedan är jag klar. Men vänta lite nu.. vad har hänt med mina ögon? Förbryllat lutar jag mig närmare spegeln och undersöker mina iris. De är GRÖNA. De var bruna igår. Och alla andra dagar. Jag blinkar, men det gröna försvinner inte och ersätts Inter heller av brun. Jag bestämmer mig för att det är normalt och säkert beror på.. någonting.


Tio minuter senare har jag slängt i mig frukost och klätt på mig ytterkläder. Jag drar på mig min ryggsäck och ropar sedan in mot lägenheten:

-Jag drar nu!

Ingen svarar. Jag blir inte förvånad. Pappa sitter mest inne på sitt rum. Han har förlorat sitt jobb och orkar inte ta tag i det.

-Skit i det då, mumlar jag och försvinner ut genom dörren.


I skolan är allt dom vanligt, varför det nu inte skulle vara det. Ingen lägger märke till mitt plötsliga ögonfärgs-byte, inte för att jag bryr mig.

Efter skolan går jag till baksidan av skolan, vid den lilla skogsdungen. Jag brukar gå dit ibland, bara för att det är så lugnt och tyst där. Men inte idag. Nu hör jag en röst. En ljus, pipig röst som skriker. Jag söker med blicken efter ljudets källa. Och hittar den. En liten, skrynklig fågelunge sitter på en gren och vajar fram och tillbaka. Jag pustar ut eftersom jag trodde att någon var skadad, men där har jag fel. Någon meter bort ligger en större fågel, antagligen mamman, och gnyr. Hon blöder från halsen och ur näbben rinner en liten flod av blod. Förskräckt tar jag tag i en pinne och petar på fågeln. Den rycker till och andas snabbt. Jag sätter mig på huk och letar febrilt efter något att stoppa blödningen med. Tillslut tar jag av min mössa och lindar den runt fågeln. Min klarröda mössa färgas snabbt till mörkt röd och jag vet inte vad jag ska göra. Ringa till en veterinär? Vad är numret? Hämta hjälp? Vem? Tänk om fågeln dör? Ska jag bara lämna den här? Frågorna viner runt i huvudet som en karusell och jag vet inte vad jag ska göra. Jag sätter mig ner på marken och trycker mössan hårt, hårt mot blödningen. Det fungerat inte och mitt i alltihop börjar jag gråta. Jag råter och snörvlar om vartannat tills jag inte kan se genom mina svullna ögon. Jag sitter där ett tag, med snörvlande näsa och rinnande ögon. Efter vad som känns flera timmar öppnar jag ögonen. Och får en smärre chock. Några av mina tårar har träffat fågeln som nu har slutat blöda och reser sig upp och flyger till fågelungen. Fascinerat ser jag på när de återförenas och börjar nästan gråta igen. Då hörs en röst:

-Tack

Jag ser mig om. Ingen där.

-Hallå? säger jag.

-Tack, säger rösten igen.

Då inser jag att det är fågeln som pratar. Jag blir konstigt nog inte förvånad, eftersom jag innerst inne vet att det är någonting mellan mig och djur, speciellt djur som lever fritt. Jag sträcker ut min hand och stryker ömt fågelns lena, ljusblå fjädrar. Sedan plockar jag upp min mössa och går hem, tänker på fåglar och konstiga dagar.

Men den här dagen är ingenting jämfört med nästa.

- - -

Sååååååååå, lite längre del idag. Det var rätt så länge sedan vi lade upp ngt, vill ni ha mer upt? 🤔🤔😄

Likes

Comments

Post #2

Del. 1

---

Jag har alltid vetat att jag är lite speciell. På förskolan var det bara jag som satt inne och ritade, medan de andra lekte i solskenet. I lågstadiet var det bara jag som skrev långa, beskrivande texter om allt från djur till Harry Potter, medan de andra skrev av Wikipedia om Katy Perrys nya låt. Och jag är fortfarande, snart 13 år gammal, utstött. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske mina intressen, som inte alls är konstiga. Jag gillar innebandy och att läsa. hur konstigt är det på en skala ett till tio? Men innerst inne vet jag varför de inte vill vara med mig. De är rädda för mig, rädda för vad jag kan göra. På förskolan så berättade jag för mina dagiskompisar om mina känslor för djur. Det var ett misstag. Jag trivs bra med djur, väldigt bra med djur. Kanske lite för bra. Ibland är det nästan som om jag kan kommunicera med dem. En gång, när jag kanske var fyra år, så hittade jag en mus utanför vår port. Jag kunde höra musens ljusa röst. Den sa att den var skadad. Jag bar upp den till pappa, och när han fick reda på att jag hade hört dess röst, blev han arg och skrek att jag ljög och att allt var mammas fel. Två månader senare stack mamma hemifrån. Allt hon lämnade kvar var en fjäder. Pappa brände upp den.

---

Väldigt kort del idag:( Mer uppdatering kommer!

Likes

Comments

Post #1

Hej vi kommer skriva : Post #... vilket inlägg det är då och om det står del #... så betyder det att det är en novell och vilken del av novellen det är.

Likes

Comments

Hej och välkomna till vår blogg vi kommer att lägga upp noveller och annat hoppas att ni kommer gilla det. :)

Likes

Comments