Vad gör jag om fem år?

Hmm.

Jävlar vilken fråga.

Jag vet inte riktigt, vilket känns både läskigt men också spännande. Jag har aldrig riktigt haft en plan för något jag gjort, utan mest förlitat mig på min förmåga och hoppats på det bästa. För det mesta har det funkat ganska bra, även fast att omställningen från skollivet är något av en ny verklighet. Från att ha slussats från skolår till skolår med en enkelt utstakad väg till att behöva välja själv vad man ska göra.


Det har gått ungefär 8 månader sen jag tog studenten, 8 snabba månader, 8 ostrukturerade lösrykta månader. Jag har jobbat som badvakt och insett att rutinjobb inte är något för mig, till att under två månader levt på hotell runt om i landet och jobbat som säljare. Där insåg jag hur viktigt familj och vänner är, då jag fann mig i en situation där jobbet var allt. Det var en miljö kantad av ensamvargar som hittat en gemensam fristad, en studie i vad prestation och viljan att lyckas innebär. De flesta hade extremt ambitiösa mål och en inställning att oavsett motgång fixa det, väldigt spännande men också en främmande värld för mig. Där viljan att bevisa för de som inte trott på en var stor, att visa att man visst kan. Perspektivet att mitt liv på många sätt varit enkelt och smärtfritt gav stor tacksamhet till vad jag har. En kärlek till hemmet och Halmstad. En känsla av att inte behöva bevisa mig för någon, utan en grundkänsla av ett starkt rotat egenvärde. Fan, det här känns nästan lite självhyllande. Märkligt.


Så vad ska man göra om 5 år?

Jag har vänner som är 26 år, herregud. Och ibland undrar jag om de tänkte när de var 20: “hhm” det är såhär jag ska vara som 26-åring. Antagligen inte. Fem år känns som en livstid, antagligen är man väl en annan person då än vad jag är idag.

“Att hitta rätt” är nog frasen jag söker, den där framtidsvisionen som man söker sig emot. Där allt känns klockrent och att man inte skulle vilja byta bort det mot något. Det är ju där man vill vara, helst om 5 år. Vad det väl innebär är en annan femma, tvåsidigt lika så. Å ena sidan skulle jag vilja leva storstadsliv, känna pulsen och energin i att vara i flow. Å andra sidan älskar jag naturen och kan uppskatta småfåglarnas flykt genom träden som få andra, vill helst alltid ha ett bra klätterträd nära till hands och få leva lantliv med många djur omkring mig. Helst en stor Schäfer <3

Kan man “Have it all” eller är det någonsin nog. Kanske är det just min hemlängtan som är mest talande, att vara nära släkt och vänner är grunden till min lycka. Det där äventyren långt där borta är bara sidosysslor när det blir långtråkigt, som får en att uppskatta hemkomsten ännu mer.


Hmm. Det blev lite kladdigt kanske.

Förra veckan var jag sjuk, så då fanns inte orken att skriva där. Nu ska det försökas bli bloggande mer kontinuerligt.

Fast kom ihåg.


Solen är bara en morgonstjärna!

// Markus


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Comeback NR 2! Jag är tillbaka (Jippie!) och har nu återigen bestämt mig för att försöka blogga "lite" mer. Den 21:e november, alltså drygt 2 månader sedan, skrev jag ett inlägg där jag lovade storslagna skrifter tills nästa inlägg. Jag minns att jag hade en ganska bra idé, dessvärre kommer jag inte ihåg vad den var. Så jag läste mitt förra inlägg för att försöka hitta inspiration. Och jag fann väl lite. Iallafall flyttade jag bloggen hit och insåg att det nästan uteslutande var unga tjejer som verkade blogga här, vilken jag hoppas är till min fördel? Svårt att säga. Jag kanske smälter in mer än vad jag tror! (Hur gör man ens en skrattsmiley?)

Så i förra inlägget formulerade jag en konflikt mellan valfrihet och lycka. Alltså att den valfrihet många idag har, med vad som syns vara oändliga möjligheter att "förverkliga sig själv" gör att vi många gånger blir handlingsförlamade. Vilken riktning skall man ta? Och tänk om det är fel val? Rädslan att vakna upp som 35-åring och inte ha kommit nån särskilt vart, inte vara mer en mer självsäkert fulländad person, känns ju inte så kul.

Rent instinktivt far mina tankar till Buddhismen och att svaret kanske egentligen är att lära sig uppskatta det man har och inte fundera så mycket kring vart man vill eller varför. Men ändå biter frågan sig kvar: Om du fick välja, här och nu, vad som helst som du skulle vilja göra: Vad skulle det vara?

Vad skulle du svara?

Jag tror inte de flesta skulle vilja bli buddhister och sitta på en sten då. Jag skulle vilja besöka exotiska platser, bestiga berg och få uppleva enastående saker som få andra har gjort. Kanske är jag girig, alltid sökande efter något bättre. Vad är nästa nivå?

Jag intalar mig själv att jag inte vet vad jag vill, men kanske gör jag ändå det. Fast nånstans så ringar det falskt.

"Du kan bli vad du vill" eller "Du är unik".

Det är en farlig sak att säga till någon, även om det kanske är sant. Eftersom det likställer dig med varje annan individ på jorden, att just du är eller iallafall kan bli lika åtråvärd som låt säga Bill Gates.

Att vara unik har blivit synonymt med värde, och nu menar jag inte värde som i att man har mänskliga rättigheter, utan ett värde som skulle göra att andra människor såg upp till dig, att de ville vara som du, att de instinktivt kommer att omfamna dig. Att det kommer gå bra för dig i livet. Att du kommer sticka ut i mängden.

Men om nu alla är unika blir ju du och jag bara precis som alla andra.

Jävligt sorgligt ändå haha.


Kanske är en gråtande Pikachu det sorgligaste som finns.

Nu jävlar skall jag bli gammalmodig och säga att jag tror problemets kärna ligger i "föräldrarnas uppfostran" (HUR GÖR MAN ENS EN SKRATTSMILEY?!). Går vi till botten med unikhetens urholkning så är det just missförståndet mellan att vara "personlighetsmässigt" unik, alltså att det inte finns en ända person som är "precis som du", det finns ingen klon av dig (än). Och att å andra sidan besitta en egenskap eller förmåga som ingen annan har. För om nu alla rent biologiskt och hur vi är som person är unika så är det ju inte mycket att komma med. Att däremot kunna skapa, tänka eller förstå saker som ingen annan gör kan skapa ett i sin sanna form unikt värde.

Slår vi upp ordet unik i Svenska Akademins Ordlista kommer vi fram till följande:

"Fullständigt ensam i sitt slag särskilt i fråga om värdefulla eller intressanta egenskaper"

Så visst är det sant att vi alla på något sätt är "fullständigt ensamma i vårt slag". Men, och här kommer det sorgliga: vi flesta är inte unika i fråga om värdefulla eller intressanta egenskaper. Iallafall inte som en följd av den vi är från födseln.

Att besitta värdefulla eller intressanta egenskaper från födseln är något som få gör, det är något som de flesta människor måste arbete hårt för under hela sitt liv för att kunna uppnå. Alltså är det inget som kommer gratis. Och där i ligger kanske grunden till att den uppmålade valfriheten att kunna "bli vad som helst" ofta kan komma att kännas lika "falsk" som Paradise Hotell ju längre fram i livet en kommer.

Självklart vill man att ens barn med skinande glädje skall få fantisera om alla äventyr som han eller hon vill hitta på när de blir stora, men kanske gör många sig en björntjänst när vi utelämnar faktumet att det krävs oerhört Hårt Arbete för att kunna förverkliga sina drömmar. Risken i ett välmående samhälle är att vi tar framgången för givet.

Det här var ett kul inlägg. Även om det blev lite svamligt, så kanske finns det något litet av värde där nånstans ändå. Tanken är att jag ska försöka skriva något minst 2 gånger i veckan denna månaden och se hur det går. Så vi ses väl igen.

Och kom ihåg.

Solen är bara en morgonstjärna

// Markus


Likes

Comments

Jag blir oerhört glad över de som tjatat på mig hur det går med bloggen, kanske är det för er jag tar upp det igen. Jag har några dikter kvar och lite ofärdiga tankar att bearbeta.

Jag har inte skrivit något på länge och satte mig ner igår för en läxa jag fått genom ett ledarskapsprogram jag är med i och insåg hur jävla kul det var att skriva när jag väl kom igång, så jag är här igen. Jag hade önskat att jag skrev mer och ofta, men självdisciplinen kombinerat med brist på storhetsvansinne verkar många gånger inte räcka till.

Den här dikten heter helt kort "dikt på tåg 1/4-17"

Ett dimmigt land, ett knarrande tåg. Igår var det sol och varmt, nu suddigt nästintill konstant.

Grönska och melankoli blandad med nerlagd gammal industri. Här var ett samhälle förr, människor levde, som människor alltid, frodas och dör, alltid grubblandes på det som inte borde hänt. Bittra över chansen som längesedan gjort sin färd, bort från deras slänt.


Livet som en gång var finns inte längre, dagar som inte behövde grubblas över, då gårdagens arbete tankarna förvrängde, livets mening bara den frommes tankar söver.


Livet hade en tydlig gång, vi var fria då, från allt lidande vi inte hann tänka på, nynnades på bygdens egna skördesång. Det som var säkert var att vi skulle dö, en dag som alla andra, men först ska korna hinna få sitt hö, innan vi till paradiset får vandra.


Idag ska det grubblas så mycket och karriären skötas, inte konstigt att man inte pallar trycket, när tanken ges tid att nötas. Det är svårt att komma fram till något riktigt och tron tappar kraft, finns det inte mycket att hoppas på, när livet ställs på skaft.


Varför jag tvekat lite med att publicera den är att jag inte tycker att den är särskilt bra, eller den bygger iallafall inte på en stark känsla så som de andra gjort. Det här var mer en vag känsla av ödemark och bortglömda historier som passerad förbi när tåget rullade genom gamla bondesamhällen som inte finns kvar. Den kändes inte sann mot sin natur, eftersom den mer är en övning i rim och flyt än en riktig känslokuling. Men den knyter ändå ann i någon slags melankoli över det "gamla" och hur det var förr, att det kanske kändes enklare på många sätt. Att den begränsade valfriheten lugn vaggade in oss i en trygg förnimmelse om att det här var vår plats på jorden. Men jag håller ju egentligen inte med, även om det kan vara en tröst att drömma sig bort till "enklare dar". Jag tycker att det är bättre nu på många sätt. Valfriheten, även om den är paradoxal och ger ångest (ett ämne jag tänkt att återkomma till i en annan text om ungdomskultur), är ju rätt fantastisk. Att många i min omgivning pratar om att kanske flytta utomlands, något som sällan har varit en möjlighet för våra farföräldrar när de var unga, visar att möjligheterna är större idag. Kanske är drömmarna större också, vyerna har vidgats. Tyvärr är nederlaget större också, den som ser att möjligheterna är "oändliga" men som ändå blir fast hemma måste uppleva sig synnerlig usel. När det känns som att varenda 12-åring kan bli youtubekändis börjar man ju undra varför man själv inte nått samma framgång.


Det kanske låter som att jag klankar ner på folk som väljer att stanna i sin stad och ta ett "vanligt jobb" eller vad man ska säga. Men det är just själva valet som är skillnaden. Den som har möjligheten att välja vart den ska bo och väljer att bo kvar kommer såklart inte uppleva det som något misslyckande utan tvärt om som en förmån att få ha familj och vänner nära sig. Men för den som upplevt att valet aldrig fanns eller gjordes åt en kan vägen till bitterhet vara kort. Över att det här var allt som blev. Hur som helst är det ändå rätt fantastiskt (och en lättnad) hur bra vi människor är att intala oss själva att vi är i kontroll över tillvaron och att vår nuvarande situation är självvald och därför god. För ingen vill ju kännas vid ett misslyckande.


Ääh. Det blev kanske lite cyniskt där ett tag, men jag är iallafall väldigt nöjd med tillvaron. Hoppas du också är det. Eller iallafall tar dig an att förändra den om så inte är fallet.


Det blev en svag comeback, men jag tror det blir bättre nästa gång. Då ska jag försöka formulera mina tankar kring hipsterrörelsen, klanka ner lite på gråtande bäbisar och begå kulturdebatt. Det blir nog bra!


Solen är bara en morgonstjärna.

// Markus

Likes

Comments

En ejder på en sten i vattnet, en bänk nära havet.
Varken kallt eller varmt, vattnets kluckande hörs lugnt.

En stämning att längta efter, men mest känns tung.
Satt en gång två, där nu bara är en.

En stund att dela, blir inget alls.
Njutningen försvinner och längtan tar fast.

Efter dig, det som innan fanns,
långt där borta i minnet,
känslan som ger liv åt allt.


Jag var riktigt superkär i en tjej i höstas och under våren. Jag kunde inte gå en dag utan att prata med henne och ville mest av allt i världen att det skulle bli vi. Det kändes som att det tillslut skulle hända, att snart så släpper oron och allt blir bra. Fyfan vad påfrestande det var att ständigt hoppas, göra mer eller mindre allt för att få den andre att känna samma, och bli så åt helvete frustrerad när det inte verkade funka. När det känns som att man gör allt rätt och försöker men det ändå inte blir något i slutändan. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som under den perioden. Ett tag var det nästan varje kväll. Minnet av att hon hade legat jämte mig här i sängen blev ofta för mycket, när man nu låg ensam och förtvivlades över att det känts så bra då och kändes så skit nu. Jag har aldrig tyckt om någon så starkt. Fan jag var mer eller mindre handlingsförlamad vissa dagar när hon tog lång tid på sig att svara eller var sur på mig. Det är lätt att hata tekniken när det känns som att ens kärleksliv hänger på hur nästa snapchat blir. Jag tror inte det är bra att ha så konstant kontakt som man ofta kan ha via snapchat. Att prata konstant, varje kvart, varje timme, varje dag, under månaders tid tog verkligen på en. Det är så lätt att misstolka och läsa in saker, särskilt via textmeddelanden. Att ständigt ha med sig den stressen i höger framficka är nästan ett självskadebeteende.

Idag är jag lite lättad över att det inte blev något, det hade antagligen inte funkat i längden. Det kändes ganska uppgivet med kärlek sista året i gymnasiet helt enkelt. Många ska flytta ganska snart, börja plugga, arbeta heltid eller resa runt världen. Hur ska man få saker att gå ihop då egentligen? Och är det ens värt det? Kanske. Det är lättare att säga idag, då var jag beredd att ofta mycket av min egen studenttid för att få det att fungera. Det var den jobbigaste perioden jag haft, men också på ett sätt den absolut renaste, mest nära och passionerade perioden. (En parentes är att man borde vara Jävligt glad att det tuffaste man varit med om är ett uteblivet förhållande, fan vad bortskämd man är.) Att känna så starkt är på ett sätt UNDERBART, eftersom man känner sig så "Fucking Alive" ("känner mig väldigt vid liv" funkade verkligen inte som uttryck). Man lever och dör för dagen, inget spelar någon roll. Är inte det en brinnande passion man vill fånga och bosätta sig i? Vilken energi, vilka kickar.

Dikten är skriven "post mortem", alltså ett tag efter att drömmarna om lyckan med henne var övergivna. I en mer grå och vardaglig verklighet där saker och ting flyter förbi utan notis. Att inte känna är att leva begränsat. Det kan vara ett sätt att skydda sig tycker vissa, men det lägger sig som en blöt filt över alla möjligheter till att bli i kontakt med tillvaron, bosätta sig i passionens land och uppleva den intensiva lyckan jag vill vandra fram igenom.

Det var en skruttig fika-bänk nere vid havet, där måsarna flyger förbi och skarvar står och torkar sina vingar på en avskild grönaktig sten ute i vattnet. Där hade vi suttit för någon månad sen. Nu var jag där igen. Hade inte tänkt så mycket på henne på senaste, mest travat på. Det var en melankolisk tillbakablick på det som kunde blivit, på hur underbart det hade varit, likaså smärtsamt. Att det kanske var det bästa ändå, men att jag hade gjort det igen, om och om igen.
Jag vill känna passion över tillvaron, även om det är tufft. Jag vill gråta ibland, för att det är skönt, för att det betyder att jag bryr mig om något. Om jag inte vågar gråta kommer jag nog inte våga vara riktigt lycklig heller.

Där och då saknade jag passionen, att skaka av ångest, att ibland gå på moln fram genom tillvaron. Livet blir intensivare, färgerna skarpare och orden vackrare. Idag känns det skönt när jag tänker tillbaka, jag minns det som en viktig och utvecklande period, i slutändan gjorde det mig mer nöjd med livet än vad jag var innan.


https://www.instagram.com/p/BZYg5B5h46z/?taken-by=markusbengt

Solen är bara en morgonstjärna.

/Markus

Likes

Comments

Jag såg henne komma,
så snabb så fin,
en person jag inte mött förut.

Vi pratade ett tag,
hon fick mig att tänka,
utmanade mitt intellekt,

Hade vackra tankar
om det ädlaste av sak,
uppvisade en helt egen moral.

Satte mig på ett sinnets prov -
en person skarp som vårens sol,
livets kraft genom hennes leende sken.

En skönhet jag sällan mött förut,
men med ett sinne för det i mig
som bara en jämlike kunde få ut.

Hon sade, men är det där riktigt rätt?
Vad är rätt och vad är fel,
finns det en sanning tro?

Hon var den värdigaste av motståndare,
en storslagen kombattant.
Mitt eget medvetandes likvärdiga gigant.

Hennes livsglädje genom vackra ögon lyste,
Hennes sinne var det högsta av ideal.
en klarhet få andra hyste,

I henne såg jag det jag ville vara, det jag kunde bli,
Bara vi kan vandra fram
Två unga, hand i hand.

Herregud det låter som att jag är någon slags banbrytande tänkare med mitt stora intellekt när jag läser den här gamla dikten igen! Men är det inte det man vill vara egentligen? En sån där som sitter i en soffa nånstans på festen och ser så in i helvete svår ut. Pratar om hur hen tycker att alla borde läsa Kafka och hur lite mänsklig kontakt egentligen behövs. Att man borde flytta till Paris! Det är nån sorts mystik där som jag gillar, en olöst gåta som skulle kunna leda till någon stor upptäckt. Nyfiken, fan vad nyfiken man blir, på den där svåra personen i soffan med sin världsvana uppsyn. Där är nån som verkar ha svar på allt! Som har FATTAT vad som gäller. Skulle inte du också vilja vara den personen?

Äh! Iallafall är dikten direkt inspirerad av ett sådant möte, med en sån där häftigt svår person. Vi stod i ett kök nånstans och pratade filosofi, en kurs som vi båda hade börjat läsa, och huruvida vi höll med om diverse döda gubbars uppfattningar och hur det istället borde vara. Då jävlar kändes det som man var en sån där mystisk "har på mig svåra kläder och läser Kafka"-person. Det var också något helt nytt, att prata om tillvaron genom olika teorier och verklighetsuppfattningar. Det blir nån stans mer intressant att prata om vad man känner och "oooh vad är meningen med livet?" när man verkligen kan sätta ord på det, dock med gamla gubbars ord, än att svara "att ha många bra vänner". Samtalet brukar ofta sluta där annars! Fan vad nedlåtande det här kanske låter? Jag förstår er som tycker att folket i "svårsoffan" bara är ett gäng hippies som råkar ha läst filosofi 1 och en gång för två år sedan såg en film om Ernest Hemingways liv. Ni har nog rätt för det mesta faktiskt, iallafall hade ni det då.

Oavsett blev jag väl mer eller mindre störtförtjust i den här tjejen och eftersom hon var en sån där härligt svår typ så kändes det som att en dikt kunde vara en bra idé för att impa på henne! Hon har dock aldrig läst den vad jag vet, det kändes lite väl modigt att skicka en random kärleksdikt till nån man inte känner så värst bra. Jag tror att det ofta tyvärr kan bli rätt stelt att umgås med någon man vet gillar en, fast det beror väl också på ens relation innan. Är det en random är kan det ju kännas som om alla konversationer och allt man gör blir nån slags tragisk gest av obesvarad kärlek om man har otur Men om det är någon man känt bra sedan innan brukar det lösa sig för det mesta!

Vem vet? Kanske hade hon blivit asglad för dikten och velat träffats, kanske inte. Oavsett lärde vi nog inte känna varandra så bra i slutändan ändå, så jag kanske borde skickat den från första början! Det måste ändå vara så att en riktigt bra förälskelse borde vara värd alla chansningar och risker som finns. Jag tror det faktum att du vågar göra det imponerar mer på de som verkligen spelar roll, än de små hån som kanske skulle kunna uppstå om folk fick reda på att du skickade kärleksdikter till skolans coolaste tjej. Så kom igen nu,
VÅGA!

Solen är bara en morgonstjärna.

//Markus

Likes

Comments

Det här är en dikt som handlar om kärlek, att sväva på moln en sekund för att sedan kraschlanda.

Ett ord, en känsla försvann, en annan tog ann.

Under dagen så lycklig, hoppandes på det som kunde bli.

Nu ensam och avvaktande därvid.

Det var inte tänkt att nått skulle ske,

men när det gjorde det var det som inget annat fanns.

Gå hand i hand genom stan, det har jag gjort förut, utan att det känts, bara för att. Närhet som inget varit värd, nu oersättlig utan dig här.

Från ingenstans, en känsla som varit saknad

ett hopp som tändes, till något som jag inte trodde fanns

där kärlekens låga förbrändes.

Ett ord, och det saknade blev till något som jag inte ville finnas,

ett hål i ett tomrum som innan var inget.

Där ensam i egenhetens kras, med mig själv, du och jag.

Det här dikten skrev jag nån gång i början av sommaren ett personalrum när jag hade sån jävla ångest. Jag vet inte riktigt vad du själv tycker, om du vill ha dikten förklarad för dig eller inte så jag tänker att jag gömmer min egen lilla beskrivning av den + mer tankar här nedan så kan du välja.

Det var egentligen helt jävla oväntat och för bra för att vara sant. Helt plötsligt hängde jag en kväll men någon som verkligen var långt bortom min egen liga. Och hon verkade gilla mig. Men egentligen handlar dikten nog mer om min egen bergodalbana till känslor ibland än henne. Det var för bra för att vara sant men det var kanske inte, i efterhand, så extremt hemskt och mörkt som dikten föreslår. Men just då var det så. Jag ska försöka att vara så ärlig och öppen som jag kan i den här bloggen är tanken, annars blir det nog bara ännu svårare att komma nån vart.

Jag har ibland en sån jävla ovana att bli störtkär i nån jag precis träffat. Haha. Det är härligt i stunden men det kan vara riktigt tråkigt när man som i det här fallet blir helt förlamad av all jävla smärta som finns när det inte går vägen. Eller det känns som att det inte går vägen. Äh, i det modet av "Last night-love", är man verkligen inte rationell och att en person man nyss träffat kanske inte känner samma OERHÖRDA passion eller rent av blir lite skrämd av denna framfusighet är väldigt förståeligt. Men oavsett så fick det mig att dimpa ner i den extremaste av ångest. Jag satt fan och tänkte att, "nä jag får nog gå hem från jobbet, jag kommer inte klara mig dagen ut." Jag skrattar åt det nu haha.

I två dagar gick jag handlingsförlamad, jag tänkte knappt på något annat. Trots att mina egna tankar sa till mig att jag är orimlig som känner så starkt över en småsak som att någon jag precis träffat sa att vi nog inte kommer kunna ses så mycket framöver, kunde inte känslan tämjas. Det är som två världar ibland. Intellektuellt är jag fullt medveten och övertygad om rimligheten i situationen, men emotionellt flaggas det för att jorden skall gå under.

Jag hade ganska länge gått och inte känt så mycket, inte pratat med någon särskild utan bara låtit tillvaron flyta på. Så det var så oväntat att en saknad känsla skulle återkomma med sådan kraft. Kanske berodde det på tidigare misslyckande med kärlek det året som lämnat hål som höll på att implodera när bara antydan till känsla väcktes.

Dikten är oavsett äkta, den känsla jag kände att jag behövde få ur mig när jag skrev den var i stunden det starkaste som fanns. Jag minns att jag nästan darrade på rösten när jag läste orden högt för mig själv.

Men solen är bara en morgonstjärna.

// Markus

Likes

Comments

"Jaha! Okej!" svarade Jonatan. Det var det bästa svaret jag hört på länge. Vi började skratta allihopa. Cirka 10 sekunder tidigare hade han förgäves försökt sig på att öppna en okänd dörr i vår lilla skidstuga. Det var tydligen fler än vi som bodde i huset. Vi var på skidresa med klassen och just den lilla incidenten kom att bli en standardfras under resan och flera månader framöver. Orden "Vi bor här" fick oss alla att le lite extra och minnas vilka goda dagar det hade varit tillsammans. Jag fnissar fortfarande till när jag tänker på det.

Fan vad lätt det var! Högstadiet. Eller iallafall nu. Då verkade det krångligt och jobbigt. Olycklig kärlek hit och dit, pubertetens grabbighet och önskan att få gå på fest. Nu kan man gå på fest när man vill (ölfiket är nästan alltid öppet ju) - grabbigheten dyker bara upp ibland och kärleken går väl sådär. Det var rätt skönt att ha konkreta hinder och mål, att lyckas bli inbjuden till fest, eller att få ett leende av tjejen man gillade. Idag har jag inga hinder, känns det som iallafall, men målen är desto oklarare. Man vill bli något, något stort helst, inte bli fast. Men vad? VD över världen! Nä. Poet? Nja. Psykolog? Kanske, vem vet. Skolan är slut och friheten är här, men vad fan ska man med den till? Just nu startar jag tydligen en blogg. Jaha, det var ju inte mycket värt antagligen. Det verkar svårare än någonsin att bli nöjd, just för att man tror att allt går att nå. Jean-Paul Satre sa att fransmännen aldrig var så fria som under nazisternas ockupation. Det är ett citat jag bär med mig med all min pretention. De hade inget val utom att följa nazisterna, men i sinnet var revolten det enda som grodde. Inga andra bekymmer fanns då kärnan till deras existens var hotad. Fransmännens själsliv måste varit oerhört passionerat under den tiden. Det tillstånd av flow och livsvilja som bara infinner sig när det finns en orättvisa att bekämpa. Jag har ingen orättvisa att bekämpa, jag har det bra. Jag vill hitta fransmännens brinnande passion, borttappad i möjligheternas handlingsförlamande land.

Äh! Varför startar man ens en blogg? Jag vet ej. Kanske för att lägga ut dikter som jag skriver ibland, kanske för att bara föra lite dagbok och testa tankar som inte annars skulle sättas i ord. Eller för det finns en förtryckt dröm att få starta min egen version av "Wahlgrens värld" någon gång. Jag tror jag börjar med dikterna och så får vi se vart det bär. Kanske hittar vi fram nån vart.

Solen är endast en morgonstjärna.

//Markus

Likes

Comments