“Beautiful things take time. YOU take time”.

Thoughts, Texts & Tips, Travel





Suddenly, you stand there in the pair of shorts, the bikini or the dress you have had in your closet for years, but never ever worn. You stand there wearing that piece of clothing that made you question your body, your soul and who you are as a person. You stand there wearing that piece of clothing, finally understanding that a piece of clothing can’t define you as a person. You stand there wearing that piece of clothing, understanding that you are beautiful just the way you are.

Life is not about that piece of clothing. Life is about the journeys you make, and your own growing. Beautiful things take time. Sometimes it will take you years to be able to wear that piece of clothing, but the journey is beautiful and the result will be even more. Things take time. Beautiful things take time. YOU take time.❤️





- Via my Instagram @100kitchenstories. Photo from the ferry on the way to Sérifos.




#bestofnouw



Gillar

Kommentarer

Let's talk about Protein Powders! / Protein Rich Smoothie Bowl with Strawberry & Granola

Breakfasts, Breakfast Bowls & Jars, Veg Food & Vegan Desserts, Raw Food & Desserts, Thoughts, Texts & Tips, Nice Cream Bowls

instagram 100kitchenstories


His and hers! Det var såhär morgonens frukostskålar såg ut för mig och min man. Två väldigt lika skålar med en vegansk smoothie-bas som därefter var toppad med granola, färsk jordgubbe, chiafrön, jordnötssmör och kokoschips. Mums! Smoothien är dessutom proteinrik och jag har använt mig av vegansk ärtprotein för denna smoothie. Det har varit väldigt mycket diskussioner om just protein och proteinpulver de senaste åren, så idag tänkte jag skriva lite om detta och olika varianter som finns.







Proteinpulver

Det finns som sagt otroligt många varianter av proteinpulver på marknaden idag och idag tänkte jag reda ut några av dem; vassle/whey, casein och vegansk som ett helt begrepp. Alla protein jag kommer skriva om har olika för- och nackdelar och kommer uppfattas olika bra och dåliga beroende på vem det är som intar den. Olika företag/varumärken kan givetvis också vara olika bra eller dåliga, men idag tänkte jag bara skriva kortfattat om proteinpulver.

Vassle eller whey-proteinpulver är helt enkelt proteinpulver som är gjort av vassle. Detta protein görs av en restprodukt från mjölk och är alltså inte vegansk. Whey är ett protein som snabbt tas upp i kroppen och därför så rekommenderades det att man tar detta direkt efter gymmet för att kroppen ska återhämta sig. Det finns laktosfria varianter ute om man skulle vara laktosintolerant, och Whey-protein finns ofta i väldigt många olika (och goda) smaker. Whey finns naturligt i t.ex. komjölk men oftast är inte whey-proteinpulver helt naturliga och många som tar whey tycks få problem med hyn (bland annat jag!).

Casein-proteinpulver är helt enkelt även ett proteinpulver som görs av kasein som utgör den största delen av mjölk och är alltså inte vegansk heller. Casein är ett protein som långsamt tas upp av kroppen och därför brukar man rekommendera att inta casein t.ex. på kvällarna innan man ska sova då kroppen återhämtar sig under natten. Casein finns naturligt i komjölk men oftast är inte casein-proteinpulver helt naturliga och därför får många, precis som med whey, problem med hyn (jag igen!).

Veganska proteinpulver är proteinpulver som tas naturligt från diverse växter, baljväxter, gryn osv. De veganska proteinpulver jag använder mig av är ekologiska och då används endast en ingrediens - proteinkällan - för att göra proteinet. Proteinkällan (t.ex. ärtor, hampa, ris eller liknande) mals alltså ner till ett pulver och then it's done, om inte någon smaksättning (som t.ex. kakao) läggs till. Alla veganska proteinpulver är olika och har olika aminosyror, och några varianter som finns är ärtprotein, sojaprotein, hampaprotein och risprotein. Dessa protein är givetvis inte bara bra för djuren och miljön, utan också helt naturligt för kroppen.


Behöver jag proteinpulver?

Ärligt talat så behöver de allra flesta inte ens proteinpulver. Det blev världens hets kring protein, om man har för låg proteinhalt och proteinpulver för några år sedan när alla fitness-företag slog igenom. Jag minns när jag läste kost- och idrottsvetenskap på universitet och vi fick i uppgift att skriva ett kostschema till en elitidrottare. Uppgiften var att se om denna elitidrottare (som då givetvis tränar otroligt mycket per vecka och dag) faktiskt behövde extra tillskott som proteinpulver förutom den mat hen åt. Svaret var nej. Det är väldigt svårt att få ett protein-underskott, och om man dessutom äter en allsidig kost (vegetarisk eller "traditionell" spelar ingen roll) så får man allra oftast i sig det protein som kroppen behöver.

Sen självklart, om man styrketränar hårt och vill öka otroligt mycket i muskelmassa som många personer gör för t.ex. fitness-tävlingar av olika slag, jo, då kanske lite extra protein behövs. Kom dock ihåg att proteinpulver är ingen kompensation för måltider och inte bättre än vanlig mat. Om du tränar en gång eller ett antal gånger i veckan och äter ordentligt och allsidigt, så räcker den protein du får i dig naturligt från maten.


Personliga fördelar och nackdelar med whey och casein mot vegansk protein.

Jag tar inga tillskott förutom att jag ibland tar lite extra vegansk protein i mina smoothies. Jag slutade ta både whey och casein för ett antal år sedan när jag insåg att jag faktiskt inte behöver de, och för att jag fick dålig hy av de. Jag är inte den enda som har fått finnar eller akne av whey och casein, så om du har sett en förändring på din hy sedan du började inta det så kan det vara proteinpulvret. Personligen för mig alltså så fanns det inte någon speciell fördel med "oveganskt" proteinpulver förutom att de fanns i väldigt många och (goda) olika smaker, vilket det ju är något som veganska proteiner inte finns i.

Veganskt protein dock, oavsett vilken variant det är, är något som min mage samt kropp har mått väldigt bra av. Jag är noga med att alltid välja ekologiska veganska naturliga proteinpulver och de blir då bara en tillsatts till t.ex. mina smoothies. I denna smoothie jag t.ex. gjorde i morse så tillsatte jag lite ekologisk ärtprotein för att öka proteinintaget. Andra gånger använder jag "actual" ärtor för att öka proteinet (t.ex. när jag gör gröna smoothies som denna) så mina veganska proteiner är bara som en naturlig extra ingrediens. En nackdel med vegansk protein är att proteinet självt inte smakar särskilt gott. Jag skulle aldrig t.ex. kunna göra en shake och dricka det med vatten/vegansk mjölk. Det smakar verkligen inte gott, men i smoothies är det perfekt!









Recept

Proteinrik vegansk smoothie

2 servings


1,5 fryst banan / 1,5 frozen banan

2-3 dl frysta blandade bär / 2-3 frozen various berries

2 dl vegansk mjölk av valfritt slag / 2 dl vegan milk of choice

1 msk honung eller agavesirap / 1 tbsp honey or agave syrup

1 msk ekologisk kokosolja / 1 tbsp organic coconut oil

3 msk vegansk protein, t.ex. ekologisk ärtprotein / 3 tbsp vegan protein like organic pea protein



Mixa ihop allt ordentligt och servera med valfria goda garneringar som färsk jordgubbe, granola, chiafrön, kokoschips och jordnötssmör.


// Mix everything thoroughly and serve with optional yummy ingrediens. //







__________________________________________________________________________________________________






Follow 100kitchenstories.se on bloglovin and instagram .

For my international readers. There is a google translator to the left, at the bottom of the menu.


Gillar

Kommentarer

"Hur har du slutat plåga dig själv?" // This is my story about my Eating Disorders

My life, Thoughts, Texts & Tips

instagram 100kitchenstories



Då och då trillar det in lite personliga meddelanden på instagram från tjejer som ber om hjälp, undrar och frågar hur jag har lärt mig att acceptera mig själv, hur jag gjorde för att sluta plåga mig själv och hur min historia kring ätstörningar sett ut. Så här kommer den idag. Jag har skrivit detta inlägg i ett antal dagar för jag har velat att det kommer ut på rätt sätt - helt öppet, ärligt och som det var. Ni ska få läsa om MINA ätstörningar och hur de påverkade mig. Många kommer säkert känna igen sig och andra kommer säkert känna sig främmande för detta jag skriver. Anledningen till varför jag valt att skriva om detta idag är för att jag är frisk och hoppas att mina historia och min erfarenheter kring ätstörningar kommer hjälpa andra och möjligtvis inspirera till att ta hjälp. Detta kommer bli ett längre inlägg än vanligtvis, och det börjar när Paulina är 14 år gammal...



Foton tagna för ca 5 år sedan



Jag är 14 år gammal och har precis varit med om en bilolycka i Grekland. Det var där min historia börja. Bilolyckan vi var i, var enkelt sagt en ganska tung bilolycka, och som en käftsmäll så förändrades mitt liv ganska grovt efter det. Jag fick omfattade hjärnskador, fick sluta spela basket som jag älskade så mycket, kunde inte gå i skolan, hoppade över hela 8:onde klass som är en ganska "viktig" klass och ålder för ens utveckling, och denna skada gjorde att jag, som var meningen skulle bli en tonåring, blev ett barn igen.

Jag mådde fruktansvärt dåligt under denna period som en 14-15 åring. Jag kände mig ensam och vilsen över vad jag skulle göra. Jag hade nämligen också alltid varit väldigt drivande och självständig som person, samt väldigt duktig och målmedveten i skolan, och när detta kom in i bilden som gjorde att jag inte ens klarade av - till en början - att gå själv, äta själv, att ens kunna göra något själv så blev det väldigt tungt.

Min ätstörningar började i denna depression. Jag började använda mat som en utväg för att kunna hantera mina känslor. Jag var ju hemma hela tiden och det fanns inget jag kunde göra. Dessutom hade min pappa gått bort året innan bilolyckan och sorgen efter pappa kom ikapp mig när depressionen från bilolyckan var igång. Samtidigt som allt detta var igång så har jag växt upp i en grekisk familj och kultur där vi är ganska stolta av oss. Denna stolthet gjorde att jag inte bad om hjälp, sa inte att jag mådde dåligt utan snarare gjorde att jag ljög för mig själv och hela tiden sa "det gör inget, sluta vara så svag. Du löser detta". Just för att jag hade fått skador från bilolyckan så var jag hemma hela tiden, och mitt hem blev mitt fängelse. Det var där jag befann mig hela tiden, och det var där jag var ensam, inte träffade folk och inte kunde utveckla mig själv, kämpa mot alla mina mål jag redan hade satt upp som 14-åring och därmed där jag började äta som en utväg för att slippa hantera mina känslor.


Detta destruktiva ätande gjorde att jag gick upp väldigt mycket i vikt under en kort period. Jag har aldrig varit tjock, men när jag sitter hemma hela tiden, inte kan eller får röra på mig (dessutom i jämförelse med hur mycket jag gjorde det innan bilolyckan när jag spelade basket) så mådde jag fruktansvärt dåligt när jag gick upp ganska många kg. Det var då mina kroppskomplex började växa fram. Jag minns fortfarande hur dåligt jag började må över detta och hur många gånger jag pratade med min mamma och försökte övertala henne om att jag ville ha ett gymkort. Det tog lång tid att försöka övertala min mamma att jag skulle få ett gymkort, jag hade då fyllt 15 år och när jag väl fick mitt gymkort så blev gymmet min frihet, min utväg, min lycka och också mitt framtida helvete, från mitt andra fängelse till hem.





Foton tagna för ca 3 år sedan



Det var här jag började gå till gymmet. Jag var 15 år gammal, gick fortfarande inte i skolan, hade inte så mycket kompisar, var väldigt vilsen och ensam fortfarande, men gymmet var min frihet. Eftersom jag inte heller kunde så mycket om gym och hur man tränade på gym som 15-åring så blev det att jag körde väldigt mycket kondition till en början. Denna konditionsträning resulterade i att jag började gå ner i vikt, vilket resulterade i en glad Paulina, och en glad Paulina resulterade i att den onda cirkeln var igång. Gymmet blev ju min frihet från hemmet, och när jag dessutom började få de resultat på gymmet som jag ville ha, så började jag gå till gymmet två gånger per dag. I samband med att jag började gymma så blev jag mer medveten om VAD jag åt också. Det var faktiskt under denna perioden som mitt intresse för hälsosam mat växte fram. Min syn på hälsosam mat då och nu har givetvis förändrats otroligt mycket dock. Under perioden som 15åring var jag supernoga med vad jag åt och hur mycket; jag räknade kalorier, fick panik om jag faktiskt kom i närheten av den kalorimängd jag egentligen BORDE äta, och plågade mig själv otroligt mycket psykiskt. För mig var det två motsattseffektet som jobbade mot varandra; den ena där jag gick till gymmet och fick frihet från hemma, fick se och träffa lite folk och dessutom kände glädje för att jag tränade och fick se resultat på min kropp. Samtidigt som den andra jobbade och bröt ner mig psykiskt, och triggade igång mina "hjärnspöken" eller "små demoner" i huvudet till att bli mer och mer tränings- och hälsogalen.

Jag kan vara glad och säga att jag aldrig varit en sådan som jämför mig med andra. Jag kollade inte på supermodeller eller "kända" personer på sociala medier eller tidningar och mådde dåligt över min egen kropp. Jag är glad att jag alltid haft sunt förnuft kring det och logiskt tänkt att jag aldrig biologiskt eller fysiskt sett KAN få samma kropp som någon annan just för att jag och en annan person har två helt olika typer av kroppar, och därmed olika benstrukturer, metabolismer, fysiska kapaciteter och möjligheter för kroppen att förändras. Däremot så använde jag mig själv som inspiration och motivation. Jag försökte alltid bli bättre, starkare, smalare och få mig att väga så lite som möjligt. Jag kunde kolla på ett foto på mig, må dåligt över hur jag såg ut i stunden och då göra allt för att få mig att bli som fotot - eller "mitt bästa jag".





År 2017 åkte jag till Australien helt själv, och befann mig där i över två månader. Idag tänker jag tillbaka på resan och tänker på hur mycket mer jag skulle njutit av att vara där om jag inte haft mina ätstörningar och hjärnspöken.



Jag hade mina ätstörningar i 8 år. Jag har alltså levt, hand i hand med dem nästa, i stort sett hela min tonår och ungdom. Min ätstörning har sett väldigt olika ut under dessa år beroende på vart jag har befunnit mig i livet och hur min egen utveckling efter bilolyckan har varit. Men det jag vill säga är nu alltså att nej, en ätstörning behöver inte vara kopplat till att du hatar din kropp. Det var ju inte det till en början för mig, för min del kom det efter ett tag. Min ätstörning började med att jag hade ett destruktivt förhållande till mat och ätande, och använde mat för att kunna dämpa mina känslor.

Jag hade alltid tränat mycket för att kunna kompensera bort maten jag åt, men det var någon gång jag började ta till mig andra metoder - utöver detta - som kompensation för maten. Det som händer nämligen när du har en ätstörning, när du äter mycket mat (eller hetsäter) är att du därefter får ångest och mår så dåligt över det att du vill kompensera bort det. Vissa tränar t.ex. i timmar för att försöka träna bort det medan andra t.ex. spyr upp maten (jag har inga kräkreflexer och har aldrig gjort detta. Tur nog på ett sätt). Man känner sig nöjd eller "tom" efter detta stadie och tänker att man ska vara supernoga med träningen och det hälsosamma livet och maten igen. Detta hälsosamma liv innebär oftast för de flesta att man tränar väldigt mycket och äter för lite - såväl mängd mat och mängd kalorier. Du ger inte din kropp den energi den behöver och därför så klarar den inte av att hålla på med dessa "svält-fasoner" under en längre period. Det blir snarare att du hetsäter efter ett antal dagar eller en period, för att försöka ta tillbaka all den energi du blivit av med på det extrema sättet. Då får du ångest, tar till dig kompensationsmetoder igen för att få bort all mat du hetsätit, och då är den onda cirkeln igång. Förstår du? Detta är vad som sker de flesta. Det är därför man generellt vill rekommendera en person, oavsett om de har ätstörningar eller inte, att ha en balanserad kost och inte ett super strikt och extremt förhållningssätt till kost och träning, eftersom det är SÅ enkelt att falla ner i gropen. För att vara ärlig, alla dessa Biggest Loser"-program osv hetsar bara folk till att få ätstörningar. De gör det för tv, men tänker inte på människans bästa. Det är hemskt, men sant.





Foto taget i Toledo utanför Madrid, i november 2017



Alla har olika anledningar till varför de fått ätstörningar. Jag har inte alltid hatat min kropp under dessa år. Jag har förvisso alltid fått väldigt mycket kommentarer från den "grekiska sidan" och kulturen om att man ska se ut på ett visst sätt (inte "för musklig" för då är du inte kvinnlig, inte fint med stor rumpa, ha inte på dig vita jeans, ha på dig svart, inte mönster osv) som påverkat hur jag sett på mig själv och ifrågasatt min kropp. Däremot har min ätstörning sett väldigt olika ut under dessa år. Det som alltid har varit problemet dock är att jag haft ett destruktivt förhållande till mat. Jag orkade tillslut inte med det längre, så jag bad om hjälp. Ärligt talat så öppnade jag inte upp mig för varken min mamma eller storasyster angående detta till en början, utan jag tog tag i det själv. Jag bokade in mig på ungdomsmottagningen, fick prata med en psykolog om det och fick direkt en remiss skriven till ätstörningskliniken på Östra Sjukhuset i Göteborg. Detta är bland det bästa jag har gett mig själv. Det var läskigt, jag skämdes, jag funderade på att backa undan och jag kände mig obekväm, men innerst inne så visste jag att var tvungen att göra något åt detta. Om jag la så otroligt mycket tid och energi på varje lilla sak jag skulle äta, och jag planerade mina måltider, mat och min träning EFTER mitt sociala liv, så förstod jag att något inte stod rätt till. Jag orkade inte mer. Min familj fick givetvis veta med tiden och saker börjades sättas på plats. När jag var 15 år så hatade jag min kropp, och det har jag inte gjort de senaste åren. Jag tror min ätstörning och jag växte som person, bara att det destruktiva förhållandet till mat fanns kvar. Nu är det februari, och det var faktiskt i augusti 2018 som jag sa att nu är jag frisk. Idag är jag verkligen frisk. Jag känner mig 100% frisk. Det var läskigt att bli frisk, jag trodde inte att hjärnspökena kunde försvinna, men visst kunde de det. Det är möjligt!







Hur mår jag idag i jämförelse med då då? Hur är jag, hur tänker jag och hur upplever jag live idag i jämförelse med då då? Jo, livet har helt klart blivit enklare. Idag får jag inte ångest över maten jag äter, om jag tränar eller inte tränar, om jag behöver prioritera bort träningen för att jag inte hinner, eller om jag spontant skulle vilja äta en hamburgare. Jag planerar inte mitt liv utefter min hets kring mat och träning.

Jag kan skriva tusentals grejer till om min 8 år långa period av ätstörningar men det jag framför allt vill säga att om du funderat på att söka till en ätstörningsklinik eller bara be om hjälp - gör det. Jag kan inte säga att det kommer funka för ALLA, men jag vet många det har funkat för och jag vet många som i alla fall har förbättrats av det. Det är viktigt att ha någon att kunna prata med när man har ätstörningar, och eftersom man ofta känner sig ensam när man har en sådan här sjukdom så är det skönt att ibland kunna hitta gemenskap och förståelse från andra som går igenom samma. Jag vet inte om du läst hela detta långa inlägg idag men jag kände att det var viktigt att skriva ut detta; skriva ut min historia kring ätstörningar och berätta att den funnits bakom kulisserna ett bra tag jag haft 100 Kitchen Stories.


Om ni har några frågor får ni skriva till mig när ni vill; antingen i en kommentar, i ett personligt meddelande här på bloggen eller instagram, eller skicka ett mail. Jag svarar alltid. Stora kramar allihop! ❤











________________________________________________________________________________________




Follow 100kitchenstories.se on bloglovin and instagram .

For my international readers. There is a google translator to the left, at the bottom of the menu

Gillar

Kommentarer