Header

​Jag befinner mig i en mycket konstig situation. Jag var säker på vad jag ville, på att min version av historien är den rätta. Men igen så blir jag osäker. Är jag sjuk eller har alla runtomkring mig sagt det så mycket att jag tror på det själv? Eller var jag sjuk och blivit frisk utan att jag märkt det. Det är svårt att veta, jag kan bara jämföra mig med mig själv. För ett år sedan var jag på botten, men betyder min framgång att jag är klar? Kan jag släppa läkemedel och läkare för att en person, min pojkvän, säger att allt är bra nu.

Det känns inte helt bra. Jag vill flytta hem till mina föräldrar igen, det är inte så konstigt för en 20 åring. Min mage säger att det är det rätta, men min pojkvän har lyckats övertala mig om att det inte är rätt. Inte logiskt. Att det bara gör saken värre. Hur ofta säger magkänslan åt en att lämna den man älskar, lämna sitt hem och alla investeringar. Bara för att gå tillbaka till något som jag flydde från innan. Alla sliter och drar, men ibland känns det som att ingen kan fånga mig om jag väl skulle gå sönder. Bara pappa. Och hur länge till har jag kvar honom? mitt ända säkerhetsnät. Den ända som jag kan lita på klarar av det. 

Det är en bra sak som kommit ut ur hans sjukdom. Jag har verkligen börjat uppskatta och värdesätta varenda dag jag får med honom, varenda råd han ger mig, varenda fika vi tar tillsammans. Jag skulle inte byta ut dem för alla pengar i världen. En dag kommer han vara borta, och då är jag ensam igen, utan mitt säkerhetsnät. Jag bara hoppas att när den dagen väl kommer, att jag inte behöver honom på samma sätt. Att jag vågar vara min egna säkerhetslina. Att jag kan ta hand om mig själv. Men den dagen är inte nu, och jag skäms inte för att erkänna att jag behöver hjälpen jag får runt omkring mig. Psykiskt, fysiskt och finansiellt. 

Idag tog jag beslutet att flytta hem igen, men sen ångrade jag mig när min pojkvän började bråka om det. Trivs jag mer här än jag vågar erkänna eller vågar jag inte inse att jag inte trivs alls? Något är det, för ännu är det inte ett vanligt hem för mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Shit

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag är trött på det här jävla förhållandet. Inget är kul längre, allt blir bara bråk. Efter nyår gör jag slut, jag orkar inte med det längre. Allt roligt i mitt liv förminskar han. Jag längtar bort från lägenheten och honom. Efter att ha umgåtts en timme så blir jag bara så irriterad. Han tror alltid att det är jag som överreagerar, han har alltid rätt. Nä nu räcker det. Jag vill inte bli idiotförklarad mer. Inte få skuldkänslor över skitsaker och gå runt och må dåligt. Att varje kväll sitta och spela dataspel när han vet att jag varit ensam hela dagen, att aldrig välja det nyttiga mat-alternativet trots att han vet att jag kommer spy upp all fet mat efteråt. 

Jag älskar honom, eller jag gjorde det iallafall. Allt var så mycket bättre när det var svårare. När vi levde separata liv. När han bodde två timmar bort, jag gick i skolan och han jobbade helger. Då längtade jag till att få vara med honom, nu längtar jag bara bort från honom. Kan det vara en fas? Kommer det gå över och min frustration bara är grundad i mina egna problem? Nja, jag tror inte riktigt det. För att det här någonsin ska fungera måste vi båda förändras. Jag har gjort mitt tycker jag, jag har flyttat hemifrån för hans skull. Han kan inte ens slita sig från den jävla datastolen för min.

Jag har drömmar, eller iallafall mål med mitt liv. Ibland känns det som att han inte har det. Som att inget är värt hans tid och uppmärksamhet. Inte ens vårt förhållande. Vad är nästa steg liksom? Jag vill börja plugga, skaffa ett husdjur och resa. Han vill köpa nya spel, äta samma hamburgare och klaga över jobb. Har det varit såhär hela tiden? Har jag varit för kär för att inse hur olika vi faktiskt är? Det har ändå gått två år...

Jag önskar så ofta att han bara kunde skärpa till sig. Gå ut på en promenad med mig eller fika med mina vänner. Men jag vet att en sån idé skulle aldrig komma från honom. Bara om jag tvingade honom, sen hade jag stått i skuld. Det känns som att jag förtjänar bättre, men samtidigt tror jag att kärleken kände för honom var unik. Detta kanske är "the one that got away". Men jag kan inte basera mitt liv på rädslor. Jag måste ta beslut som gynnar mig och mitt välmående. Jag måste prioritera mig själv, även om det betyder att jag mår dåligt och är ledsen kortsiktigt.

Nu sitter han där borta i hörnet, en lördagskväll dagen innan nyår. Hotar om att inte följa med imorgon om han inte får som han vill, men innerst inne vill jag att han inte ska följa med. Jag vet att jag kan ha så mycket roligare utan honom, Stick och brinn

...

Likes

Comments

​Det är bland det värsta jag vet. Orsaken spelar ingen roll, det kan vara att personen inte har tid, inte möjlighet eller bara inte vill. Vilket det än är är det hemskt. Det  får mig att känna mig värdelös. Idag blev jag avvisad från en arbetsträning, dom hade inte möjlighet. Jag förstår det, helt och hållet, men jag kan inte sluta tänka på att dom inte ville ha mig. Om dom inte vill ha mig, varför skulle någon annan vilja det? Och hur skulle någon annan kunna värdesätta mig om efterfrågan är noll?

Jag vet att det händer folk varje sekund, och jag vill inte tycka synd om mig själv, men jag kan inte bortse från klumpen jag får i magen varje gång jag blir avvisad. Fan jävla skit

...

Likes

Comments

​Den frågan ställer jag mig varje kväll innan dagens slut, vad har fokus legat idag? Det är alltid något som gnager på mig, som jag inte kan släppa. Idag kändes det som att jag fuskade på min diet. Jag går på VLCD, dricker 3 shakes om dagen, runt 300 kalorier sammanlagt. Idag åt jag lite blomkål istället för middagsshaken och jag mår så illa. Blir så äcklad av mig själv. Det var förmodligen färre kalorier, men bara att stoppa i mig mat känns fel. Jag ska köra en vecka till bara med shakes, sen blir det vegetarian kost, låg kolhydrat/kalorier/fett. Det som fastnat i mitt huvud är bönor och kikärtor i mängder. Även kanske lite sötpotatis. 

Jag kan inte säga att jag lider av en ätstörning, jag har väll haft bulimi fram och tillbaka några år, men jag har aldrig lyckats med anorexi grejen. Ibland blir jag faktiskt lite besviken, jag önskar att jag var så smal att jag kunde ha på mig vad jag ville. Jag vet att jag har viljan och motivationen, men problemet är att jag ändrar mig hela tiden. Ena dagen får min pojkvän mig att känna mig vacker precis som jag är, och jag vill bara vara lycklig och hälsosam, andra dagen vill jag svälta mig.

...

Likes

Comments

​Varför i hela friden skapade jag en blogg? Jag ville bara skrika och svära och slåss, men om jag betedde mig så hade jag inte haft någon kvar. Jag hatar mig själv för att jag är sån här, kräver så mycket kraft av alla. Varför kan jag inte bara bita ihop och vara normal? Varför känns det som att alla mina muskler spänner sig och rör på sig utan att jag vill? fan jävla skit, nu har jag klantat mig igen. Än en gång har jag tagit ut min ångest på någon som står mig nära. Dumma Jävla mig. En dag kommer han inte förlåta mig, en dag kommer det vara nog, han kommer packa sina grejer och flytta ut. Lämna mig, lämna lägenheten, bara för att jag inte kan hantera mig själv.


Jag VET att jag gör fel, när jag surar, kräks upp mat, skär mig själv eller är elak. Men det känns som att jag VILL förstöra för mig själv. För då kanske jag har en orsak till att ge upp? Om jag blir lämnad, pank och bitter, då kan ju ingen ifrågasätta att jag ger upp? Ger upp på livet, somnar in en sista gång. Jag är så himla trött, jag är sjukskriven och gör inget på dagarna, men ändå är jag helt slut. Mentalt slut. Slut på motivation, slut på styrka, slut på livslust?


Jag är inte deprimerad, jag tror inte det iallafall. Jag är bara väldigt väldigt ledsen, och arg, och besviken, och ångestfylld. Jag har även bra dagar, då jag skuttar omkring och spenderar pengar på kläder och resor. Men helt ärligt vet jag inte om jag någonsin är lycklig. Det är väll det alla vill vara? Lyckliga. Det kommer inte med pengar, kärlek eller upplevelser. Det bara är inuti en. Som en jävla tatuering på magsäcken. Vad jag än gör, så blir jag inte lycklig, jag blir glad en stund, men aldrig lycklig.

...

Likes

Comments

Kanske mitt sista också, vem vet... Just nu känner jag bara för att skriva av mig lite. Jag är så trött på allt, alla runt omkring mig, allt som finns att göra på dagarna, allt som gjorde mig lycklig innan.


Hela mitt liv förändrades på förra hösten, exakt ett år sedan. Jag visste redan att jag var en "cutter", hade ångestattacker och lite ätstörningar hit och dit. Det var inte så farligt, för det var iallafall något. I snart ett år har jag känt mig helt tom. Full av känslor, ilska, glädje, sorg, men helt tom. Som om mitt liv inte har något syfte. Förra hösten var jag så trött och tom att jag bestämde mig för att ta livet av mig, och när jag väl tog det beslutet fylldes jag av glädje. Äntligen något meningsfullt, nåt jag bryr mig om. Jag var lugn, svalde alla pappas sömntabletter jag kunde hitta, satte på mig mina hörlurar och la mig ner i sängen. I den stunden var allt perfekt, ingen panik eller sorg.


Jag vaknade upp dagen efter på Sahlgrenska med sladdar, dropp och någon konstig blöja. Inte alls lika glad som jag var dagen innan, för jag visste att jag gjort något mycket dumt. Och det var bara början på det

...

Likes

Comments