Tiden bara flyger förbi!

I fredags satte jag mig på planet för att åka hem några dagar. Det var så underbart att få träffa Pontus igen! Jag var så exalterad på planet att jag skakade! Jag ville ut och krama om honom! Där stod han så perfekt en människa kan bli med blommor och ett leende på läpparna! Jag älskar verkligen det leendet! Efter dumpning av två tunga väskor, en full ryggsäck och en överpackad handväska åkte vi till Romis farmor. Där nere stod Romi och gav mig en kram och en liten uppdatering. Sedan bar det av mot Pontus syster där vi även mötte upp Maria och Stefan. Man kan inte börja på ett bättre sätt!

På lördagen hjälpte jag Lenitha på konfirmationen i Timrå. Hon hade skrivit om texten på en låt och behövde en pianist. Så Pontus och jag tog på kyrkkläderna och njöt. Sedan bar det av mot Bredbyn och mamma och pappas stuga. Här pratar vi kontraster. Rummet i Zürich och stugan. Så härligt att vara där igen. Vi passade på att fira mammas födelsedag också.

Man vet att man är hemma när man kommer i finkläder och klackar, men snart står med foppatofflor och mammas kofta.

Godis, chips, trocadero och Eurovision. Sedan sömn och en liten sovmorgon innan det var dags för gospel och kördag med Anundsjö gospel. Det var så otroligt roligt att vara med i både 25årskören och Anundsjö gospel. 25 år har alltså kören funnits och nu var vi 30-40 st som hade anslutit oss för att sjunga herrens lov tillsammans. Samuel Ljungblahd och Daniel Stenbaek anslöt sig vid lunch och vilket drag det blev. Jag kan knappt fatta hur coolt det är att ens idol och inspiration vet vem jag är och att jag sjungit med honom.

Efter konserten åkte vi tillbaka till Sundsvall. Måndag bestod av blodprov, inhandling av varor som ska till Zürich och middag med trion dvs Maria, Stefan och Gunnvall.

Jag är så tacksam för alla fina personer jag får känna och det var oerhört roligt att få träffa så pass många på min lilla vistelse. Om fem veckor flyttar jag hem igen och jag kan knappt förstå att mitt liv i Zürich snart är över. Var tog tiden vägen?

Likes

Comments

Så. Min älskade Vilma är på besök och hon hade önskemål att se lite alper och lite annat under sin vistelse här. Hon kom på lördag eftermiddag och då tittade vi mest på staden och dess affärer.

På söndag tog vi bilen vid 8-tiden och började åka mot Zug. Precis när vi kommit ut ur Zürich fick jag en bild av mitt körkort i min andra plånbok i huvudet. Vi vände och hämtade det under tiden jag beklagade min dumhet. Sedan gjorde vi ett nytt försök. Turen blev längre än vi trodde, men vad vi fick se fina vyer!

Innan vi kom till vårt första stopp stannade vi vid en hamn och tog lite bilder. Vi undvek motorvägen vilket resulterade i vägar upp och ner för berg och smala vägar. Jag försökte spela lugn, men på insidan skrek jag i flera kurvor. Inte minst i de skarpa kurvor där man även ser ett stup på ena sidan, bergsvägg på den andra och bilar som följer skyltarna och kör 80km/h. Helst plötsligt cyklar en dåre i för tajta träningskläder framför en. Efter några kilometer lyckas man köra om honom för att köra bakom en annan cyklist med dödslängtan.

Tillslut kom vi fram i Luzern. Vi hade underbart väder. Solen sken och det var klart! Ibland kan solen skina, man svettas som grisar och man kan se den röda bondbrännan nalkas, MEN det är dimma så man inte ser fjällen! Inte på vår dag! Vi såg dem lååångt i förväg och långt efter! I Luzern åt vi brunch, drack kaffe, utnyttjade starbucks toalett och tog en hel del foton!

Efter 1h 20 min åkte vi till stopp nr 2, Brienz. Vattnet. Jag kan inte förklara hur vackert det turkosa och klara vattnet är. Sedan att ha alperna i bakgrunden är inte så dumt det heller. Vi ville ner till vattnet, så jag körde helt enkelt. Tyvärr fanns ingen parkering, men det fanns en minicamping och med motivering: vi är dumma turister, parkerade vi på deras uppfart. Sedan stannade vi lite längre bort vid en båthamn och ytterligare en gång eftersom jag knappt kunde köra. Jag skrek namnligan hela tiden "men ser du hur fint det är? Jag dör. Det är så fint. Alltså jag orkar inte. Ser du hur fint det är?!"

Stopp nr 3 var Interlaken. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra tills vi såg en Bergbahn, ett tåg som går uppför berget. Målet var Harder Kulm. Där finns en liten plattå ut där man kan se hela Interlaken som ligger mellan Brienzsee och Thunsee. Det fanns också en restaurang för vi åt en efterlängtad lunch. Det råkade bara vara så att Harder Kulm ligger mittemot Jungfraubergen. "Top of Europe" som det kallas. Ännu en otrolig vy, men lite spännande färd upp.

Stopp nr 4. Bern, huvudstaden. Jag vet inte om staden var så speciell. Det var en liten, gammal stad som ser väldigt schweizisk ut med sin arkitekt och sina flaggor. Vi åt glass och åkte efter ca 40 min. Staden tilltalade inte oss så mycket, men några bilder blev det.

Sedan skulle vi tillbaka till Zürich, men Emmah "den spontana planeraren" Hagelberg bestämde att vi skulle åka till Solothurn eftersom hon inte har varit i den kantonen än. Jag försöker alltså att besöka alla 26 kantoner och har nu kommit halvvägs. Enligt mig är Solothurn mycket finare än Bern. En, till synes, gammal stad med många spår från dess äldre dagar! Som att det inte var nog så kom vi dit när solen tänkte säga "tack för denna dag". Sedan åkte vi tillbaka till Zürich. 12h och 6 städer. Det är inte illa.

Likes

Comments

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett sådant här inlägg, men nu kommer det.

Det var i tredjeklass som jag för första gången kände av det. En längtan efter att förändra mig själv. Jag fick ett sms med en lista över saker jag behövde göra för att passa in. Jag skulle duscha oftare, ändra frisyr, börja använda bh och så fortsatte listan.

Idag kan man läsa ett antal olika artiklar och bloggar om vad som är mode just nu och hur kroppen ska se ut. Som en paragraf såg jag nu sist en artikel med tolv bilder på Kim Kardashians enorma rumpa. Som svar på det här kan man läsa artiklar som dissar samhällets normer och träningshets. Ibland är det samma författare som skriver artiklarna. Man kan följa Instagramkonton för att se folks "kamp" till ett fysiskt bättre jag.

Men de kamper man inte ser då? Sedan jag fick det där brevet i trean har jag oftast förknippat kampen med vikt och utseende. Kampen att bli ett bättre jag som man kan trivas bättre med. För 1.5 år sedan lyssnade jag på en jämngammal tjej och hennes berättelse om sina ätstörningar. Trots att hon blev smalare och kilona rasade, blev hon inte mer till freds med sig själv. Sedan högstadiet har jag själv spenderat timmar på gymmet och haft en kamp om att inte ta den där kakan.

För något år sedan började jag att kolla på mig själv i underkläder i en helkroppsspegel. Jag gillade verkligen inte det jag såg. Jag var inte normal. Jag såg inte ut som man skulle och jag skulle aldrig kunna ha den klädstil jag ville ha. Jag blev på något sätt chockad över att det var så jag såg ut. Efter ett tag kunde jag se mer positiva saker med mig själv. Jag gillade mitt leende och jag var ju faktiskt ganska stark. Men jag tror ändå att de allra flesta har tänkt negativa tankar om sin kropp än hur man ser ut.

För sju månader sedan kunde jag knappt ta mig till affären på grund av alla de mediciner jag chockerat min kropp med, men jag tog mig dit ändå. Jag kunde fortfarande jobba och leva ett liv. Alla har vi en kamp. Synlig eller osynlig. Folk tittade på mig som om jag vore en idiot när jag gick omkring i full vintermundering idag, 26 april (5 grader och regn). Det de inte vet är att jag är livrädd att bli sjuk eftersom jag då måste ta ett uppehåll med cellgifterna och eventuellt äta lite kortison igen.

När jag går där och möter människor undrar jag vad de bär på för historia. Jag tycker inte att det på något sätt är synd om mig. Detta är min historia. Jag tycker inte heller att jag är duktig för att jag nu har lärt mig att älska mig själv igen. Jag tycker att det är tråkigt att så många inte gör det.

Jag kan inte låta bli att fundera hur i hela fridens namn kan ett par kilon förstöra folks liv? Hur kan man tro att man är mindre värd för att man inte ser ut som man önskade att man gjorde? Jag ser på internet och hör folk berätta att "fet och äcklig" är liksom det värsta som kan hända en. Det där och:et blir ett "lika med". Jag ser mig nu i spegeln och tänker "jag har nästan aldrig haft min idealvikt, men jäklar vad min kropp kan göra! Och jäklar var jag kan vara snygg också!" Visa dagar kanske man känner sig fet, men lägg då till "rätt så het" eller "lycklig" istället för "äcklig".

Fokusera på allt det du har, på allt som du kan, på allt det positiva som du får och på livet som du faktiskt lever.

När jag kände mig som värst både över min vikt och utseende, samt på grund av sjukdom, kunde jag fortfarande gå. Jag kunde prata med folk jag älskar, jag kunde skratta åt roliga klipp, jag kunde höra barn sjunga, jag kunde se solens stålar på floden, jag kunde känna lukten av kanelbullar och jag kunde säga att jag var värd något.

Här och nu bestämmer vi att vi är faktiskt helt underbara som vi är och lika så alla andra, att vi är sjukt starka som alla kämpar på med vår egen kamp, stora som små och att vi ska älska oss själva för den vi är, inte hata för den vi inte är.

Likes

Comments

Ännu en högtid man aldrig hört talas om. Sechseläuter betyder typ ringa vid kl 18 (tror jag). Den tredje måndagen i april varje år kl 18 tänder de alltså eld på en snögubbe som symboliserar vintern. Denna snögubbe heter Böög. OBS det är ingen svensk homofob som ligger bakom detta namn, utan man säger helt enkelt det opassande att man bränner "The Böög".

Grejen med detta är att Böög's huvud är fyllt med smällare och desto fortare dessa exploderar desto bättre sommar blir det. Helt normalt.

Själv kom jag dit precis när det exploderade. I år tog det inte ens 10 minuter innan alla jublande! Det var otroligt mycket folk! Man kunde knappt ta sig fram och alla ville såklart se denna enda snögubbe.

Festligheterna började redan i fredagskväll, sedan på söndagen var det barnens sechseläuter. De gick då runt i Zürich utklädda i gammeldags kläder. En del som fin adel och andra som yrkesmän och kvinnor. De äldre barnen/ungdomarna spelar härlig marschmusik och sedan kommer hästar med olika ståtliga vagnar.

Sist i paraden kom snögubben själv på en vagn

Måndagens parad började runt 15 tiden och bestod av vuxna, barn, hästar, någon hund och några kameler!! Jag älskar verkligen dessa kostymer! Så fina! Folk samlas längst gatorna genom hela staden och det är verkligen fullpackat! Man vinkar åt de som åker förbi. Barnen slänger ut godis åt åskådarna. Jag fascineras över hur hästarna lyckas hålla sig så pass lugna med alla människor och ljud runt om sig.

Efter Böög exploderat, hittade jag Felicia och Johanna och sedan även superdiakonen! Vi snodde åt oss lite blommor som låg kvar på marken och satt sedan i solskenet och njöt!

Likes

Comments

Idag tog jag och superdiakonen en liten tripp till bion efter barnsången. Det var hennes födelsedagspresent till mig och jag valde att se Die Schöne und das Biest. Om ni inte har listat ut vad det är så är det skönheten och odjuret! De hade lösviktsgodis där!! Jag köpte såklart en liten påse. Priset är inte riktigt som hemma. Här kostar 1kg 39.90 chf. Ca 350kr alltså.

Efter vi lämnat den 19 salonger stora bion, så gick vi in i ett köpcentrum. Dumt. På den första affären lyckades jag hålla fingrarna i styr. Men. Sedan kom vi till en affär jag aldrig varit i förr. Ni vet när man tänker att det såg ut som fina kläder, man går in, ser flera man vill prova, inser att landet är svindyrt (här pratar vi märkeskläder i finare slaget) och ger upp. Innan man helt släppt plagget inser man att det faktiskt existerar klädaffärer så som HM och Zara, tittar på prislappen och ser att majoriteten av kläderna ligger inom ens budget! Prisad vare Gud och prissättningapersonalen! Jag plockade på mig fyra plagg, två klänningar, en kjol och en blus för 120chf (ca 1000kr).

Färgen på denna blus!

Efter detta åkte vi mot ett vernissage med Erik Kinells målningar. Det låg längst en flod som jag inte kan namnet på och det var så mysigt och så trevligt! En massa svenskar och även den svenske ambassadören för Bern var där! Jag kände mig så finkulturell! Det var bara lite synd att jag glömde mitt paraply nu när det har snöat, haglat och regnat idag. Jag gick runt i min vinterkappa som kan förknippas med ett dött vildsvin, min halsduk och med en frisyr a la dåligt väder.
Tur att det inte var speglar utan fina målningar runt om mig för ett "halvårs månadslöner-kr".

Har jag sagt att Siv är förtjust i syréner? Inte ens när hon är omringad av målningar kan hon låta bli att diskret springa fram och i en aningens höjt tonläge säga "åååh syréner!"

Det är en total ynnest att få jobba i det här landet och i den här församlingen! Vi har så roligt ihop och det är så sorgligt att tiden går så fort!!

Likes

Comments

Dagarna flyger förbi och nu är det bara 10 veckor kvar tills jag flyttar hem. Tiden går otroligt fort!

Så här till exempel ser det ut på torsdagar när jag åker tåg till Basel. Det är egentligen dumt att läsa bok för det är så vackert att titta ut på landskapet!

Den finaste resan med tåg må vara när man åker till Lugano! Berg möter vatten. Sol möter grönskande träd

I Lugano firade vi, likt som i december, gudstjänst hos Birgittanunnorna.

Nu i påsk är det rätt så fullt upp. Två av påskgudstjänsterna är avklarade och tre är kvar. Jag agerar kantor på alla utom en och spelar både gitarr och piano så så här kan det se ut när jag övar

I söndags var det utöver gudstjänst även konfirmander. Tema var påsk och därför valde jag och diakonen att ha en påskvandring med dem. Jag var Jesus och diakonen var Petrus. Sedan fick konfirmanderna hoppa in i olika roller. Förutom åsnan. Den spelades av prästens dotters cykel. Den skötte sig utmärkt!
Vi höll till i en park som ligger precis ovanför kyrkan. Så där stod jag 40 min som Jesus med en cykel med lappen "åsna" och gömde mig i ett buskage. Ni kan bara tänka er blickarna från de som passerade mig.

Jag tycker jag borde få spela Jesus oftare. Jag menar. Jag var ju snygg!

Igår (måndag) var jag barnvakt åt två flickor 2 år och 4 år. De brukar komma på barnsången och behövde en barnvakt, så jag tänkte att det kunde ju inte skada. Vi åt lite mat, sjöng "let it go" flera gånger, hade frågesport och läste bok. Sedan var det pyjamas på och borsta tänderna och efter en timme så sussade de två så sött.

I dagarna tre har det varit närmare 25 grader!! Men till veckan får vi inte den förmånen att komma över 20 strecket. Men man ska inte klaga!

Likes

Comments

De senaste dagarna har varit otroliga! Runt 20 grader och svetten har runnit kapp med glädjen inom mig.

I lördags bestämde jag mig för att gå ut en sväng. Jag packade ner "en man som heter Ove" i väskan och gav mig ut på jakten efter en park.

Först tänkte jag sätta mig i en park rätt så nära där jag bor, men så märkte jag att benen bar mig vidare. Det är så underbart med våren här! Blommor, blad och pollen. I massor!

Tillslut bestämde jag mig för att gå shoppinggatan Bahnhofstrasse ner till en av starbucks, där jag köpte en mango och passionsfruktsjuice. Sedan begav jag mig till parken Lindenhof från vilken man ser delar av Zürich, sjön och alperna.

Efter jag läst ut boken, som för övrigt är riktigt bra, så skulle jag tillbaka till kurvenstrasse. Ni tror inte att jag råkar snubbla och ta ett litet steg snett och hamnade på hm? Sedan råkade jag bara plocka på mig några saker och när jag tittade upp stod jag i provhyttskön. Vilket sammanträffande. Någon minut och en massa diskussioner med mig själv så hade jag köpt en ny klänning och en ny topp.

Sedan blev det söndag och dags för gudstjänst i Basel med våfflor till kyrkfika. Efter tackade prästkandidaterna vi haft på plats för sig och sina två veckor här. Och jag, prästen och superdiakonen fick presenter med personliga kort! Så fint!
Jag är helt säker på att båda kandidaterna kommer bli utomordentligt bra präster! Det är så synd att två veckor går så fort!

Likes

Comments

Igår, torsdag, var det strålande sol likt många andra dagar. Både igår och idag visar det 22 grader och jag njuter. Förstår ni att det är mars och 22 grader? Blommorna är så vackra och träden har precis börjat visa sina vackra gröna löv. Allt är så vackert!

Ännu bättre är det när man får höra hur mycket folk uppskattar ens jobb. Igår var jag i Basel och sjöng med barnen. "Mina barn" som jag kallar dem. Alla har inte svenska som sitt modersmål, men det är just det som gör det hela roligare!

I onsdags kom ett nytt barn på teatergruppen. I större delen var han blyg och ville inte riktigt vara med. Sedan sjöng vi och som man log, skrattade och sjöng! Man blir så varm i själen. Sedan när han och de andra barnen visade upp sina nya kunskaper för sina föräldrar glittrar både barnens och föräldrarnas ögon.

Igår satt jag med en tvååring och övade färger. Hon och hennes syster är rätt blyga och föredrar att tala tyska, men svenskan kommer mer och mer! Bara känslan när man har vunnit deras förtroende och de kommer och sätter sig i ens knä är underbar! För någon torsdag sedan när vi som vanligt busade sade hon "en dån dill!" (En gång till) Det var första gången jag hörde henne prata svenska.

Denna gång satt hon och målade. Jag började fråga henne om färgerna och hon svarade på tyska. Jag sade det svenska ordet och tillslut upprepade hon mig! Efter några minuters övande kunde hon mer eller mindre dem alla! Hur underbara är inte barn?

Sist men inte minst så översköljs man av lycka när ett barn möter ens blick och sedan skiner upp i det största leendet!

Trevlig helg på er!

Likes

Comments

Det är helt oroligt vilka möjligheter man har när man bor här i Schweiz. På en dag kan man lätt hinna med tre länder. Lördagen bjöd på en början i Schweiz, med övernattning och frukost hos Felicia. Vid tiotiden befann vi oss i Bregenz, Österrike. Där åt vi en lättare lunch och såg på den fina Bodensjön! Så vackert!

Nu kan jag alltså checka av Österrike på min lista. Vår bilfärd fortsatte vidare mot Tyskland och Neuschwanstein.
Tyvärr var visst alla biljetter till slottet slutsålda när vi kom dit vid tolv. Ludvig den andra växte upp i det gula slottet Hohenschwangau och sedan byggde han det vita Neuschwanstein, vilket har varit inspirationen till flera Disneyslott.

Vi gick på museet och sedan åkte vi buss för att stå på en bro över en ravin. Därifrån såg man det magiska, vita slottet i dimman och det gapande djupet med vatten slåendes mot klipporna under oss.
Det gula slottet var fint det med, men inget slår att försöka ana Rapunzels hår där i tornets fönster.

Innan vi återvände till Schweiz åkte vi runt Bodensjön, åt billig mat och fick se en gigantisk, knallröd sol. "Afrikasol" som vi kallade den. 12h, 3 länder, 2 slott och en hel massa skratt.

Likes

Comments