Kl 10.40 på söndagen landade Matilda i Zürich! Jag var så entusiastisk att få visa Schweiz och min stad, Zürich. Vi började med att gå den obligatoriska promenaden genom gamlastan för att se alla vackra byggnader, Lindenhof och chokladaffärerna. Sedan tog vi en kaffe och muffins vid floden Limmat.

Tanken var den att vi på måndagen skulle åka till Grindelwald (centralschweiz) och åka zipline, men vädret tillät oss inte. Istället åkte vi till St. Gallen och besökte kyrkan och stiftsbiblioteket som jag och Siv besökte i september. Matilda var mycket nöjd. En hel hög med gamla böcker gör en Matilda nöjd. Sedan körde vi vidare mot Konstanz i Tyskland. Detta mest för att då kunde vi äta ute på restaurang. Innan hemfärd blev det vulkanglass dvs choklad- och chiliglass. Den var faktiskt rätt så stark! Den roligaste glass jag ätit.

Tisdag och nationaldag! Med en ledig förmiddag för min del, blev det mer "pa köcks'n" och shopping! Jag kan tyvärr inte säga vad. På eftermiddagen tog en tjej full av nya intryck en tupplur medan en volontär förberedde inför kvällens nationaldagsfirande. Svenska flaggan var med och kl 16.30 började vi gå mot svenska konsulatet. Det bjöds på snittar, vin, sång av barn och sång av en operasångerska. Efter mingel gick jag, Bappam och Erik till en restaurang för efterrätt och öl.

Onsdag:
Nu blev det så att diakonen gav mig ledigt, så jag och Matilda kunde åka zipline! 7.30 åkte vi den 2h långa bilresan för att sedan åka upp i en gondol! Ziplinen var 800m lång med ett fall på 50m och med en hastighet på 80km/h. Det var lite nervöst och sedan direkt efter de släppt iväg oss, var det underbart!

Efter detta underbara åk köpte vi även biljett till att åka mountaincart, en blandning mellan go-cart och cykel. Man hade helt enkel två bromsar att lite på. Detta var så fruktansvärt roligt! Guppigt, mycket fart, möjlighet att stanna och ta in utsikten och en hel del skratt!

Eftermiddagen jobbade jag. Sista teatergruppen. Det börjar ta slut på min tid här nu! Kvällen spenderades på Zeughauskeller och vi åt nästan så vi sprack!

Jag är så lyckligt lottad som får ha så fina vänner! Tack Matilda för de här dagarna och vi ses snart igen!

En bildbomb idag och senare kommer även en bildbomb från Matildas systemkamera! Det ni!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

De senaste dagarna har det varit runt 30 grader här nere i Schweiz. Jag har njutit och burit hatt var dag. Läkarna har gett mig två råd. Undvik stress och undvik uv-strålning. Lätt va?

Först och främst kan man ju fråga sig vad stress är och vilken sort jag ska undvika. Sedan är ju frågan om dessa råd ens har något med min sjukdom att göra eftersom de nästan inte vet något om den.

Något jag har räknat ut är dock att jag inte klarar värmen. Trots hatt och helkroppsinsmörjningar med solskyddsfaktor 50+, är såren i hårbotten ett faktum. Jag skulle vilja påstå att 35-50% av hårbotten består av sår, svidande sår. Jag börjar tvivla på att det är just direkt solljus som har något med det att göra och tror mer på att det är värmen/att man svettas. Jag kan känna hur huden löses upp och ett nytt sår bildas.

Nu har jag även fått i ansiktet och två på ryggen. Jag blir så fruktansvärt less över att man inte har någon kontroll. Jag har tidigare fått olika kortisonkrämer för hårbotten, ansikte och kroppen, men de funkar sådär. Problemet blir att jag tunnar ut huden och då blir det lättare sår. En enda stor ond cirkel. Jag försöker smörja in med hudkräm ett tag efter kortisonet, men som sagt det verkar inte fungera.

Jag äter fortfarande samma medicin som jag fick i januari och hittills har den fungerat utmärkt, men nu är det som att den inte räcker till. Andra mindre sår läker inte heller, så frågan är om jag helt enkelt ska bo i Norrland? Kanske får man helt enkelt flytta till Kiruna?

Annars är livet här underbart! Varmt, soligt (dock kommer regnet nu framöver) och en massa underbara människor!

Likes

Comments

Kristi himmelsfärd och jag var ledig. Jag tog tåget ner den franska delen, närmare bestämt Montreux! Det var magiskt vackert! Montreux ligger längst upp vid Genevesjön! Jag köpte glass och vandrade mot slottet. Slottet vilket ligger ca 4 km bort från stationen.

I Montreux ligger även den studio som Queen en gång ägt och nu är ett litet museum. Dock måste man gå in på ett casino för att komma till museet. Kvar fanns anteckningar/utkast på deras texter, kläder, mixerbordet, instrument och andra saker från deras tid. Man kunde nästan ta på stämningen i rummen. Att Queen hade suttit där och skrivit, spelat in och spenderat otaliga timmar.

Sedan åkte jag till Geneve för att äta dyrmiddag och titta en snabbis! När jag skulle hem råkade jag pricka in precis när Fc Basel och Sion (fotboll) hade spelat klart. Stationen var överfull av fulla fans och en hel skog av fullt utrustade poliser. Tågen blev försenade och överfulla så kl 00 var jag hemma igen. Men helt klart värt det!

Likes

Comments

Tiden bara flyger förbi!

I fredags satte jag mig på planet för att åka hem några dagar. Det var så underbart att få träffa Pontus igen! Jag var så exalterad på planet att jag skakade! Jag ville ut och krama om honom! Där stod han så perfekt en människa kan bli med blommor och ett leende på läpparna! Jag älskar verkligen det leendet! Efter dumpning av två tunga väskor, en full ryggsäck och en överpackad handväska åkte vi till Romis farmor. Där nere stod Romi och gav mig en kram och en liten uppdatering. Sedan bar det av mot Pontus syster där vi även mötte upp Maria och Stefan. Man kan inte börja på ett bättre sätt!

På lördagen hjälpte jag Lenitha på konfirmationen i Timrå. Hon hade skrivit om texten på en låt och behövde en pianist. Så Pontus och jag tog på kyrkkläderna och njöt. Sedan bar det av mot Bredbyn och mamma och pappas stuga. Här pratar vi kontraster. Rummet i Zürich och stugan. Så härligt att vara där igen. Vi passade på att fira mammas födelsedag också.

Man vet att man är hemma när man kommer i finkläder och klackar, men snart står med foppatofflor och mammas kofta.

Godis, chips, trocadero och Eurovision. Sedan sömn och en liten sovmorgon innan det var dags för gospel och kördag med Anundsjö gospel. Det var så otroligt roligt att vara med i både 25årskören och Anundsjö gospel. 25 år har alltså kören funnits och nu var vi 30-40 st som hade anslutit oss för att sjunga herrens lov tillsammans. Samuel Ljungblahd och Daniel Stenbaek anslöt sig vid lunch och vilket drag det blev. Jag kan knappt fatta hur coolt det är att ens idol och inspiration vet vem jag är och att jag sjungit med honom.

Efter konserten åkte vi tillbaka till Sundsvall. Måndag bestod av blodprov, inhandling av varor som ska till Zürich och middag med trion dvs Maria, Stefan och Gunnvall.

Jag är så tacksam för alla fina personer jag får känna och det var oerhört roligt att få träffa så pass många på min lilla vistelse. Om fem veckor flyttar jag hem igen och jag kan knappt förstå att mitt liv i Zürich snart är över. Var tog tiden vägen?

Likes

Comments

Så. Min älskade Vilma är på besök och hon hade önskemål att se lite alper och lite annat under sin vistelse här. Hon kom på lördag eftermiddag och då tittade vi mest på staden och dess affärer.

På söndag tog vi bilen vid 8-tiden och började åka mot Zug. Precis när vi kommit ut ur Zürich fick jag en bild av mitt körkort i min andra plånbok i huvudet. Vi vände och hämtade det under tiden jag beklagade min dumhet. Sedan gjorde vi ett nytt försök. Turen blev längre än vi trodde, men vad vi fick se fina vyer!

Innan vi kom till vårt första stopp stannade vi vid en hamn och tog lite bilder. Vi undvek motorvägen vilket resulterade i vägar upp och ner för berg och smala vägar. Jag försökte spela lugn, men på insidan skrek jag i flera kurvor. Inte minst i de skarpa kurvor där man även ser ett stup på ena sidan, bergsvägg på den andra och bilar som följer skyltarna och kör 80km/h. Helst plötsligt cyklar en dåre i för tajta träningskläder framför en. Efter några kilometer lyckas man köra om honom för att köra bakom en annan cyklist med dödslängtan.

Tillslut kom vi fram i Luzern. Vi hade underbart väder. Solen sken och det var klart! Ibland kan solen skina, man svettas som grisar och man kan se den röda bondbrännan nalkas, MEN det är dimma så man inte ser fjällen! Inte på vår dag! Vi såg dem lååångt i förväg och långt efter! I Luzern åt vi brunch, drack kaffe, utnyttjade starbucks toalett och tog en hel del foton!

Efter 1h 20 min åkte vi till stopp nr 2, Brienz. Vattnet. Jag kan inte förklara hur vackert det turkosa och klara vattnet är. Sedan att ha alperna i bakgrunden är inte så dumt det heller. Vi ville ner till vattnet, så jag körde helt enkelt. Tyvärr fanns ingen parkering, men det fanns en minicamping och med motivering: vi är dumma turister, parkerade vi på deras uppfart. Sedan stannade vi lite längre bort vid en båthamn och ytterligare en gång eftersom jag knappt kunde köra. Jag skrek namnligan hela tiden "men ser du hur fint det är? Jag dör. Det är så fint. Alltså jag orkar inte. Ser du hur fint det är?!"

Stopp nr 3 var Interlaken. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra tills vi såg en Bergbahn, ett tåg som går uppför berget. Målet var Harder Kulm. Där finns en liten plattå ut där man kan se hela Interlaken som ligger mellan Brienzsee och Thunsee. Det fanns också en restaurang för vi åt en efterlängtad lunch. Det råkade bara vara så att Harder Kulm ligger mittemot Jungfraubergen. "Top of Europe" som det kallas. Ännu en otrolig vy, men lite spännande färd upp.

Stopp nr 4. Bern, huvudstaden. Jag vet inte om staden var så speciell. Det var en liten, gammal stad som ser väldigt schweizisk ut med sin arkitekt och sina flaggor. Vi åt glass och åkte efter ca 40 min. Staden tilltalade inte oss så mycket, men några bilder blev det.

Sedan skulle vi tillbaka till Zürich, men Emmah "den spontana planeraren" Hagelberg bestämde att vi skulle åka till Solothurn eftersom hon inte har varit i den kantonen än. Jag försöker alltså att besöka alla 26 kantoner och har nu kommit halvvägs. Enligt mig är Solothurn mycket finare än Bern. En, till synes, gammal stad med många spår från dess äldre dagar! Som att det inte var nog så kom vi dit när solen tänkte säga "tack för denna dag". Sedan åkte vi tillbaka till Zürich. 12h och 6 städer. Det är inte illa.

Likes

Comments

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett sådant här inlägg, men nu kommer det.

Det var i tredjeklass som jag för första gången kände av det. En längtan efter att förändra mig själv. Jag fick ett sms med en lista över saker jag behövde göra för att passa in. Jag skulle duscha oftare, ändra frisyr, börja använda bh och så fortsatte listan.

Idag kan man läsa ett antal olika artiklar och bloggar om vad som är mode just nu och hur kroppen ska se ut. Som en paragraf såg jag nu sist en artikel med tolv bilder på Kim Kardashians enorma rumpa. Som svar på det här kan man läsa artiklar som dissar samhällets normer och träningshets. Ibland är det samma författare som skriver artiklarna. Man kan följa Instagramkonton för att se folks "kamp" till ett fysiskt bättre jag.

Men de kamper man inte ser då? Sedan jag fick det där brevet i trean har jag oftast förknippat kampen med vikt och utseende. Kampen att bli ett bättre jag som man kan trivas bättre med. För 1.5 år sedan lyssnade jag på en jämngammal tjej och hennes berättelse om sina ätstörningar. Trots att hon blev smalare och kilona rasade, blev hon inte mer till freds med sig själv. Sedan högstadiet har jag själv spenderat timmar på gymmet och haft en kamp om att inte ta den där kakan.

För något år sedan började jag att kolla på mig själv i underkläder i en helkroppsspegel. Jag gillade verkligen inte det jag såg. Jag var inte normal. Jag såg inte ut som man skulle och jag skulle aldrig kunna ha den klädstil jag ville ha. Jag blev på något sätt chockad över att det var så jag såg ut. Efter ett tag kunde jag se mer positiva saker med mig själv. Jag gillade mitt leende och jag var ju faktiskt ganska stark. Men jag tror ändå att de allra flesta har tänkt negativa tankar om sin kropp än hur man ser ut.

För sju månader sedan kunde jag knappt ta mig till affären på grund av alla de mediciner jag chockerat min kropp med, men jag tog mig dit ändå. Jag kunde fortfarande jobba och leva ett liv. Alla har vi en kamp. Synlig eller osynlig. Folk tittade på mig som om jag vore en idiot när jag gick omkring i full vintermundering idag, 26 april (5 grader och regn). Det de inte vet är att jag är livrädd att bli sjuk eftersom jag då måste ta ett uppehåll med cellgifterna och eventuellt äta lite kortison igen.

När jag går där och möter människor undrar jag vad de bär på för historia. Jag tycker inte att det på något sätt är synd om mig. Detta är min historia. Jag tycker inte heller att jag är duktig för att jag nu har lärt mig att älska mig själv igen. Jag tycker att det är tråkigt att så många inte gör det.

Jag kan inte låta bli att fundera hur i hela fridens namn kan ett par kilon förstöra folks liv? Hur kan man tro att man är mindre värd för att man inte ser ut som man önskade att man gjorde? Jag ser på internet och hör folk berätta att "fet och äcklig" är liksom det värsta som kan hända en. Det där och:et blir ett "lika med". Jag ser mig nu i spegeln och tänker "jag har nästan aldrig haft min idealvikt, men jäklar vad min kropp kan göra! Och jäklar var jag kan vara snygg också!" Visa dagar kanske man känner sig fet, men lägg då till "rätt så het" eller "lycklig" istället för "äcklig".

Fokusera på allt det du har, på allt som du kan, på allt det positiva som du får och på livet som du faktiskt lever.

När jag kände mig som värst både över min vikt och utseende, samt på grund av sjukdom, kunde jag fortfarande gå. Jag kunde prata med folk jag älskar, jag kunde skratta åt roliga klipp, jag kunde höra barn sjunga, jag kunde se solens stålar på floden, jag kunde känna lukten av kanelbullar och jag kunde säga att jag var värd något.

Här och nu bestämmer vi att vi är faktiskt helt underbara som vi är och lika så alla andra, att vi är sjukt starka som alla kämpar på med vår egen kamp, stora som små och att vi ska älska oss själva för den vi är, inte hata för den vi inte är.

Likes

Comments

Ännu en högtid man aldrig hört talas om. Sechseläuter betyder typ ringa vid kl 18 (tror jag). Den tredje måndagen i april varje år kl 18 tänder de alltså eld på en snögubbe som symboliserar vintern. Denna snögubbe heter Böög. OBS det är ingen svensk homofob som ligger bakom detta namn, utan man säger helt enkelt det opassande att man bränner "The Böög".

Grejen med detta är att Böög's huvud är fyllt med smällare och desto fortare dessa exploderar desto bättre sommar blir det. Helt normalt.

Själv kom jag dit precis när det exploderade. I år tog det inte ens 10 minuter innan alla jublande! Det var otroligt mycket folk! Man kunde knappt ta sig fram och alla ville såklart se denna enda snögubbe.

Festligheterna började redan i fredagskväll, sedan på söndagen var det barnens sechseläuter. De gick då runt i Zürich utklädda i gammeldags kläder. En del som fin adel och andra som yrkesmän och kvinnor. De äldre barnen/ungdomarna spelar härlig marschmusik och sedan kommer hästar med olika ståtliga vagnar.

Sist i paraden kom snögubben själv på en vagn

Måndagens parad började runt 15 tiden och bestod av vuxna, barn, hästar, någon hund och några kameler!! Jag älskar verkligen dessa kostymer! Så fina! Folk samlas längst gatorna genom hela staden och det är verkligen fullpackat! Man vinkar åt de som åker förbi. Barnen slänger ut godis åt åskådarna. Jag fascineras över hur hästarna lyckas hålla sig så pass lugna med alla människor och ljud runt om sig.

Efter Böög exploderat, hittade jag Felicia och Johanna och sedan även superdiakonen! Vi snodde åt oss lite blommor som låg kvar på marken och satt sedan i solskenet och njöt!

Likes

Comments

Idag tog jag och superdiakonen en liten tripp till bion efter barnsången. Det var hennes födelsedagspresent till mig och jag valde att se Die Schöne und das Biest. Om ni inte har listat ut vad det är så är det skönheten och odjuret! De hade lösviktsgodis där!! Jag köpte såklart en liten påse. Priset är inte riktigt som hemma. Här kostar 1kg 39.90 chf. Ca 350kr alltså.

Efter vi lämnat den 19 salonger stora bion, så gick vi in i ett köpcentrum. Dumt. På den första affären lyckades jag hålla fingrarna i styr. Men. Sedan kom vi till en affär jag aldrig varit i förr. Ni vet när man tänker att det såg ut som fina kläder, man går in, ser flera man vill prova, inser att landet är svindyrt (här pratar vi märkeskläder i finare slaget) och ger upp. Innan man helt släppt plagget inser man att det faktiskt existerar klädaffärer så som HM och Zara, tittar på prislappen och ser att majoriteten av kläderna ligger inom ens budget! Prisad vare Gud och prissättningapersonalen! Jag plockade på mig fyra plagg, två klänningar, en kjol och en blus för 120chf (ca 1000kr).

Färgen på denna blus!

Efter detta åkte vi mot ett vernissage med Erik Kinells målningar. Det låg längst en flod som jag inte kan namnet på och det var så mysigt och så trevligt! En massa svenskar och även den svenske ambassadören för Bern var där! Jag kände mig så finkulturell! Det var bara lite synd att jag glömde mitt paraply nu när det har snöat, haglat och regnat idag. Jag gick runt i min vinterkappa som kan förknippas med ett dött vildsvin, min halsduk och med en frisyr a la dåligt väder.
Tur att det inte var speglar utan fina målningar runt om mig för ett "halvårs månadslöner-kr".

Har jag sagt att Siv är förtjust i syréner? Inte ens när hon är omringad av målningar kan hon låta bli att diskret springa fram och i en aningens höjt tonläge säga "åååh syréner!"

Det är en total ynnest att få jobba i det här landet och i den här församlingen! Vi har så roligt ihop och det är så sorgligt att tiden går så fort!!

Likes

Comments