View tracker

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är så lätt att tänka att det svek som svider mest är det som görs av någon man är kär i. Men jag har nu insett att det som faktiskt gör mest ont och som jag nog aldrig kommer över, är de svek som görs av så kallade vänner.

Det sorgliga i det hela är att det är precis samma situationer med vänner som jag kan ha haft med ex partners. T.ex man ger 110% och får tillbaka 3%. Man åker tvärs över stan mitt i natten för att för en minut kunna göra någon glad, och tillbaka får man inget annat än ett slag i ansiktet. Man kan va vän med personer som visar sig vara något av ett helt annat slag. HELT ANNAT. Det visar sig att de inte alls är så ärliga, pålitliga och lojala som de en gång marknadsfört sig själva som.

Jag tror ändå att alla förändras när de flyttar hit till NY. På något sätt. Tyvärr har de flesta jag träffat ändrats till något sämre. Status, fest och pengar förändrar människor så pass att man blir mörkrädd. En så enkel grej som att inte snacka skit om sina nära vänner blir en omöjlighet för vissa. Och jag förstår inte. Är jag en naiv svensk som tror att man ha ärliga vänner när man bor i en stad där man trampar över allt och alla för att ta sig nånstans?

Folk som tar och tar för sitt eget gynnande, tills man inte har något kvar att ge. Hade det varit ett förhållande hade man tagit snacket och avslutat allt för länge sen, men jag har inte gjort det med vissa. Varför? För det suger. Rent ut sagt. Det suger. Jag tror att varför man faktiskt är ledsen när man gör slut med någon är för att det är avslutet av en vänskap som faktiskt gör ont.

Detta suger. NY suger.

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

ÄNTLIGEN KÖRKORT!!!!

Första försöket. Efter 1 månad bilskola endast. Är så nöjd och glad.

Nu kan jag bara fokusera på att packa mina grejer. 64 kg får man ha med sig och jag har typ 70kg... Hur gör man??

Vad skulle ni välja bort först, skor eller jackor?


Likes

Comments

​Har kört bil hela dagen idag. Har varit ute och kollat på hus ute i norrtälje som pappa vill köpa. Riktiga ruckel som tydligen kan "fixas upp". Vilket jag aldrig förstått riktigt, det tar sån tid och så mycket pengar. Jag vill alltid att allt ska vara klart direkt. 

Tänkte övningspacka ikväll. Får se om jag får ner alla saker i mina två resväskor. Har ni några tips angående hur man packar? Jag tror att jag är bra på det men jag har förstått att så är det inte. Har köpt vacuumpåsar, vilket kan vara bra så det packas ner lite lättare. Mer tips, please! Hit me up :-)


Likes

Comments

Sol. Bärs. Jordgubbar och glass. Utomhusbio i Bryant Park. Vin och ost på taket down town. Midnattspromenader i central park. Sillmackor. Lukten av solkräm. Shorts. Linnen. Solbränna. 

Fick idag höra av Maddie på telefon att vädret i New York ska bli 20+ och sol nästa vecka. HUR SJUKT ÄR INTE DET PÅ EN SKALA MELLAN 1-10?! Sen kan jag lova att det blir snö när jag kommer, brukar vara så med min otur. Hoppas verkligen att det håller i sig. Vår i New York är bättre än bacon en lördagsmorgon. Eller, nja. Bacon är ändå svårslaget. 

Likes

Comments

​De senaste dagarna har sett ut såhär för mig: Köra bil. Sova. Plugga teori. Sova. Se på Keeping up with the Kardashians. Äta. Sova.


Exakt den ordningen, ALLA dagar. Har vart ute och gått också, typ 2-3 timmar varje dag. Sorterat alla mina spellistor på Spotify och försökt klura ut vilka av mina klädesplagg som betyder tillräckligt lite för att inte ta sig hela vägen till New York (svårast hittills).


Likes

Comments

​Vad är meningen med att kämpa med att få allt livet har att erbjuda om man inte har någon att dela det med?

Jag flyttar till min drömstad om 1,5 vecka. Jag ska bo med en vän till mig. I ett halvår har jag kämpat för detta. Min dröm. Jag har satt annat åt sidan. Kärlek. 

Jag har bara kämpat för att ta mig framåt, mot mitt mål. Och nu är jag här. På något sätt känns det som att jag saknat något även om jag snart har det liv jag alltid velat ha. Jag börjat tänka tillbaka på allt jag bara satt åt sidan för att jag vart så upptagen med att planera min framtid, att jag glömt min nutid. Jag påminner mig själv om att jag gör det här för mig. För min skull. Det är det här mitt hjärta slår för. Ändå saknar jag känslan av dubbla hjärtslag när jag ser honom. Ni vet den där personen som har sina mest charmerande stunder när han har yoghurt runt hela munnen och knäpper skjortan fel på morgonen för att han är sådär morgontrött och förvirrad. 

Jag har snart nästan allt jag vill ha. Förutom någon. Något att dela. Nånting mer saknas. 

Ibland blir jag rädd för mig själv. Att jag ska bli en sån människa vars liv kretsar runt karriär och framgång. Att allt kretsar runt att ta sig fram karriärmässigt och att jag missar de andra viktiga delarna. 

Har länge tänkt kvinnor som fokuserar på karriären som starka, självständiga, drivna människor. Det har varit något jag själv velat vara väldigt länge. Men ensamheten som smygit sig på nu, den känslan av verklighet som jag inte hunnit uppfatta förrän nu, den tär. 

Jag åker för min skull. Jag gör det här för min framtid. Om jag gör det här för framtiden, kan framtiden ge mig det som saknas? Let's make a deal, please? 

Likes

Comments

Jag tänker rätt ofta på vart jag var för 5 månader sen. Ett kasst caféjobb med utgång varje vecka. Inget mål egentligen, bara försöka överleva i en stad jag inte trivs i.

Nu sitter jag här, 20 dagar från min största förändring någonsin och världens flytt till ett annat land. En annan stad. Min stad. New York.

Jag är redo. Jag tror jag är redo iallafall. Jag känner mig redo, men hur vet man säkert att man är det? Det bästa är väl ändå att bara kasta sig ut i det. Ut i dimman av framtiden där man inte ser ett skvatt men bara hoppas att det går bra.

20 dagar kvar. 

Likes

Comments