View tracker

Det där med kemi är verkligen inte min grej. Kemi var ett ämne jag tyckte om relativt mycket i grundskolan. Men det är så himla mycket som dåliga lärare och ett dåligt betygssystem kan förändra.

Kemi var ett ämne där jag utan särskilt mycket ansträngning fick A förut. Nu vet jag sällan vad jag håller på med. Vissa delar förstår jag och skulle lyckas få bra betyg på. Men det finns en del jag absolut inte förstår, stökiometri och analytisk kemi. Här är jag alltid precis på gränsen till godkänt. Vilket betyder - får jag endast E på det provet kan mitt maximala betyg bli D, trots att jag får A på allt annat. Och på riktigt - min attityd till kemin har blivit "det går som det går".

Här är en mycket fin bild på mig när jag (och några andra såklart) labbar med saltsyra eller nåt.

Det mest jobbiga med det hela är nog att jag vill bli läkare. Och för läkare krävs just A i alla ämnen (ibland klarar man sig med något B här och där, men det är inte att satsa på) och självklart Kemi 1 & 2. Kemi 1 har jag iofs redan godkänt i men 2... Jadu. Bara att hoppas på att jag lyckas i nationella!

För jag vill verkligen bli läkare. Psykolog är mitt andrahandsval, men det kräver ännu högre betygssnitt. (Där är det verkligen 100% A.) Självklart är det svårt att komma in av en anledning -men jag tror jag klarar av det. Det är 1 max 2 ämnen att fokusera på i taget, och att spendera en helg på bara plugg är standard för mig.Och jag vill verkligen det, så motivationen kommer vara på topp!

Vill inte bli civilingenjör, socionom eller något annat "för jag kom inte in på det jag egentligen ville". Då tror jag inte heller att man gör ett bra arbete.

Jag har gett upp på allt som livet innebär. Satsade järnet på Historia, Samhällskunskap, psykologi och sådana ämnen. För det är (enligt mig då) riktigt enkla ämnen. Visserligen tar det en hel del tid för man måste kunna allt. Men på riktigt - i snitt lägger jag kanske 4h/vecka på sam-ämnen. Jag tar det alla dagar i veckan framför att sitta och räkna 30 tal fysik, 30 kemi, 5 sidor biologi och 5-6 sidor matte varje dag. Tiden jag lägger ner och betygen jag får är sån himla waste. Menmen, jag får väl en gymnasieexamen i alla fall.

Detta är då alltså inget ont om folk som läser sam eller något liknande program. Jag behöver lägga ner några timmar varje dag på dom ämnena för bra betyg, en annan får lägga ner ingenting, vissa får lägga ner halva livet. Precis samma är det med "naturämnen". JAG känner att jag borde kanske valt sam. För då hade jag kunnat ta "den där kvällen ledig, kanske en hel fredag, jag hade kunnat träffa kompisar och hitta på saker på helgerna. Jag hade inte behövt gå till skolan med 39 graders feber. Jag hade kunnat ta några dagar pluggledigt på loven. Men vi alla är olika, och det är väl tur det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Som den lilla prokrastinerare jag är skulle jag verkligen vilja tipsa om denna video. Tycker det verkar som en riktigt bra idé som kanske funkar även för mig... Jag ska i alla fall testa!

Likes

Comments

View tracker

Fyller som sagt 18 år snart... Har velat ha tatueringar ganska länge nu och funderat lite på vad jag har tänkt mig egentligen. Vill ha en Harry Potter-tatuering på handleden, något liknande det här... Fast med "mischief managed" istället och mindre krussiduller på banderollerna.. Kanske bara ha "mischief managed" i vitt bläck på samma ställe. Hmm... Får fundera vidare!

Harry för att serien hjälpte mig igenom en väldigt tuff period i livet. Platsen av samma anledning.


 

Bild från Google

Likes

Comments

Vet på riktigt inte vad jag håller på med ibland. Har sånt jäkla kontrollbehov att det är inte sant. Var kom det ifrån? Har alltid varit den som förlitar mig på att andra informerar mig för att jag helt enkelt inte bryr mig. Men nej, nu kollar jag mitt schema 20 gånger om dagen (överdriver inte ens), kollar igenom alla planeringar flera veckor innan vi ens är där, är jättestressad över att på vår hemsida för skolan har jag ännu inget rum för fysik och franska. 

Okej nu drev jag bort från ämnet. Jag har i några år (tre?) velat bli psykolog och stor del av mitt gymnasieval berodde på att jag på mitt gymnasium kunde läsa psykologi 1 & 2 även på naturlinjen. Dessutom vill jag gå i Göteborg. I've got it all sorted out tänker ni, skitbra. Även jag tänker så. Men nu till grejen.

Den utbildningen jag vill söka är den sjätte svåraste utbildningen att komma in på i Sverige betygsmässigt. Endast läkarprogrammet är svårare. Det krävs 22.30 i meritvärde, där A i alla ämnena är 20 och max är 22.5. (Du kan få 2.5 meritpoäng tillagt om du läst de senare kurserna i språk och matte). Så med andra ord: jag är körd. 

Dessutom är den också sjätte svåraste med högskoleprovet (där är poängen 1.8 och max är 2.0). Så ja, redan nu vet jag att jag måste hitta på något annat med mitt liv. 

Likes

Comments

Idag var jag på Gröna Lund med min pojkvän (väljer att inte skriva namn, inte för att jag tror han bryr sig men ändå) och vi såg på Electric Banana Band, hur awesome egentligen?? Var vääääldigt mycket bättre stämning än jag trodde det skulle vara och så sjukt bra! Underbart. Nynnar fortfarande på Dis-Ko med Swedish Mouse Mafia. 


Likes

Comments

Det är mindre än fyra år sedan jag träffade dig och det är förvånansvärt hur mycket du lyckats förstöra för mig på så kort tid. När jag får frågan vilket år jag helst hoppar över helt vet jag direkt att det är 2010. Men jag kan inte förklara varför; det går inte att förstå hur en enda person kan bryta ner en person psykiskt så snabbt som du gjorde. Vi blev vänner på en månad och bästa vänner på ett halvår. Det är nu ett år sedan du senast sa något till mig självmant och fyra månader sedan jag försökte prata med dig. Det sista du sa var "du har aldrig varit en bra vän". Trots det kallar jag dig fortfarande en av mina bästa vänner.

Det började enkelt; jag var ny i klassen och den jag personen jag hade lärt känna och jag för det mesta umgicks med var bortrest i tre veckor. Så istället för att vara själv började jag prata med dig lite grann, men bara på kik, för i skolan ignorerade du mig. Jag tänkte inte så mycket på det till en början för vi hade inte känt varandra så länge ändå. Under dessa tre veckor lärde jag känna dig snabbare än jag trodde var möjligt. Vi hade samma humor, ville samma saker och jag kände igen mig så mycket i det du berättade för vi hade så mycket gemensamt; både det dåliga och det bra.

Min kompis kommer tillbaka från semestern så naturligt var jag med henne under skoltid eftersom du fortsatte ditt ignorerande. Det var då du började bryta ner mig till den soptunna jag ser mig som idag. "Jag känner mig bortbytt som om du inte bryr dig längre" sa du till mig. Självklart försökte jag ändra på mig då och försökte vara med dig istället. Men du fortsatte ignorera mig i skolan (ganska imponerande med tanke på att vi hade skåp och plats nästan bredvid varandra); men jag var problemet. Jag bytte ut dig genom att sluta umgås med min riktiga kompis för att göra dig glad för jag kunde inte svika dig, vi hade ju fått så bra kontakt under dessa veckor och fortsatte ha på kik. Jag gjorde alltid försök till att prata med dig i skolan men du gick alltid iväg med din andra kompis. Skrattade som mest när jag var bredvid och viskade när jag såg på er; gick iväg utan att säga till och lämnade mig att göra grupparbeten själv "för det var mycket enklare om det var bara ni två". De få gånger jag faktiskt fick prata med er pratade ni bara gamla minnen. Men fan vad det var mitt fel i slutet av dagen när vi återigen pratade på kik.

Någonstans här blev jag kär i dig också. Jag hade aldrig känt så starkt för en person förut och nu kunde jag inte längre skita i dig; jag kunde inte leva utan dig. Jag kände verkligen så och såg ingen mening med att leva om vi inte var vänner. Vi blev bättre och bättre vänner; men bara på kik. Jag berättade allt för dig, du sa att jag var din bästa vän och jag mådde sämre och sämre. Jag hade sedan länge skärt mig i handlederna vid det här laget; det visste du så himla väl om. Jag kunde inte längre leva med att se dig varje dag så himla glad men jag kunde inte heller leva utan dig. Jag såg ingen återvändo för vad jag än sa vinklade du tillbaka det till mig igen och jag såg bara mg själv som felet. Jag ville dö.

Och bestämde mig. Innan jag fyllde 15 skulle jag dö. Jag hade två veckor på mig. Jag började förbereda mig inför det och gav bort saker som var mina, slutade prata med folk för att inte göra det värre, raderade alla foton på mig jag kunde för att radera så många spår av mig som möjligt. Jag överlevde ändå till slut och fick återigen träffa dig, tyvärr. Du hade på något sätt fått reda på vad jag planerat och dagen gick som vanligt. Jag satt själv och försökte göra mig så liten som möjligt för jag kände mig så värdelös när jag inte ens kunde lyckas med att ta livet av mig. Men i slutet av dagen (när ingen såg på, med tanke på hur mycket du ignorerade mig visste väl ingen ens att vi var vänner trots att vi kallade varandra för bästa vänner) så kramade du mig. En lång kram, vår enda och första, och du viskade att du älskade mig. Dum som jag var trodde jag återigen på dig och för den tusende gången tänkte jag att nu blir det bättre för nu kommer vi kunna vara vänner på riktigt. Självklart blev det inte så för redan dagen efter ignorerade du mig helt och sa inte ens hej även fast du alltid hälsade på alla. Det har nu gått lite drygt ett år sedan jag först började prata med dig.

Och det fortsätter. Jag börjar gå hos psykolog och får diagnoserna kronisk depression och social fobi och får äta mediciner för det. Jag önskar jag kunde säga att det slutade här men det gjorde det inte. Du tar självklart och utnyttjar det här och får mig att må ännu sämre. Jag har fått dig att må dåligt nu tydligen (fick senare veta att du inte alls mådde dåligt) och snäll som jag var försökte jag få dig må bättre. Hela mitt liv gick åt till det. Ignorerandet fortsatte, jag mådde sämre och kände mig helt borta från världen redan. Folk pratade om gymnasium, jag skänkte inte en tanke åt det - för då skulle jag ju vara död. (jag hade fortfarande planer). Tiden gick, jag hatade mig själv mer och mer, allting var mitt fel, du ersatte mig mer och mer. Jag hade inga andra vänner - för alla i klassen var ju vän med dig och du fick alla att tycka illa om mig. Jag hade inte heller några vänner utanför skolan (några enstaka jag kände ytligt) i och med att jag mådde så dåligt att jag knappt orkade gå ut ur mitt rum för att äta middag. Men fan, i skolan försökte jag alltid se glad ut, för du skulle inte få vinna. Det tänkte jag inte unna dig. 

Men även om jag idag inte längre pratar med dig så har jag än idag har jag jättesvårt att lita på folk. Jag tar inte kontakt med någon, vill inte komma någon för nära, vill absolut inte lära känna någon "för fort" (jag ser personer jag känt ett år för bekanta), kan absolut inte prata med folk face to face och jag vet inte om det någonsin blir bättre. För det känns inte så. Så fort jag ens hör ditt namn får jag panikångest och det är fan så jobbigt för du har ett vanligt namn. Du var min bästa vän och den jag ville dela hela mitt liv med. Jag hatar dig så jävla mycket men jag älskar dig så jävla mycket. För jag kan fortfarande inte släppa tanken om att vi faktiskt hade kunnat vara bra vänner ändå. 

Likes

Comments