Sällan har en dag känts så lång. Jag vaknade vid 4 igår morse så när klockan närmade sig mitt på dagen var kroppen mer eller mindre inställd på att det borde vara kväll snart. Det var det dessvärre inte. Låg vid poolen större delen av dagen eftersom orken inte räckte till något annat, den räckte dessvärre inte heller till att skaffa fram mat vilket nog inte förbättrade min situation. Jag hade nog kunnat svälta mig själv till döds här, så jag tänker sätta stopp för det genom att åka hem.

På kvällen skulle vi testa ett escape room som låg en bit bort. Det var enormt mycket trafik och tunnelbanan var helt full, trafikstockningar gjorde att det inte var värt att ta taxi. Så det blev moppe, det är av säkerhetsskäl aldrig mitt förstahandsval men kändes ändå rimligt eftersom allt annat skulle ta så lång tid. Jag vet dock inte om jag nånsin kommer åka moppe igen efter den här upplevelsen, för jag var faktiskt helt säker på att jag skulle dö.

Normalt sett kör mopparna oansvarigt men han jag åkte med igår saknade all form av rationellt beteende. Vid två tillfällen körde bilarna framför mot varandra så avståndet mellan dom smalnade av. Istället för att sakta in så gasade han på, ena gången körde han emot en av bilarna med backspegeln och andra gången var jag inte mer än nån sekund ifrån att klämmas mellan de båda fronterna på bilarna som körde bredvid oss. Jag gormade och skrek och talade om för honom på upprörd svenska att han för helvete fick ta det lugnt och köra som folk. Fick total panik där mitt bland bilarna på den femfiliga vägen och kände hur mycket jag längtade hem, alltmedan färden fortsatte i rasande tempo. När vi kom fram tappade jag det helt och hållet och allt svartnade för en kort stund.

Resan tillbaka var också hemsk. Vi åkte taxi och jag satt fram, märkte att chauffören hade jättemärkliga tics för sig som bara blev värre och värre. Det är vanligt att dom tar amfetamin för att kunna hålla sig vakna och jobba fler timmar, och det var antagligen abstinensen som hade kickat in. Gick av på fel sida av gatan eftersom vägarna är utformade så att man får köra rejäla omvägar för att komma till andra sidan. Att korsa vägen tog en evighet, det var bilar överallt och sista filen tog jag till och med sats och sprang över när jag såg en liten lucka.

Upp på rummet och vem ser jag om inte Bruno. Han hade även bjudit in flera av sina vänner, och nu fick det räcka, nu tog orken slut. Slet åt mig min tandborste och ett ombyte, packade ner Flodis i ryggsäcken och tog sen taxi till ett närliggande hotell. Somnade totalt utmattad och sov ordentligt för första gången sen jag var i Laos.

Idag åkte jag tillbaka till lägenheten för att städa ur den. Nu är jag färdig där. Tidigt imorgon åker jag till Borneo och efter det är det dags att komma hem. Jag kan tänka mig att spendera perioder i Asien framöver, men jag vill absolut inte bo här. Och än viktigare, jag vill inte vara här utan Tebe.

Likes

Comments

Alltså gårdagen. Jag tror att jag får sammanfatta den som den mest katastrofala dagen på länge men jag ska ta det från början.

I måndags kväll när jag äntrade lägenheten satt Bruno och väntade på mig i köket. Vi såg på varandra ett tag, och jag lyfte morskt (läs panikslaget) upp en sko. Han sprang längre upp på väggen, och jag insåg att problemet inte skulle kunna lösas så som jag först hade tänkt. Inte bara för att han satt illa till, men även för att jag inte vågade gå fram så långt som krävdes för att kunna ge honom en smäll. I vad som kändes som en smärre evighet men nog i själva verket bara var någon minut, stod jag där i min förtvivlan. Känslan av ensamhet blir inte mer påtaglig än när man står inför sin stora skräck och vet att det inte finns någon som kommer kliva in och lösa situationen åt en.

Så jag klev ut. Ut i korridoren, ner till lobbyn och in på säkerhetsvaktens kontor. Förklarade med stort allvar att jag behövde hjälp på rummet, och efter att vi med översättningsprogram och charader kunnat konstatera att problemet rörde en kackerlacka, log de två vakterna mot varandra och den ene följde med. Han skrattade hela vägen upp i hissen och höll sen på att tappa hakan när vi kom in på rummet och han såg att den inte ens var särskilt stor. Hans min sa mig att han åtminstone hade väntat sig gammelfarfar Bruno som i rakt nedstigande led gett liv till 35275 generationer andra Bruno, men så var inte fallet. Men för mig spelade det mindre roll och tacksamheten över att få bort honom från köket var stor. Vakten önskade sig en trofébild så den stora fångsten skulle bli ihågkommen och så fick det bli. Det gjorde nog hans kväll för han såg extremt nöjd ut när han gick tillbaka mot hissen, bärandes på sin fångst.

Jag ska tillägga att detta hände precis i samband med att jag förlikat mig med tanken på att jag nog var säker på rummet trots allt. Att ingen Bruno skulle dyka upp inne hos mig, eftersom jag så omsorgsfullt tätat varje springa. Lite visste jag då att jag hade glömt det mest uppenbara - eluttagen.

Det blev inte mycket sömn den natten, jag vågade inte släcka och lyckades till slut sova två timmar med lamporna tända.

Fortsättning följer strax, här kommer en bild på vakten så länge.

Likes

Comments

Efter en långdragen incheckning och passkontroll sitter jag nu vid gaten. Innan jag åkte hit läste jag att folk haft problem med att lämna landet, eftersom gränspatrullen gärna vill dryga ut kassan med mutpengar emellanåt. Man tas åt sidan och delges information om att det är fel på visumet och att man inte får resa, men att det kan ordnas mot en avgift på runt 100 dollar. Tänkte att det här nog inte händer så ofta trots allt, men under min tid i kön såg jag två personer som togs åt sidan vid passkontrollen, blev hämtade av uniformerade män och förda till ett rum vid sidan av. Båda var från kön bredvid min, och efter att andra personen tagits åt sidan såg folket som stod på tur jävligt nervösa ut.

Igår åkte jag till en park som låg 25 km bort, hyrde tuktuk och hade en trevlig chaufför som på mer eller mindre obegriplig engelska berättade om platserna vi passerade. Så plötsligt stod polisen vid sidan av vägen och vinkade in oss, och chauffören fick ge dom en muta för att ta sig vidare.

Jag är ju sällan så nitiskt laglydig som när jag vistas i Asien, vågar faktiskt inte ens bryta mot de mest ologiska regler på den här typen av platser.

Likes

Comments

I lördags packade jag ner gamle Flodis i ryggsäcken och åkte till Laos. Obligatoriska pappershandlingar väntade vid immigrationsdisken och mitt bättre vetande till trots skojade jag till det lite på visumblanketten. Eller skojade och skojade, det var väl i mitt tycke det enda rimliga svaret på den frågan. Mitt tilltag passerade obemärkt förbi och 30 dollar senare var jag inne i vackra Vientiane.

Hade i förväg läst på om vad det skulle kosta att åka från flygplatsen till centrum. 7 dollar, eventuellt något billigare om man gick en bit och haffade en tuktuk på vägen. I helvete tänkte jag, det var bara ett par km att gå och mer eller mindre rak väg. I ett land där det kostar motsvarande 5 svenska kronor att fylla på sitt simkort med 1 gig data har jag inga planer på att betala 7 dollar för att åka bil i 5 minuter. Det var 36 grader och knappt ett moln på himlen men jag var inte beredd att rucka på mina principer.

Efter bara ett par minuter märkte jag att solen tog väldigt bra. Är redan väldigt brun men det hjälpte inte, kände tydligt att jag saknade relevant strålningsskydd. Min sarong fick växla mellan armar och ben, halvvägs fick jag gå in i en butik och i skuggan av deras tak smörja in mig med solkräm. Strax innan jag var framme tog jag fel väg, råkade välja fel gata och kom till en återvändsgränd som av sitt utseende att döma inte skådat mycket turism i sina dagar. Många blickar riktades mot min telefon, Apple räknas som mycket exklusivt här och det såg ut som att det var flera av dom som var sugna på att lägga vantarna på min. Raska steg tillbaka, in på rätt väg och sen äntligen framme på hotellet.

Var nog inte många steg ifrån att faktiskt bränna mig, så tog en dusch, satte acn på 16 grader och låg sen på sängen i en timme innan jag gick ut för att kika hur staden såg ut.

Likes

Comments

Nu råkade det ju vara så att sojabönorna jag köpte var till för att göra sojamjölk av, och även om man nog kan äta dom också så var det en ledtid på 4 timmars blötläggning innan kokning. Så det blev ägg istället, tillsammans med ost, chili och tabasco. Hällde även i nån ingefärssås som jag hittade i affären idag, den var faktiskt väldigt god. Blev en helt ok middag även om den knappast kunde klassas som instagramvänlig. Äggen var små, tänkte egentligen äta tre, men innehållet i ett av dom såg vid första anblick väldigt suspekt ut. Nåt stämde inte och jag hade inga planer på att undersöka saken vidare.

Med min nyfunna energi bokade jag en resa till Laos, så på lördag åker jag till Vientiane och stannar ett par nätter. Skulle bli 36 grader där uppe, det tackar jag för!

Likes

Comments

Inatt kom den stora hemlängtanskatastrofen, det var väl väntat att den skulle göra entré ungefär runt den här tiden. Starkt bidragande var nog den extrema mat- och sömnbristen som nu blivit ohållbar. Jag gillar varken asiatisk mat eller asiatiska råvaror, och kombinationen med att jag överlag saknar aptit har gjort att jag låtit bli att äta. Så efter att ha skjutit problemen framför mig i över en vecka var det imorse dags att antingen kolla på biljett hem eller ta tag i saken. Övervägde att sätta mig och gråta en skvätt men bestämde mig för att nu får det vara nog med självömkan.

Så jag och min numera ganska väldeffade kropp pallrade oss upp från sängen. Det blev en promenad till Tesco där jag bland annat köpte sojabönor, glasnudlar, ägg och sås. Två påsar godis från den internationella hyllan och den enda lightläsken jag kunde hitta. Blev även ett paket yoghurt, åt halva till frukost när jag kom hem. Hela skörden kostade strax över 100 SEK, pomelon och tabascon stod för ungefär halva kostnaden. Det känns bättre nu när jag har ätit.

Borde tvätta, men firar mitt föredömliga matbeslut med att arbetsbefria mig själv resten av dagen.

Likes

Comments

Igår kväll, efter ett par timmar i biblioteket, uppstod ett behov av att använda faciliteterna. Jag har varit inne på toaletten ett flertal gånger här och det har alltid sett fräscht och städat ut. Tänkte att jag skulle våga till det lite och använda den istället för att åka upp till rummet bara för att gå på toa. Skulle precis kliva in över tröskeln när tjocke Bruno kom skridandes över golvet, mitt framför mig. Det blev raska steg tillbaka till biblioteket, grät lite inombords och sen tog jag mina saker och gick tillbaka till rummet. Det är ju rena galenskaperna egentligen, att en skalbagge kan vålla såhär mycket bekymmer.

Annars blev det inte många knop idag, spenderade hela dagen vid poolen. Har börjat läsa en fantastiskt bra bok, så morgondagen kommer nog att spenderas på samma plats med samma aktivitet. Solen var ju såklart stark och tog bra, jag smörjde omsorgsfullt in mig och kände mig riktigt nöjd över mitt mogna beslut att använda solfaktor 30. Är redan ganska brun så tänkte först strunta i det, men vid närmare eftertanke verkade det ändå vara en bra idé. Och det var ju en jävla tur det. Tydligen hade jag missat en liten fläck på stortån. Och hade hela kroppen blivit så röd som den var så hade jag nog fått stanna inomhus resten av veckan. 

Fotade min lilla lägenhet imorse, den är ungefär som ett litet hotellrum i storlek. Fyller sitt syfte och jag är faktiskt nöjd med valet av bostad. Kunde varit lite högre upp, bor bara på nionde våningen men har utsikt över poolen och har jag tur kan jag roa mig med att se på när asiaterna simtränar. Satt och underhöll mig med det idag. Det slår aldrig fel, tittar man på deras utrustning skulle man kunna tro att det är OS-truppen som ska ner i bassängen för att göra sista finslipningen inför årets viktigaste tävling. Sen när dom väl är i så börjar föreställningen. Sällan har jag sett folk sparka så hårt med benen och ändå ta sig fram så långsamt. Det får ju räknas som en skicklighet i sig, jag vet faktiskt inte riktigt hur dom bär sig åt för att simma så sakta. Det sker stötvis också, ungefär 5-10 sekunders intensivt sparkande och flaxande och sen ställer dom sig på botten och vilar ett tag, sen igång igen. Sådär håller dom på, skojigt!

Likes

Comments

Idag var jag för trött för att orka göra nåt vettigt, så efter en tur inne på Central Plaza och ett stopp på Tesco för att fylla på förrådet av ost och mjölk gick jag och la mig vid poolen. Började kolla på utflyktsmål till helgen och just nu lutar det faktiskt åt att bli Macau och Hongkong. Ligger ju inte jättenära, men har velat besöka Macau länge nu och det är ju inte särskilt omständigt att ta sig dit. Jakarta är också en kandidat, men egentligen vet jag inte om det är så skoj. Misstänker att det kan kännas rätt jobbigt att vara där, likt förra årets besök i Phnom Penh. Och ska jag ner åt det hållet kan jag lika gärna åka till Bali, så jag är lite kluven. Ska ägna kvällen åt att undersöka vad som blir bäst, och se vilka ställen som är aktuella. Lyxigt att kunna öppna google maps och välja fritt!

Har inte fotat insidan av lägenheten ordentligt, men såhär ser det ut utomhus. Finns en trädgård på andra sidan också, och det är nästan aldrig nån som är här.

Likes

Comments

Åt frukt med säkerhetsvakten idag, hon berättade entusiastiskt att hon hade köpt en låda durian till mig. Jävulens tänkte jag, durian är mättande (och relativt dyrt), så mycket orkade jag inte riktigt äta men jag kände inte heller att jag kunde avböja. Kumfon heter hon, kommer från en by i norra Thailand och sitter här och vaktar poolen mellan 7-19 varje dag. Fram till för ett par månader sedan jobbade hon även på sjukhuset, så när hon var klar här gick hon vidare dit. Sen hem för att sova och så vidare hit igen på morgonen. Det är som vanligt de sämst bemedlade människorna som även är de mest generösa. Jag vet inte riktigt hur man återgäldar nåt sånt här på lämpligt vis.

Vidare till lådan med durian då, när hon tar fram den ser jag en Bruno i påsen som kartongen ligger i. Stärkt av min önskan att inte såra Kumfon klämmer jag ihjäl honom genom plasten. Okej, han var liten, men jag måste ändå applådera mitt mod! Åt upp så mycket jag orkade, övertalade henne att äta lite hon också, och till slut hade vi faktiskt fått i oss allt. Funderar på att ta med ett par kärnor hem och försöka plantera, frukten luktar ju extremt illa men plantan ska inte vara nån fara. Och nån frukt lär man ju inte behöva oroa sig för att det blir hemma i Sverige.

Vi satt och pratade ett tag, google translate fick rycka in emellanåt. Hon berättade om bondgården där hennes man och två söner bor, visade en bild från uppfarten och sa att dom hade getter. Så helt plötsligt sprang hon och hämtade en påse som hon hade gömt under trappan. I den låg flera stora larver, hennes chef vill ha ihjäl dom men hon räddar så många hon kan. Tydligen tar det ungefär en vecka innan det blir fjärilar av dom, och fjärilarna tycker hon om att ha hemma hos sig, inomhus. Bilder fick jag också!

När det var dags att säga hejdå lämnade jag med en känsla av ödmjukhet och tacksamhet över det liv jag lever.

Likes

Comments