Boken är uppbyggd på ett bra sätt och ger många olika tankar och känslor till läsaren.

Handlingen fokuserar mest på Simon och hans ätstörningar. Det visar hur en handling kan spåra ur och bli livsfarlig. Jag syftar då på att fotbollstränaren vill att Simon ska gå ner i vikt. Det jag finner intressant är hur mycket Simon förändras och tänker annorlunda från vad han gjorde i början. Några exempel är ätstörningarna och åsikter om homosexuella. Början och slutet är ganska likt. Den börjar med en tillbaka blick och slutar med en framåtblick. Vilket gör att man får se olika vinklar av historien.

Berättelsen berättas i tredje person, vilket jag gillar eftersom man får se hur alla drabbas och hur dem känner sig. Om det skulle vara i första person tror jag att läsaren skulle bli mer berörd, men då skulle vi inte få veta att handlingarna inte bara drabbar sig själv, utan människorna runt omkring dig. Niclas Christoffer som är författaren, använder ett enkelt och lättläst språk. Vilket gör att många kan läsa den, oavsett ålder. Det är lätt att känna att man har kontakt med karaktärerna. Alla verkar ha starka relationer, men desto längre fram man kommer så försvagas de eller stärks ännu mer.

Kapitlena är inte så långa och det är bra eftersom man kan läsa lite i taget. Jag skulle säga att handlingen utspelar sig i ungefär två månader eller lite mer, om man inte räknar med framåt blicken på ett år. Det ser jag eftersom Simon skriver ner olika datum och hur mycket han får äta den dagen.

Författaren får en att känna alla möjliga känslor. När jag läste om hur Simon betedde sig när det gäller ätstörningarna så mådde jag dåligt och lite illa och hade empati för honom. Niclas väcker olika känslor genom berättelsen. Allt från sorg och oro till glädje.

Budskapet är starkt. Han visar hur allvarliga ätstörningar kan bli och att det kan leda till döden. Det kan vara svårt att veta att du är sjuk, men det finns hjälp att få. Jag uppfattar det också som att många lägger för mycket på ungdomars axlar och har för höga förhoppningar. Det är bra att författaren tar upp ett så känsligt ämne. Då får man läsa om hur hemskt det kan bli. Att det handlar om en kille gör att flera får en större syn på det. För det är bara inte tjejer som lider av det.

Jag skulle verkligen rekommendera boken till människor i alla åldrar eftersom det är ett viktigt ämne som alla borde känna till.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Som man får läsa om i boken ''Som Zlatan fast bättre'', märker man hur dåligt självförtroende Simon har. Man får läsa om hans känslor, åsikter och tankar kring hans ätstörning och allt annat i allmänhet. Alla dessa normer som sätter press på ungdomar idag om hur dem ska vara och bete sig. Man ska vara ''normal'' och inte sticka ut från mängden, vilket det verkligen inte borde vara! Hur kul är det med samma slags människor, åsikter, kläder och allt annat? Så länge man inte kränker någon så borde man få yttra sig själv och göra saker som får en att känna sig bekväm. Riktigt tråkigt är det och tyvärr så är det så idag. Alla dessa normer som alla ska följa för att passa in och för att känna sig bekväm i sig själv. Det pratas om att man inte ska skratta åt folk eller döma folk för hur de ser ut, religion, sexuell läggning och så vidare. Ändå händer detta vardagligen. Folk som inte klär sig som dagens mode eller lyssnar på dagens musik blir väldigt ofta skrattade åt eller mobbade och detta är något som verkligen måste pratas om mer. Tabu lagda ämnen måste pratas om!

Efter att jag har läst om Simon och hans dåliga självförtroende så känner jag att man lätt kan jämföra honom med Amal, 16 år, från artikeln ''Ser mitt huvud tjockt ut i den här?''. Både Simon och Amal har mycket dåligt självtroende fast på olika sätt men som ändå hör till samma ämne. Kroppen. De båda är väldigt osäkra och obekväma med hur deras kroppar är byggda och tyvärr är detta väldigt normalt i dagens samhälle. Det är inte alls som förr då man skulle vara lite ''kraftigare'' för att räknas som fin och ''normal''. Idag är det smal man ska vara, vilket jag själv tycker är så himla hemskt. Pressen på hur man ska se ut är så enorm. I detta fall är Amal väldigt osäker på om hon ska börja bära hijab på heltid. Hon vill bevisa att hon kan klara det och att hon är stark nog att visa vad hon tror på. Både Simon och Amal har någon som de ser upp till, Amal ser upp till Jennifer Aniston och Simon ser upp till Zlatan.

Som sagt så är det hemskt hur mycket normer det finns idag och vilken press ungdomar idag känner om det. Man ska verkligen inte behöva känna sig ''konstig'' eller ''onormal'' om man inte har samma hudfärg, religion, kläder, kroppsbyggnad, musiksmak, sexuell läggning och så vidare. Folk kan bete sig otroligt vidrigt mot sina medmänniskor. Alla borde bara acceptera att alla inte har samma åsikter och att alla är olika och unika på sitt underbara sätt! Tyvärr så är det såhär idag och normerna kommer förmodligen fortsätta ändras med tiden.

Likes

Comments

I boken "som Zlatan fast bättre" får man följa med Simon när han spelar fotboll medans han får en ätstörning.

Simon vill inte att någon ska märka att han hetsäter och sen spyr upp allt, han vill passa in. Han vill inte att någon ska få reda på vad han håller på med så han spyr inte i toaletten på badrummet hemma, utan han gör det i glasburkar som han har i en väska under hans säng så att hans lillebror eller pappa inte ska komma på honom.

Han vill vara som alla andra, smal och ha magrutor. I artikeln "kalla det vad fan du vill" vill killen där också bara vara som alla andra, precis som Simon. Han vill bli accepterad för hur han är. Alla vill passa in och inte bli utanför och en del försöker andra sig så mycket som möjlig. som Simon.

Vi i samhället måste bara börja acceptera varandra, hur vi än ser ut. Vi får inte frysa ut någon bara för att den är annorlunda. Den personen är också en människa, precis som alla andra. Den har också känslor och kan bli ledsen. Precis alla vill ha en vän och passa in, vi måste bara låta det hända.

Likes

Comments

Boken handlar ganska mycket om detta ämnet och många idag accepterar inte att man är homosexuell. I boken “som Zlatan fast bättre” finns det två stycken karaktärer som är homosexuella, så jag tänkte skriva lite om det.

När Simon ska väga sig så känner han sig obekväm när han hört att skolsköterskan Daniel är homosexuell. Han tror att Daniel kollar in honom och ser även en affisch om RFSL.(RFSL står för riksförbundet för homosexuellas, bisexuella, transpersoners och queers.) Vilket får Simon att ogilla honom mer.

Simon listar även ut att en av hans bästa vän Peter är homosexuell när han går in på en gaybar och kysser honom i slutet av kvällen när han var full. Oftast när du är full vågar du mer än vad du annars gör, så Peter vågade göra det. Det går heller inte att klandra Peter, han är tonåring. I den åldern försöker man lista ut vem man är och vad man vill man vill.Peter och Simon pratar inte med varandra på ett långt tag. Peter skäms nog att något vet om att han gillar killar. Så han håller sitt avstånd. Simon dessutom känner sig lite obekväm i till exempel duschen. Men de är fortfarande nära vänner. När Simon frågar vad han “gör för bögiga saker” så förstår jag att Peter blir sårad o nedstämd. Bara för att du är gay så gör du inte ovanliga saker.

Peter vågar inte komma ut för att inte många accepterar homosexuella och det är ett problem. Det är oftast svårare för killar eftersom alla vill att de ska vara “manliga” och om de blir kallade bög så är det kränkande. Så när Simon skriker ur sig det så att alla hör är det blir Peter förskräckt. Det är väldigt dåligt gjort av Simon. Det var inte hans sak att berätta. När jag läste det så kände jag mig väldigt besviken på Simon.

I slutet har Simon accepterat att alla är olika och det är normalt. För han blir vän med Daniel och bästa vän med Peter, han är glad för deras skull. Han förstår affischen om att“ all kärlek är bra kärlek”(sid. 152). Jag tror att han inte ser någon skillnad mellan Daniel, Peter och sig själv. Vilket gör att han accepterar dem.

I texten “Ett ufo ger entre” av Jonas Gardell är budskapet likt. Alla är olika och har inte samma erfarenheter eller upplevt det. Om någon inte passar in är det fel på den personen, så man vill göra allt för att passa in. Det upplever iallafall Juha, så han ljuger. Skillnaden på Juha och Peter är att Peter inte ljuger om det. Han berättar bara inte hela sanningen. Han undviker ämnet. Medans Peter verkar självsäker så hatar Juha sig själv och sin kropp. Språket är sig likt och man kommer in i både texten och boken snabbt.

Att boken handlar så mycket om just detta tror jag har en anledning. Kanske att flera borde acceptera varandra och att vi alla är människor med känslor. Många borde lära sig utav budskapet. Alla ska behandlas lika, det spelar ingen roll om vem du är. Vi alla är fria och borde få vara oss själva och njuta av den tiden vi har. Att människor reagerar på ett så negativt sätt gillar jag inte, det är respektlöst. Jag har ingen erfarenhet eller känner någon som är homosexuell men jag skulle ändå inte tycka illa om det, det är helt okej för mig. Jag blir mest glad av deras lycka. Varför är det så svårt att inse att alla inte attraheras av det motsatta könet? Ingen borde anta att alla gillar det motsatta könet.

Kärlek är kärlek.


Likes

Comments

Sista kapitlet i boken, kapitel 18, det heter "Ett år senare". Där får man reda på att Simon precis vart i Lund och julhandlat och är på väg hem med tåget till Malmö. Han tänker lite på Peter, att han har skaffat en pojkvän. Han är glad för hans skull men samtidigt lite avundsjuk för att han också vill hitta kärleken. Så början han tänka lite på Sara, att han borde ringa henne. Han bestämmer sig för att göra det imorgon.

Simon mår mycket bättre nu, han har fortfarande lite av sjukdomen kvar men allt har bara blivit bättre. Han har låtit fotbollen vänta lite och bytte till Naturvetenskapspogrammet. Dock får han gå om och gå med dem som är ett yngre men han tänker att det inte gör så mycket, bättre att ha någon högskolebehörighet än ingen, för att han har planer att plugga vidare. Han vet inte bara vad än.

Jag tycker att boken var jätte bra. För att vara helt ärlig är det den bästa boken jag läst, den är jätte intressant och har en bra handling. Man får ju också lära sig om anorexia vilket är lärorikt. Jag tycker absolut att boken är värd att läsa, som sagt är den bra och har ett bra utbud till andra människor och relativt lätt att läsa.

Likes

Comments

Simons idol är Zlatan och det ger honom motivation att göra sitt bästa när det gäller fotboll. Eftersom många har idoler så tänkte jag ta upp det ämnet.

Simon vill inte vara som Zlatan, han vill vara bättre än honom. Det negativa är att han måste ändra sig för att bli bättre. Så han tränar hårdare än någonsin och tillslut så slutar det dåligt. Han tränar för mycket och äter för lite. Allt för att komma i form och få magrutor som honom. Affischen på väggen hänger alltid där och han brukar kolla på den och tänka på Zlatan.

Artikeln “Alla behöver någon att se upp till” tycker jag passar in med boken. Den handlar om att alla har en förebild och det gör Simon i boken. Vi har drömmar och vill bli något. En annan person kan ge oss den inspirationen. Som det står i artikeln “Just därför har alla idoler att spegla sig i” och det kan vara vem som helst. Det kan jag hålla med om.

Jag skulle säga att alla ser upp till någon. Det kan vara en känd person eller någon i familjen till exempel. Du kan också få motivation att göra bättre och försöka sitt bästa, precis som Simon. Jag har också människor som jag ser upp till. För det mesta är det mina föräldrar och bröder, men kan även vara någon kändis.

I slutet av dagen är du inte din idol. Du är din egen människa och borde inte vara som någon annan. Ja, det är en bra motivation. Du borde bara inte utsätta dig själv för fara för att bli bättre eller att vara någon annan än dig själv.


Likes

Comments

Som jag tror att alla vi har skrivit om någon gång är att Simon spelar fotboll, han vill ju bli som Zlatan fast bättre. Som jag förstår det i boken betyder fotbollen väldigt mycket för honom och han älskar att spela det.

Fotboll handlar mycket om att få bollen i mål såklart. Men jag tycker faktiskt det handlar lite om gemenskapen också, den är väldigt viktig inom ett fotbollslag. När Simon skulle flytta ner till Skåne så var han nervös hur det skulle vara, om han skulle få nya vänner. Han tänkte lite att det inte vore ett problem då han var en populär kille på sin förra skola men alla är väll lite nervösa ändå för allt kan ju hända.

Men jag tyckte det inte var något problem för honom direkt, han skaffade två bra vänner som heter Peter och Kalle. Visst att det blev lite jobbigt när Simon inte ville hitta på något så många gånger men det löste sig. Han har även det bra med dem andra i fotbollslaget, de peppar varandra och säger att Simon gör bra ifrån sig på träningar och matcher.

Han fick såklart lite med fotbollen då han slutade äta eller spydde upp allt han åt. Han var trött och orkade nästan inte spela mer, tills han fick speciella piller från Kalle som gör att man orkar spela. Simon fick då lättare för sig igen på fotbollen, han orkade spela igen. Han var lika bra som förut innan han fick sina problem och orkade inte spela.

Jag tycker att det är kul för Simon att han har en sport som han tycker väldigt mycket om, Dock gillar jag inte fotboll så kan ej relatera så mycket men jag vet känslan när man verkligen lyckas med något vilket i detta fall är Simon när han kanske gör mål. Man kommer verkligen på andra tanker väl när man koncentrerar sig t.ex jag gjorde det när jag dansade, det var som om mina problem inte fanns just då. Så jag tänker då att det är bra för Simon att ha fotbollen.



Likes

Comments

​Detta är mitt sista inlägg om boken. En av de bästa böckerna jag läst! Den handlar om så mycket som ungdomar och människor överhuvudtaget idag kan relatera till. Psykisk ohälsa, drömmar, kärlek, familj, skola och så vidare. Mycket läsvärd! Det är verkligen lätt att identifiera sig med huvudpersonen och sätta sig in i hans situation, samt förstå hans känslor. Det som författaren verkligen vill sätta fokus på är Simons ätstörning, anorexia. Ett mycket känsligt ämne som oftast tjejer får gå igenom men även killar som jag verkligen gillar att han skriver om för anorexia drabbar även killar och det måste pratas om! Författaren har själv gått igenom en ätstörning och genom sättet han skriver på så får man verkligen en bild av att man inte alltid måste vara bäst men vi gör det bästa vi kan utifrån förutsättningarna vi fått. Författaren skriver på ett enkelt och förståeligt sätt vilket jag själv tycker är väldigt bra, eftersom många ungdomar som skulle kunna relatera till denna bok men har lässvårigheter och koncentrationsproblem ska kunna förstå och få chansen att läsa denna mycket läsvärdiga bok.

När Simon har fått gå igenom allt elände med fotbollen, akuten och sjukhuset så känner han sig lite bättre och är på god väg mot återhämtning. Äntligen behöver han inte vara kvar på Ätstörningscentrum som han känner sig glad över, men vad han har lärt sig på behandlingshemmet och han önskar även att de andra patienterna ska klara sig och att det ska gå bra för dom efter detta helvete de alla gått igenom.

Ett extremt tillfälle jag nu i efterhand tänker på är när Simon satt på tåget påväg hem till Erik och Pontus i Malmö. Med tanke på hur hans mamma dog så kan jag inte tänka mig hur han måste ha känt då. När Simon tittar ut genom fönstret så lägger han märke till en kvinna med en lång grå kappa och ovårdat hår. Det är inte bara Simon som lägger märke till henne, utan alla andra som står omkring henne också. Det är något skumt med henne. Det är då Simon lutar sig mot fönstret för att se mer av henne, men rätt som det är så slänger hon sig på rälsen och det inkommande tåget hinner inte stanna. Det fruktansvärda händer och Simon blundar. Han känner hur tårarna börjar rinna under ögonlocken. Jag kan verkligen inte tänka mig hur det måste ha känts för Simon att få uppleva det efter det som hänt hans mamma. 

Detta är som sagt en mycket extrem och viktig bok med mixade signaler. Ibland skrattar man men ibland vill man bara gråta. Jag skulle verkligen rekommendera denna bok till alla i min ålder men även äldre så att dem kan få ett bättre perspektiv på hur saker och ting är för ungdomar idag.

Likes

Comments

Nu när jag läst ut boken så tänkte jag skriva om den gången Simon åkte in på sjukhuset och när han befann sig där. Det gick inte mer för Simon för att han höll på som han gjorde.

Som både Hanna och Vanessa har skrivit så har Simon en ätstörning som kallas Anorexia. Han hetsåt många gånger och sen spydde upp allt, men vissa dagar åt han inget utan bara drack o tog sina piller som han har fått av Kalle för att orka med dagen.

En dag skulle Simon ha fotbollsmatch. Han mådde redan lite dåligt innan det, han hade bråkat med både Sara och skrikit på Peter men även så hade han fått jätte ont i bröstet men brydde sig inte. Matchen var i gång och Simon spelar ett tag. han kollar på bänken där hans Pappa Erik och hans lillebror Pontus sitter men märker snabbt att Daniel, hans skolsköterska som har vart orolig för Simon sitter även där o pratar med Erik. Men han fortsätter spela men nu börjar han får ont i bröstet igen och sedan svimmar han. När han vaknar upp första gången ligger han i en ambulans men allt är fortfarande suddigt och snurrigt men allt svartnar igen efter ett tag. Sedan vaknar han upp på sjukhuset, de förklarar för honom vad som har hänt och säger att han måste stanna men Simon säger snabbt emot.

Simon har vart där några dagar, han äter inte bra och vill verkligen inte vara där. Han bara drygar emot Daniel som är Simons doktor medans han är där som även är skolsköterskan som jag skrev förut. Simon säger till honom flera gånger att han hör hemma hos Erik och Pontus och inte på sjukhuset och att han inte är sjuk, men Daniel ger inte heller upp, han säger att Simon måste stanna kvar för att han är faktiskt allvarligt sjuk och att Simon måste förstå det.

En dag har Simon mötte med Daniel och då fick Erik vara med. Samtalet fick Simon att ändra på sig, fast samtalet inte började så bra. Simon skrek massor på sin pappa och Daniel om att dem var idioter och att han hatar dem, värsta av allt va när han skrek om sin döda mamma att hon var dum i huvudet att hon tog självmord och att hon är självisk för det. Tillslut vart alla tysta och Simon börja gråta, han säger att han inte menade allt han sa. Efter de pratat ut om allt säger Simon "jag ska nog satsa på att bli frisk först ".

Jag förstår att det är svårt för Simon att inse att han verkligen är sjuk, vem vill vara det liksom? Men jag tycker faktiskt att han både insett det lite tidigare, anorexia är faktiskt en farlig sjukdom. Fast bättre han insåg det tillslut innan det blivit försent. Tycket även att det är väldigt bra att han fick hjälp tillslut, det behövde han.

Likes

Comments

​Jag tror att jag har nämnt deras flytt till Skåne i varje inlägg, men nu tänkte jag fördjupa mig lite mer i det.

Som jag redan nämnt tidigare så flyttade dom till Skåne eftersom Erik ville ha en ny start, inte tänka på mamman som gick bort och bara få börja om. Han vill liksom att barnen ska försöka lägga det åt sidan att deras mamma inte finns med dom mer. Jag tycker själv att det resulterat positivt i vissa fall men ändå finns det mycket nackdelar med det hela och att ''rymma från sina känslor'' inte alltid är det bästa sättet att bearbeta sorgen på. Livet är orättvist och jag vet själv hur det är att förlora någon och man får liksom försöka ta en dag i taget.

Det som skulle kunna ses som positivt enligt mig är att barnen börjar i nya skolor och får nya vänner. Det kan va skönt att efter att få va med om en sådan sak, bara få träffa nytt folk och liksom få en ''ny start''. Men flytten till Skåne visar sig inte bara vara helt positiv. Att tvinga barnen att flytta från deras hem, där deras vänner bor, där deras skola ligger och säkert andra fritidsaktiviteter finns kan vara extremt jobbigt, speciellt när man är så unga som Simon och Pontus är. Det kan leda till psykisk ohälsa, att man blir mer stressad, mindre sömn och så vidare vilket ändå resulterade i att Simon fick en ätstörning som kallas för  anorexia. Det kan nästan kännas lite själviskt av Erik att tvinga dom flytta så långt, även fast han egentligen vill deras bästa. Man får läsa om hur ledsna Erik och Simon blir över att behöva flytta. Den som ändå tog hela flytten som hårdast var Pontus som blev så ledsen och frustrerad, Simon hade sitt gymnasium som var så efterlängtat så för honom var det inte så farligt ändå. Man får även läsa om Eriks och farmors små gräl dom hade om flytten. Farmor gjorde sig väldigt tydlig med att hon verkligen inte gillade Eriks idé​ och hur sorgsen hon blev över att dom skulle lämna henne. Hon är trots allt gammal och att bli lämnad ensam sådär kan vara svårt. Hon kommer tillslut behöva hjälp och vem vet, kanske blir hon sjuk och då kommer hon inte ha sin familj hos sig eftersom dom bor i Skåne. Detta kan leda till att hon blir deprimerad. Alla människor på jorden behöver sin familj, kunna få känna närhet och kärlek. 

jag tycker inte att deras flytt till Skåne riktigt hjälpte på det sättet som Erik hade förväntat sig. Jag tycker att det var delvis själviskt och hans idé​ om att glömma deras mamma inte riktigt funkade. Barnen förtjänade att få veta saker och ting om deras mamma. Jag skulle inte kunna tänka mig hur jobbigt det måste ha varit för dom att lämna sitt hem och sina vänner bara för att deras pappa ville glömma deras mamma.


Likes

Comments