Vid 07.50 ska jag infinna mig på SöS för gipsbyte, röntgen och återbesök hos min läkare. Hur känns det? Med handen på hjärtat så är jag jättenervös. Jag minns inte vad läkaren sa efter operationen och jag förstår inte riktigt vad det är som är trasigt i min fot.. Jag har skrivit en lista med frågor som jag ska ställa imorgon. Nu måste jag försöka sova även om jag kommer ha svårt att somna med den här nervositeten i kroppen. Håller alla tummar och tår för att det har läkt bra.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

När jag hade opererats så fick jag ett "vanligt" gips = det var hårt, obekvämt och blev alldeles för stort & tungt när den värsta svullnaden gick ner. En natt så kunde jag inte sova på grund av att det var så obekvämt och gjorde helt galet ont. Det var en annan smärta än den jag känner i benet i vanliga fall vilket förutom sömnlös även gjorde mig lite orolig. Jag ringde SöS på morgonen och berättade hur det kändes och blev ombedd att komma in och byta ut det. Jag fick en tid redan vid 10 samma dag. Det var läskigt att byta gips. Först öppnade dom det med hjälp av en liten cirkelsåg (sköterskan lovade och visade att den inte kan såga i mitt ben, utan bara i gipset). När hon hade lyft bort "taket" på gipset så bad hon mig att lyfta upp benet. Jag frågade henne hur jag skulle kunna lyfta upp benet när det var trasigt. Hon sa att jag kunde, det är ihopskruvat så det ska inte vara några problem. Jag började fundera över mina ledband och liknande i foten. Jag vet inte ens om dom är hela? I alla fall så kunde jag lyfta benet & foten utan problem, vilket var såå skönt och det gav mig lite hopp om framtiden! Det här är i alla fall mitt nya gips fram till torsdag. Det är mjukt och nästan svampigt i konsistensen förutom längst ner på sidorna av foten där det är hårt för att ge den all stabilitet som den behöver. Om jag någon gång skulle råka ut för en fraktur igen *knack knack ta i trä*, så kommer jag be om ett sånt här gips från första början!

Likes

Comments

Har ni tänkt på vilken lyx det är att kunna gå och hämta ett glas vatten eller liknande själv? Eller att kunna springa upp och gå på toa på morgonen? Jag kan inget av det där just nu. Det var inte ens saker som jag tänkte på att jag inte skulle kunna klara av när jag kom hem från sjukhuset. Det var nog dag 2 hemma som jag hoppade ut i köket för att hämta ett glas cola för att ta med mig tillbaka till sängen. Jag kunde ta ner glaset från hyllan i skåpet, samt fylla det med dryck. Så långt var det inga problem överhuvudtaget egentligen. När jag sedan skulle ta mig tillbaka till sängen så slog det mig lite som en käftsmäll i ansiktet. Jag kunde omöjligt hoppa tillbaka till sängen med kryckor och ett glas cola i handen. Jag fick finna mig i att jag fick dricka upp mitt glas på plats och sedan hoppa tillbaka till sängen, tomhänt. Som tur är så fyller mamma några vattenflaskor varje morgon och ställer vid min säng så att jag klarar mig under dagen. När jag väl har orkat förflyttat mig hemma, mellan soffan och sängen eller köket, så har min ryggsäck fått vara min bästa vän. Det känns dock lite småkonstigt att hoppa runt med ryggsäck inomhus, men det löser åtminstone situationen och jag får ändå med mig allt jag behöver i den.

När det kommer till att kunna springa upp direkt på morgonen och exempelvis kunna gå på toa så är mitt problem egentligen inte att jag inte kan. Problemet är att jag har legat med foten i högläge hela natten, och om jag tar ner foten för snabbt (alltså från högläge till att jag har den under kroppen när jag hoppar iväg), så blir det ett galet tryck i foten med allt blod som rusar dit. Det har varit sjukt många dagar då jag glömt/inte orkat ”tryckutjämna”, haha jag vet egentligen inte vad jag ska kalla det då det nu låter som om att jag är en dykare på djupvatten som inte får ta sig upp till ytan direkt, men det är egentligen samma princip.

När jag kan göra sådana här enkla saker igen, sådana här saker som man tar för givet när man är hel och frisk.. då hoppas jag att jag inte kommer att ta dom för givet igen. Det är nog en av alla saker som faktiskt kan klassas som nyttiga när man går igenom en sån här period i sitt liv. Man lär sig att uppskatta dessa ”självklara” saker som faktiskt inte är så självklara för alla. Jag hoppas jag aldrig glömmer hur det är att ha dessa svårigheter, för jag tror att det kommer att få mig att fortsätta att uppskatta alla dessa små självklarheter även när jag är hel igen.



Likes

Comments

Idag är en bättre dag! Idag känner jag mig motiverad över framtiden, både träningsmässigt och rent allmänt. Pratade med min partner som jag ska skriva min kandidatuppsats med i morse. Vi la upp en plan över hur vi ska gå tillväga, och även om vi har 1000 frågor till vår handledare så känns det ändå som om att vi tog ett steg framåt i processen.

Jag lyckades sova igenom hela natten utan att vakna av smärta också, framsteg! Firade det med att sova lite till.. hehe, det gäller ändå att passa på medan det inte gör ont, visst? Jag har ändå en känsla *knack, knack ta i trä*, att min fot är på väg att bli bättre. Jag hoppas det i alla fall, jag måste hoppas det. Nu när jag kan börja plugga igen så känns det som om att dagarna kanske kommer att gå ännu lite snabbare också. Jag får hålla tummarna för det!

Längtar tills jag får vara tillbaka på gymmet igen. Längtar till min rehab (även om jag tror att det kommer att vara extremt smärtsamt). Längtar till att kunna vara spontan och träffa mina fina vänner när som. Längtar till den dagen då jag kan klara mig själv igen och inte lägre känner mig beroende av andras hjälp. Längtar till att jag förhoppningsvis om drygt fyra veckor får ta bort mitt gips. 

Likes

Comments

Något som är jobbigt varje dag, vid olika tillfällen, är att ofta när jag stänger mina ögon så ser jag framför mig hur mitt ben går av. Jag ser den här "filmen" igen, igen och om igen. Det är så groteskt vidrigt och jag hoppas att det slutar snart.

Min största önskan just nu förutom att jag ska kunna klara av att gå och springa igen är att jag faktiskt ska våga göra det också. För tillfället är jag livrädd över att mitt andra ben också ska gå av "bara sådär".

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag hoppas att jag hinner samla på mig det mod som krävs tills det är dags för mig att använda mitt trasiga ben igen. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det kommer att gå bra och att mina hjärnspöken snart försvinner. Jag har alltid varit fascinerad över hur kroppen håller ihop, och klarar av allt jag utsätter den för varje dag. Nu vet jag vet inte om jag kommer kunna lita på den igen. Hur ska jag klara av att leva i ständig skräck, ovetandes om min kropp kommer att hålla för någonting alls i fortsättningen?

Likes

Comments

Inatt lyckades smärtan i foten bara att väcka mig en gång, vilket har resulterat i att jag faktiskt känner mig hyfsat utvilad för första gången på flera dagar. Jag tycker att det är lika bra att jag skriver ut del 2 min skadeupplevelse nu, innan jag glömmer för mycket detaljer.

Så.. när jag hamnat i rummet där jag skulle spendera natten så sa jag godnatt till mamma och bad henne att åka hem. Jag är livrädd för sjukhus och allt vad det innebär just för att jag vet att innanför väggarna på sjukhuset så kan jag inte har full kontroll, speciellt inte i ett läge där jag är skadad och inte har förmågan till att laga mig själv. Därför tog det emot rejält när jag bad mamma att åka hem. Jag visste att hon inte skulle kunna göra något mer för mig i det läget ändå och jag ville inte heller att hon skulle sitta på en stol bredvid mig och inte få sova någonting. Jag visste att jag med säkerhet skulle kunna sova, mig proppade dom ju med mer morfin så fort jag bad om det. Det är svårt att komma ihåg vad klockan var då, jag gissar på att den i alla fall hade blivit runt 01 på natten. Mamma åkte hem och jag sa att jag skulle ringa henne nästa dag när jag visste vilken tid jag skulle få opereras. Jag väcktes på morgonen runt 08 av en sköterska som sa att jag skulle iväg på operation. Där fick jag ännu en gång känna paniken sprida sig inombords. Jag hade redan bestämt att jag inte ville opereras om inte mamma var på plats. Jag sa till sköterskan att jag skulle ringa hit henne först, och att dom inte fick röra mig innan hon var här (jag är minsann en riktig Lotta på Bråkmakargatan ibland, lika envis i alla fall).

Nu låter det kanske som att jag är extremt omogen och att jag inte klarar av att göra någonting själv, men det är så att mamma är en av få personer som jag litar på med mitt liv, och därför kändes det viktigt att hon kunde vara på plats och ta viktiga beslut åt mig om jag inte skulle kunna vara kapabel till att ta dom själv. Hur som helst så ringde jag och väckte mamma och det kändes som att hon var på plats bara några minuter senare.

Jag blev sedan ivägrullad till en annan avdelning där man både spenderar tid innan och efter operationen. Där fick jag träffa min läkare som skulle genomföra operationen. Han berättade hur allt skulle gå till och droppade då också att jag skulle få ryggmärgsbedövning och "slummerpiller". Här blev jag då livrädd ännu en gång på grund av mina "kontrollbehov". Inte skulle jag våga ge någon friheten att sticka en nål i min rygg, för jag gissar på att det inte direkt är en superliten nål? Att jag sedan också skulle sova under operationen kändes också läskigt. Tänk om dom skulle göra fel? Tänk om dom halkar till med något verktyg och sabbar mer än dom gör bra? Det är helt sjukt att jag kände och tänkte såhär.. inte skulle jag kunna "fixa till" något om dom skulle misslyckas? Jag är ingen läkare och har ingen aning om vad jag skulle kunna göra! Jag lyckades i alla fall med hjälp av mina krokodiltårar (ja dom var riktiga) övertala sköterskan om att mamma skulle få följa med in som sällskap när dom skulle stoppa jättenålen i ryggen så jag slapp gå igenom det ensam. Det roliga i det här är att den sprutan inte kändes överhuvudtaget. Mamma var till och med förvånad över hur still jag satt medan dom tog den. Tack kroppen för allt adrenalin och liknande som du skickade ut så jag klarade mig igenom den pärsen! Efter det här så är det svart fram till att jag vaknar upp i rummet utanför operationssalen igen. Min läkare kommer och pratar med mig och visar röntgenbilder på vad dom har gjort. Det såg ut som om att dom hade kastat in en massa skruvar och plattor på måfå. Jag minns inte riktigt vad han sa om själva skadorna bortsett från att det var en allvarlig fraktur. Jag ska prata mer med honom nästa torsdag då jag har återbesök för borttagning av stygn osv. (får prata mer om det sen). Efter att jag vaknat till ordentligt blev jag upprullad till en annan avdelning där jag skulle få spendera några extra dagar. Mamma stannade kvar under dagen och efter ett tag kände jag en extrem smärta sprida sig genom kroppen. Smärtan var nästintill outhärdlig så jag kunde inte hejda mig från att vrida mig i sängen, slå i madrassen och gråta ännu mer. Jag kände mig bokstavligt talat helt galen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och fick anstränga mig för att inte skrika helt hysteriskt. En sköterska fick komma till undsättning med "panikmorfin" samt klippa upp bandaget runt mitt tillfälliga gips. (Vid operationen hade de endast monterat fast en gipsskena med hjälp av bandage.) Så när bandaget var klippt fick dom bända upp gipsskenan så att min fot och mitt ben fick plats. Smärtan kom nämligen inte bara för att de hade varit inne och skruvat i foten, utan också för att det hade svullnat upp så mycket att det inte fick plats innanför gipset. Det var så otroligt skönt när smärtan släppte, kan inte ens förklara känslan i ord. Jag minns inte om det var samma dag eller dagen efter som jag sedan fick ett riktigt gips också.

Jag fick sedan spendera min tid på sjukhuset ända till torsdagen. Så från söndagen till torsdagen fick jag vara på sjukhuset. Jag kände att jag inte kunde åka hem tidigare än så då jag varken hade någon matlust eller kände att jag klarade mig själv. Fick lite besök av några fina vänner under tiden jag låg inne men några andra vänner missade jag på grund av att jag sov när dom ringde. För det var mest det jag gjorde.. jag sov, grät och försökte att bara ta mig igenom dagarna så snabbt som möjligt för att få tiden att gå. På torsdagen fick jag åka hem, riktigt skönt att komma hem och slippa sjukhuslukten och allt annat som hör till. Jag tror att man blir lite friskare bara av att komma bort från sjukhuset, men jag trodde nog att det skulle vara enklare att ta mig igenom de följande dagarna än vad det faktiskt visade sig att vara..




Likes

Comments

HJEhwi23e829qwojdas.. såhär vill jag egentligen börja den här texten, för just nu är det ungefär så som det ser ut i mitt huvud. Jag har fått en fotledsfraktur och om jag nu ska vara ärlig så livet ganska brutalt jobbigt just nu. Jag vet att jag i vanliga fall är duktig på att prata men jag har svårt att veta hur jag egentligen ska börja en sån här text när jag faktiskt måste formulera mina känslor eller tankar och inte har hjälp av ansiktsuttryck eller tonläge när jag berättar. Jag tänker att jag kör en YOLO då jag vet att jag ändå inte kommer att bli betygsatt på det här som jag blir på alla andra långa texter jag skriver nu för tiden (pluggar ekonomi på Stockholms Universitet), och jag gör det här för min skull och för de personer som faktiskt är intresserade av att läsa om hur jag försöker ta mig igenom dagarna tills jag kan känna mig som en människa igen. Så.. jag börjar helt enkelt med att berätta vad som hände när jag drog på mig min fotledsfraktur.

Egentligen började allt på torsdagen då jag fick för mig att slänga iväg ett sms till en gammal kompis för att se om hon fortfarande spelade innebandy. Tanken var att kolla upp det för att sen kanske göra en ”smygcomeback” med lite försäsongsinnebandy & fys för att efter det kunna börja träna på riktigt till hösten, och sen även kanske spela lite matcher om det nu skulle vara så att jag platsade i laget. Det blev inte alls så som jag hade tänkt mig. Istället för att fullfölja min plan så befann jag mig istället samma kväll på innebandyplanen för att köra min första innebandyträning på sex långa år. Träningen gick nog lite som jag förväntat mig. Jag hängde inte helt med i allt snabbt spel men jag kunde minsann springa och oftast så var jag i alla fall på rätt plats. Efter träningen så säger min tränare till mig att det är samling 16.15 på söndagen för match. Jag typ skrattar till och säger något i stil med ”jaja”. Men han var seriös, så på söndagen befinner jag mig återigen i hallen, redo för lite innebandy. Tyvärr hann det aldrig bli någon match för min del. Vi springer från mitten på planen och ska värma upp vår målvakt och när det är min tur för kanske tredje gången så lyckas jag inte få iväg något skott. Jag tar kanske tre, fyra steg framåt, snett åt vänster och känner direkt att det är något som är fel. Jag stirrar på mitt vänsterben och ser att det inte alls ser bra ut. Ett ben i benet tryckte ut min blå innebandystrumpa åt vänster. I det här tillfället står jag fortfarande upp, fråga mig inte hur jag lyckades med det, för det minns jag inte. Min första instinkt under tiden då jag försöker sätta mig ner lite snyggt i farten är såklart att skrika att mitt ben har gått av och att någon måste ringa på ambulans. Min andra instinkt är att försöka trycka tillbaka benet själv (ni som känner mig vet att jag är riktigt larvig och alltid tänker ”kan själv” typ). Vem försökte jag lura? Insåg ganska snabbt att jag inte kunde trycka tillbaka benet själv utan att jag faktiskt hade åkt på en ganska så ordentlig skada. Så jag slutar hålla på benet och känner hur jag sluter mina ögon och försöker istället att stadga upp mig själv på vänster armbåge. Jag vet inte ens om det är korrekt då jag aldrig har studerat något med medicin men jag tror att det är bäst att hålla sig vaken i en sån här situation så det var det jag försökte fokusera på.

När något sådant här händer så tror jag att man tappar tidsuppfattningen, men jag antar att det inte tog mer än 30 sekunder innan jag hade två fina lagkamrater vid min sida, en lagledare som pressade ispåsar mot mitt ben och mamma med sin hand i min såklart. Jag kommer fortfarande ihåg hur skönt det var med den kalla isen som med hjälp av sin kyla fick benet att domna bort lite grann. Jag minns att jag ganska snabbt bad om min mobiltelefon för att kunna ringa de som jag visste skulle undra varför jag inte hört av mig efter matchen. Sedan fick mobilen bli mitt sätt att tänka på annat den TIMMEN som jag fick vänta på ambulansen. Självklart så pratade jag med de som satt runtomkring mig också! Det var guld värt att just dom människorna som var där hjälpte mig, eftersom dom känner mig så bra. Däremot var det skönt att titta ner i telefonen, scrolla runt på Instagram och alla andra sociala medier, samtidigt som Perfect med Ed Sheeran spelades i högtalarna. Det var skönt att försöka fly från situationen för en stund, för helt ärligt så ville jag nog inte ens förstå vad som hade hänt. Nu låter det dock som att jag var starkare än vad jag var. Jag fick mina moments då jag skrek rakt ut, både av ilska och av smärta plus att tårarna ville aldrig sluta rinna. Ambulansen kom ju aldrig.. det var inte bara jag som började bli irriterad. Mamma ringde 112 flertalet gånger för att fråga om de hade skickat någon bil (med tanke på att brandstationen som ligger närmast bara är 10 min laglig körväg bort, så tycker man att det borde ha gått snabbare än en timme för dom att komma fram). Vid hennes sista samtal så rann bägaren över för mig. Jag vrålar något i stil med ”Nu får ni fan ta och komma hit! Jag orkar inte mer! Jag har panik nu!”. Jag har ingen aning av vad dom säger till min mamma eller om dom ens hörde vad jag sa, men 15 minuter senare som kommer ambulansen. Då kommer mitt nästa irritationsmoment. Ambulanspersonalen går in på planen, genom ena hörnet på sargen och ser ut att skratta. Självklart så förstår jag att dom inte skrattar åt mig, men allt kändes bara så oseriöst. Dom såg inte direkt ut att ha bråttom heller, och jag kände ju då att jag hade jävligt bråttom till sjukhuset. Jag har aldrig brutit något sådär och var rädd för att dom skulle behöva kapa mitt ben eller liknande. Jag hade vid flertalet tillfällen medan jag låg där testat att vicka på tårna för att se om känsel och sådant fanns kvar, och det gick bra alla gånger som tur var.

Nu var det dags för nästa stressmoment. De skulle ge mig morfin för att sedan kunna fixera mitt ben i en slags vakumkudde för efter det lägga upp mig på båren. Till att börja med så har jag aldrig tidigare fått morfin. Jag har vid något annat skadetillfälle fått Citodon men det känns inte som att det går att jämföra med styrkan av morfin? Ambulanspersonalen frågar om jag är allergisk mot morfin.. och ja, jag kunde ju inte svara varken ja eller nej eftersom jag aldrig testat. Fick köra en YOLO där med och bad dom ge mig allt dom hade typ (vid det här laget har jag börjat känna mig desperat och vill bara komma fram till sjukhuset så snabbt som möjligt). De börjar ge mig morfin direkt in i blodet och jag känner en varm och skön känsla sprida sig i benet och ner mot det skadade området. ÄNTLIGEN känner jag bara, äntligen kan jag slappna av litegrann. Nu var det dock dags för steg 2, att få in foten i den här vakumkudden. Dom bad mig att lyfta på benet tillsammans med dom, men jag lyfter tydligen upp hela min kropp med hjälp av mitt andra ben som fortfarande stod i en böjd position med foten kvar i marken. Fick i alla fall in foten i kudden som de sedan blåste upp, och jag var såklart svinrädd över att det skulle göra ont men det gjorde det som tur var inte ( i alla fall vad jag kommer ihåg). Efter vakumkudden hade satts på var det alltså dags för steg 3, att komma upp på båren. Precis som jag sa tidigare så är jag en sån person som ”kan själv”, så tog mig med hjälp av mina armar och mitt friska ben upp på båren. Jag blev sedan utrullad till ambulansen och jag hade tur, mamma skulle få åka med i bilen till SÖS. Väl i ambulansen så ska dom ge mig mer morfin. Dom ger det intravenöst i armen och frågar efter första ”omgången” om jag känner av det. Jag frågar hur det borde kännas och dom svarar att det borde börja snurra lite och att jag kan känna mig trött. Jag svarar fräckt att jag känner av ett glas vin mer än vad jag känner av morfinet, och jag var nära på att fråga om jag kunde få ett glas istället. Hur som helst så får dom fortsätta att ge mig morfin i armen på vägen in mot SÖS. Jag var otroligt trött på ambulanspersonalen som satt med mig där bak. Det var som att dom skulle försöka hålla mig vaken genom att prata om vad jag pluggade osv. och visst, jag förstår deras tanke MEN jag ville bara försöka fokusera på mina egna tankar. Vad skulle hända nu? Hur mådde mitt ben? Vad skulle alla säga? Hur skulle jag kunna träna imorgon? Kommer jag kunna gå igen? Hur kommer det se ut? Kommer jag vara ensam för alltid nu? Vem skulle vilja vara med mig om jag inte kan gå eller springa när det är en så stor del av min personlighet att vara ”rörig”? Usch vad svårt det är att skriva om det här, tårarna rinner. Vet inte om det beror på att det här är så fruktansvärt jobbigt för mig, om det är morfinet som spökar eller om jag bara är en överkänslig person?

Hur som helst.. varje sekund i ambulansen kändes otroligt lång och jag trodde att vi aldrig skulle komma fram. Tillslut så gör vi såklart det och jag lyfts över på en annan bår. Hög som ett hus på morfin, ångest och adrenalin så skjutsas jag från garaget, in i Södersjukhuset och har ingen aning om vad som kommer att hända mig och mitt skadade ben härnäst. Det som hände sen har jag bara små enstaka minnen av. Jag minns mest att jag är livrädd för att dom ska säga att dom måste kapa min fot. Jag minns att dom skulle dra i min fot för att få alla ben att ligga någorlunda rätt + sätta på ett temporärt gips inför en operation som jag tydligen skulle genomgå dagen efter. Mitt andra minne är att jag ligger i som ett akutväntrum och att tanten bredvid inte verkar ha allt rätt ställt under pannbenet, så hon är uppe och går omkring och svamlar en massa. Föreställ dig att vara hög på morfin, redan rädd som det är med ångest upp över öronen och nu även ha en ”knäpp” tant bredvid sig, med bara ett skynke som skiljde oss åt. Jag fick PANIK, bad en av sköterskorna att flytta på mig. Jag sa till sköterskan att jag var rädd för att tanten skulle slå på mitt ben eller liknande.. jag minns inte riktigt. Efter det här så är det svart ett tag. Jag har inga minnen mellan det och att jag hamnar uppe i mitt ”rum”, men det får jag skriva mer om senare. Inser att den här första delen redan är på nästan 2000 ord. Så nu pausar jag, behöver det för min egen skull också. Det här är sjukt svårt och jobbigt att försöka återberätta i detalj. Jag känner mig inte direkt som någon supermänniska just nu, utan allt är mest jobbigt. Så som man säger i alla böcker.. fortsättning följer.

Likes

Comments