Allmänt, Känslor överlag

Det är lättare att andas efter att jag gick till psykoterapeuten i förra veckan, men jag inser ju att det går långsamt. Det är skönt att prata strukturerat med ett proffs, och jag har förtroende för henne, verkligen.

Samtidigt som det känns... konstigt att veckla ut hela livet. Allra helst det där som skaver. Men jag tänker att jag ska vända på så många stenar som det går, och lufta allt som kommer för mig, så att jag kanske kan få en rätsida på det här. Om inte annat kanske verktyg att jobba med så jag slipper hamna här igen, sen.

Jag tror att det här var det bästa beslutet jag kunde ta för mig. Jag tar hand om min kropp hos naprapaten, då får jag ta hand om själen hos psykoterapeuten!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Allmänt, zillgriszlans näste

Ja, alltså, inte för att det blir nån renovering, men det är snyggt med enhetligt. Så eftersom en numera kan handla från Åhlëns på nätet, HÄR , så tänkte jag att varför inte? Kan ju iaf kolla om de har nåt snyggt. Och det hade de! Så jag klickade hem dessa:


Både glaset och tvålpumpen kommer från Umbra, och de är grå. Tänker att det passar ganska bra - lugnt och stilla.

Eftersom jag är medlem, och hade en bonuscheck på 50 spänn så gick det på ca 120:- och så kan en hämta i varuhus och då blir frakten NOLL. Yay, me!

Men, nu får jag ta en paus i handlandet. Jag har klickat hem en hel del från wish & AliExpress, och senast igår handlade jag tyger på CCHobby. Har nämligen haft en idé på en grej jag vill sy ett par veckor, men har inte riktigt fått arslet ur att gå & handla. Då är det fint med internet:et!

Likes

Comments

Allmänt, Känslor överlag

..och så blev det lördag igen. Jaha? Och?

Jag vaknade ca 7.15. En del av hjärnan rivstartade direkt med att lägga upp planer för dagen. En annan del av hjärnan svarade med att sätta tvärstopp för nämnda planer. Kroppen fortsatte med att bli hungrig, plus att lägga tyngd i arslet som alltså fortplantade sig överallt. Därför tog det drygt 2 timmar att ens komma in i köket för frukost. TROTS att jag faktiskt var hungrig, alltså. Yay me!

Nu har jag iaf avklarat frulle, och har en kopp med kaffe här bredvid mig. Jag försöker revidera mina lördagsplaner till något som faktiskt är genomförbart utan att min f***ing stresshjärna går och självantänder.

Till råga på allt har jag en granne som fått för sig att klockan 11 är en bra tid att slipa något. Min spontana reaktion är ungefär att "men för i helvete slipa nån annan jävla stans! Eller så får du ta semester och slipa på dagarna när jag inte är hemma!" Rimligt? Näej (verkligen inte). Men så reagerar jag för tillfället på störande ljud som håller i sig mer än ca 2 minuter. -Alltså, jag fattar ju rent logiskt och sådär att det är klart att helgen är den tid en kan dona i sitt hem, och att kl. 11 ändå är en bra tid för då har grannar fått sova ut hyfsat. Det är bara det att jag personligen inte pallar det just nu.

Likes

Comments

Allmänt, Feminism, Resonemang

Jag kollade på Let's Dance igår. Det är ungefär första gången jag kollar på det, men hey!, Stina Wollter är ju med (och OMG!, vad bra hon var ❤).

Iaf. Det fanns några saker som jag reagerade på, och som fortfarande gnagde lite i morse när jag vaknade.

  • Att David Hellenius på allvar och med flit säger fel efternamn när han pratar med Samirs pappa. Han säger Badrum, istället för Badran, och en ser att han gör det efter manus. Men tempot går så fort att pappans försök att rätta försvinner i Davids pladder om Samirs kompetens i dansen & om han ska ta av sig eller ej.
  • Det här tjatandet om att Samir ev. ska klä av sig hela jävla tiden? What's up with that?! Jaja, okej, han har sjungit om att bada naken på Sergels torg och i framträdandet så slet han och Viktor av sig tröjorna och blottade vältränade överkroppar... Men nu? Näää, han är med i ett DANSPROGRAM! Inte ett jäkla stripp-program. Som om hans värde ligger i att han klär av sig? Bläää.
  • Att Anders Öfvergård (Arga Snickaren) hela tiden blir refererad till just arga snickaren, och TROTS att han påpekar det flera gånger, så struntar de i det! Här kommenterar han det i en intervju efter dansandet (precis i slutet av intervjun).

Jag tycker det är extremt klumpigt av TV4 att göra så här. Borde inte någon ha korrekturläst manuslapparna innan, och borde inte någon ha fattat hur förminskande dessa saker är?

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

En kanske kan tycka att det är småsaker, men det är det ju inte. Egentligen. för alltså. Att med flit säga fel på någons efternamn bara för att det låter lustigare då, är skevt. Att göra sig lustig på andras bekostnad är att förminska den personen, och att som i Samirs fall petas ner till en "snygg kille" och inte alls ses för vad han nu är, dvs en som tävlar i dans och inte hur snygg han är. Hans utseende har INGET med hur han klarar av att dansa vals.

Och att skita i att lyssna på en person som inte alls vill ha ett epitet hen inte vill ha längre, det är SKIT! (har själv ofta fått egenskaperna "sträng", "arg", "dryg" osv. bara för att jag råkar ha en sån typ av röst. extremt tröttsamt)


Likes

Comments

Allmänt, Feminism, I huvudet på en förskollärare, Resonemang

Well. Jag behöver ju inte gå så himla långt för att hitta ett; jag är ju själv förskollärare.

En av de vanligaste sakerna jag får höra är "vaaa?! har du pluggat 3,5 år för att ta hand om om barn, leka och byta blöjor?!" Eh. Nu är det ju visserligen så att jag göt en miljon andra saker förutom det. Sedan har jag flera kompisar och bekanta som envisas med att säga dagis, och dagisfröknar - "för det är så svååååårt att säga det, för jaaaag gick aldrig på förskola". Nä, inte jag heller, men DINA barn går på förskola, och hens fröknar är förskollärare som antagligen kämpar som fan för att vårt yrke och vår profession ska få högre status. Det hjälper inte alls att gemene man inte vill/kan/bryr sig och vägrar fatta att ord har makt!

I det här fallet, att nämna mig och mina kollegor vid rätt yrkeskategori, och säga rätt när det gäller vår verksamhet.

Det finns inte en enda man som skulle gå med på att bli kallas dagisfröken, tror jag, inte om han faktiskt (som jag) är utbildad och examinerad förskollärare.

...och apropå manliga kollegor..: en man får oftast mer i lön än vad jag får, bara för att han råkar vara man. Jag har haft manliga kollegor som varit i samma ålder som jag, jobbat lika länge ungefär, och där vi delat på ansvaret, och ingen av oss hade särskilt mycket extrauppgifter... Och han får ÄNDÅ högre lön..?

Varför? Jag förstår inte. Det här är så sjukt, för när jag pratar om det här med folk så menar de på att "jaa, men han är väl bättre på att löneförhandla" eller "nää, men så kan det ju inte vara... eller..?" Nu vet jag inte vad han sa på sina lönesamtal, men jag vet att jag är jävligt bra på att peka på mitt värde och därmed kräva det jag tycker att jag borde ha (oftast är jag och min chef överens så jag behöver sällan kriga, heh). Och jo, så kan det visst vara.

Vari ligger problematiken? Jo, detta att eftersom att mitt yrke är ett kvinnodominerat sådant så "måste" rektorer/chefer ge männen högre ingångslön för att ens vara intressanta... Och varför det? Antagligen för att det ses som sämre att jobba i ett kvinnodominerat yrke som man, och då måste pengarna väga upp "känslan av att vara minoritet", kanske?

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Så, varför är det så många kvinnor som arbetar i barnomsorgen, sjukvården eller generellt i yrken som innebär att ta hand om andra? Ligger det i våra gener, att vi är mer omhändertagande, eller är det helt enkelt så att män inte väljer dessa yrken just för att de är lågstatusyrken?

För let's face it, det ÄR lågstatusyrken. Det är lite hönan & ägget det här tycker jag; är det låg status & lön för att det är kvinnodominerat eller är det kvinnodominerat för att det är låg status & lön? Förr i tiden sågs läraryrket som ett kall, numera är det ett jobb som alla andra och mitt uppdrag är att skapa glada trygga barn - De som sedan ska bli glada & trygga vuxna.

Varför ses det som sämre än att bolla med siffror på ett bankkontor eller slå spik & bygga hus?

Likes

Comments

Allmänt, Känslor överlag

Ensam lördag, och jag har dragit igång en ny spotifylista jag hittade nyss; Lugnt & skönt. Jag har faktiskt hittat flera bra listor pga. att Spotify ger mig förslag (Mellow morning och Vinter-chill, tillexempel). Det i sin tur har gett mig några nya artister jag gillar. Jepp, jepp. Ed Sheeran för att nämna nån.

Nog om detta.

Mina planer idag är ungefär att... Eh... Ingen aning. Jag orkar inte riktigt ha planer. Min förhoppning är att jag ska komma ut ur lgh och hämta en grej som jag fick avi om igår. Jag tvivlar, men vet att jag antagligen mår bättre om jag kommer ut och gör den lilla promenaden. Men ärligt. Hela hjärnan stretar emot, bara för att jag råkar ha en tid att passa. Dvs, utlämningsstället stänger 16 (var tvungen att kolla, trodde att jag bara hade till 14 på mig), och det vore så skönt att komma ut i solen som faktiskt skiner.

Jag får helt enkelt "ta mig i kragen", och försöka mig på det här. Problemet är att det är ju som värst när jag vet att jag måste ta tag i kragen på en bestämd tidsrymd. Då låser det sig.

Så... dagens mål är nog att komma ut & hämta paketet, lösa dagens melodikryss, samt ringa och gratta världens bästa pappa på födelsedagen. Känns som en bra grej.


Likes

Comments

Allmänt, Känslor överlag

Det är så konstigt, för jag är ju alltså inte sjuk. Fast jag är ju det ändå. För det är inte friskt att svara varenda liten motgång med att bli arg och gråta av trötthet när en kommer hem från jobbet och när en väl har satt sig på rumpan hemma, så kommer en ingen vart för då har all energi gått åt till dagen.

Jag har tillomed skippat träningen (fast jag verkligen vill gå!). Jag orkar liksom inte. Igår fick jag en promenad på ca 10 minuter, idag gick jag och Klas en sväng på kanske 20 minuter. MEN. När vi hade kanske 300 meter kvar hem var det som att orken tog slut. Jag sa det rakt ut också; oj. nu tror jag att energin tog slut i benen. Och sen vi kom hem så har jag i princip suttit i soffan, och glott på Indiana Jones-filmerna och druckit vatten. Har knappt ens reflekterat över att jag nog borde äta. Eller jo, men jag varken kan eller orkar planera mathejsan.

Hittills har jag inte googlat mina symtom. Eller, jag gjorde det nyss. Jag är rädd att 1177 gör mig sjukare, för jag känner efter när jag läser om det. Och jag vill inte känna efter, för jag är inte den som gör det. Jag känner inte efter, jag har hög arbetsmoral; det enda som stoppar mig från att gå till jobbet är om jag kräks eller om jag feberyrar (jag gör inte varken eller, för jag blir aldrig sjuk), och jag är nog den som varit mest sällan borta jämt.

-jag inser ju att det är ett av problemen. Jag känner inte efter så jag struntar i kroppens signaler.

Jag tror inte att de här 5 dagarna jag är borta från jobbet kommer att hjälpa, men jag vet inte riktigt hur jag ska komma runt det här. Jag måste hitta en väg.

Likes

Comments

Feminism, Resonemang, I huvudet på en förskollärare

Jag känner inte att jag som heterosexuell, snart 35-årig person som identifierar sig som 100% kvinna egentligen behöver några strategier för att överleva i ett patriarkalt samhälle. Fast det är ju inte sant! Det är faktiskt inte alls sant.

Jag behöver tvärtom många strategier, men många av dem kanske jag gör utan att tänka på att det är strategier, utan mer att "jepp, nu gör jag så, för det har jag fått lära mig/hört att det ska vara bra/vara så". Typ.

Som ett exempel kan vi ju nämna det här att byta sida på gatan om jag ser att det kommer ett gäng med killar/män - för det KAN hända nånting.

En annan strategi är att säga emot när folk börjar slänga ur sig antifeministiska floskler - jag ska ärligt säga att jag inte riktigt har jobbat upp allt det mod som krävs att göra det jämt. Jag gör det ibland, när jag känner mig trygg nog i sammanhanget.

Men..! En av mina allra största överlevnadsstrategier är att plantera frön av jämställdhet, feminism, förståelse av samtycke och alla likas värde i "mina" 6-åringar på jobbet. Jag tänker att om jag brer på med allt sånt NU, så kanske jag får se frukten av en ny generation som är införstådda med rättigheten att säga nej, och som också fattar vidden av att allt som inte är ett klockrent ja, är ett nej. I mitt uppdrag som förskollärare står det klart och tydligt att jag ska iom med dagliga arbete fostra goda samhällsmedborgare.

Så jag kämpar vidare med att tjata hål i huvudet på barnen om att det inte finns sånt som är manligt och kvinnligt, att pussjage bara får ske om alla parter är överrens, att en inte kan gå fram och kramas hur som helst (oavsett om det är barn eller vuxen som är mottagare), att de inte alls behöver komma och krama mig (eller mina kollegor) när de går hem på fredagen, trots att deras föräldrar har fått nån idé om att de bör göra det. Jag inser också vikten av att jag beter mig exakt så som jag lär ut; JAG kan inte som vuxen kräva att varken mina kollegor eller mina barn ska gå med på att bli rörda (även om det "bara" gäller en klapp på kinden, eller på armen) - säger hen nej, så är det nej.

Jag försöker också att påverka barnen i den riktningen att de får vara vem de vill, hur de vill, när de vill. Jag uppmuntrar och stöttar, pekar med hela handen, är bestämd och rättvis oavsett om det är pojkar eller flickor. Jag försöker ge dem så mycket av hela spektrat som jag kan, för de förtjänar det. Jag tänker att i långa loppet så ger jag barnen överlevnadsstrategier, för jag tvivlar på att patriarkatet fortfarande kommer att hålla samhället i ett strypgrepp när mina 6åringar kliver ut i världen som unga vuxna.

Sen fattar jag ju att jag inte kan ge dem allt, jag är inte deras föräldrar. Men i mitt uppdrag ska jag också vara ett komplement. Och ibland är det faktiskt så att jag inte bara är ett komplement, jag är faktiskt ALLT som just det barnet får av sånt här, för hemma är det tvärstopp. Tyvärr.

Likes

Comments

Allmänt, Resonemang, Känslor överlag

tjejen på bilden är samma som skrivit inlägget...

Okej. Jag gick hem från jobbet igår. Det gick liksom inte längre. Att vara på jobbet och ständigt gå på gråtgräns, och sen när en då kommer upp till chefen för att ha lönesamtal faktiskt precis näääästan börjar gråta för att vi börjar prata arbetssituation.

Så. Jag är ju inte sjuk. Men jag klarar heller inte riktigt av att sköta mitt jobb som jag ska, utan går i affekt direkt och det mesta får mig att bli arg. Ett ganska tydligt stresstecken för att vara jag. Så jag gick hem. Alla pratar om att jag ska vila ut. Hur fan gör en det? Jag kan inte det, hjärnan på högvarv... "Gå ut och gå" sa flera kollegor till mig igår. Problemet är att jag knappt ens klarar att lyfta arslet ur soffan, än mindre lämna lägenheten för att gå ut och gå.

Det är som en stor sten ligger i rumpan på mig så att jag inte kommer upp. Som ett stort moln ligger och ruvar över mig, så att jag i princip ger upp tanken på att komma nånstans idag, innan jag ens har tänkt klart den. Jag är inte supernöjd med att jag missar årsmötet med Lärarförbundet ikväll, men jag räknar inte med att jag ska palla ta mig iväg. Jag har iofs inte avbokat mig, men jag tvivlar på att det blir av för mig.

Nä. mitt mål idag är att inte glömma bort att äta. Det känns som en rimlig målbild.

Likes

Comments

Feminism, Resonemang

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här. Eller alltså, jag har väl i grunden en fundering, men jag har lite svårt att sortera i tankarna för tillfället. Jag tänker att ni får försöka hänga med i svängarna, helt enkelt, heh.

Att kvinnofieras....

- att vara tvungen att stå tillbaka för att en inte råkar ha snopp/andra manliga attribut i en situation där det traditionellt är mannen som gör det som ska göras, och sedan inte tas på allvar när en förklarar att en visst har kunskap om ämnet/saken.

- att få slå tillbaka på myten om att "kvinnor inte kan leka 3". vad är det här, är vi 5 år eller va? VAD eller VEM har bestämt det här..? Oavsett vem eller vad så är det en av de mest "sanna" myterna som finns, och det blir ju en självuppfyllande profetia, att "vi inte kan", eftersom det har vi fått lära oss från början. för då "måste" det tillslut vara en som blir utanför och så blir det drama, och då kommer det liksom fram att "haha, det var ju det vi sa, det gååååår inte"

- att inte bli tagen på allvar när en blir förbannad på saker som betyder något för en (men inte för den (mannen) som en argumenterar med. då helt plötsligt är det helt sjukt att en reagerar, eller alltså överreagerar ("typiskt kvinnor, att bara bli hysteriska sådär över skitgrejer")

- att få frågan "jamen det där kan väl du, du som är kvinna...?", som om det sitter i mina gener att jag kan sy, skriva vackert, laga mat från grunden eller bara det enkla i att jag ibland får höra att mina manliga förskollärarkollegor (generellt alltså) inte alls är lika bra på att göra samma jobb, för kvinnor är bättre på att ta hand om barn... (EH, VA? mitt jobb är att ha pedagogiskt ansvar för barnen, att ta hand om och möta dem i deras behov här & nu och på så sätt skapa välfungerande vuxna samhällsmedborgare. det kan män också göra!)

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Här ovan har jag ju nu alltså tagit upp vissa saker som jag möter som heteronormativ cis-kvinna, sånt som jag tar illa vid mig för, och som är störande för mig (och säkert många andra som är lika som jag).

Jag tror/kan tänka mig att de saker jag listat här ovan kan te sig som struntsaker till viss del, för exempelvis en transperson som identifierar sig som man, men som råkat bli född med snippa. Eller varför inte för en person som inte vill identifiera sig som något alls, men som råkar ha kvinnliga attribut.

Jag kan inte till fulla förstå hur det känns att inte kunna vara den en vill till 100%, för att omgivningen inte tar hänsyn till/struntar i/inte har kunskap nog att inte kvinnofiera en trots att en kanske tillomed har varit extremt tydlig med vad en identifierar sig med.

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

...och VARFÖR är det så jäkla viktigt då, att dela upp allt? Om jag kämpar som faen på mitt jobb att förklara och bygga en idé om att det faktiskt inte finns tjejiga och killiga grejer. Varför måste då resten av samhället fortsätta tuta i dessa skitcoola och jävligt smarta barn motsatsen?! Suck.

Likes

Comments