Känslor överlag, I huvudet på en förskollärare, Resonemang

Det är lätt att säga:

-Ojoj, nu verkar det som att du har väldigt mycket att göra.Jag märker att du har mycket på ditt bord, du kanske måste börja lära dig att säga nej?

- Jag märker att du är stressad, du kanske ska försöka att delegera?

- Varför är du så sur/har dåligt tålamod. Du kan väl iaf försöka att vara lite glad & gaska upp dig när du är på jobbet. Det är ju inte så många timmar, ändå..

- Va? Kommer du inte ihåg att vi bestämde detta på möte X. Varför inte, och vad ska vi göra nu? Vi måste ju ha nån form av svar..!

- Jag hittade ingen lista över X, så jag gjorde så här istället, men du kanske kan fixa en lista så vi har en?

- Du måste prata med chefen, för så här kan du inte ha det. Du bör nog ge hen en chans att hjälpa dig, för annars kommer du braka in i väggen med buller och bång. Och så vill jag att du återkopplar till mig sen, så jag vet hur det gick.

- Jag känner igen de symtom du beskriver, det är ju nästan solklart fall av hjärntrötthet. Det är en kraftig varningssignal att du bör ta hjälp av någon form av rehabilitering, INNAN du går sönder helt. Jag menar, annars är det en ganska lång väg tillbaka, om du ens kommer tillbaka efter det.

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Det är svårt att göra:

- Att säga nej och att delegera, när saker måste ske "nu", eller helst förra veckan. Mycket på grund av att en oftast har varit den som haft koll/hjälpt till/sagt att "jamen det fixar jag" eller "det löser sig".

- Hålla modet uppe när en egentligen bara vill lägga sig ner och gråta/sova/läsa en bok i tystnad. Vi har så många mänskliga kontakter hela långa dagarna; 26 barn som ska ha sitt, kollegor som en ska samarbeta med om typ allt, föräldrar som har synpunkter på ditten & datten eller info som ska kommas ihåg.

- Lämna sina kollegor i sticket för att en har olika uppdrag som innebär möten. Inte för att jag har extrema mängder möten, men det ska ju ändå göras. Jag har inte särskilt många extraupprag, jag är Kulturombud och fackligt ombud för Lärarförbundet. Båda är väldigt skoj, men även sånt som är skoj tar musten ur mig ibland. Och det dåliga samvetet över att jag lämnar kollegorna pga. möten är inte så himla fräsigt.

-Prata med chefen och "erkänna" att en inte orkar mer. Jag vill inte vara en quitter, men vem faen tackar mig eller sätter guldstjärna i kanten för att jag sabbar resten av mitt arbetsliv när jag bara är 35? Inte en jävel. Nu är inte min chef omöjlig, jag tror inte att hen skulle sätta käppar i hjulet så sett, men det ÄR jävligt pissigt att kliva in där och erkänna sig svag; allra helst när en varit så jävla "stark" för alla andra. Fast nu kan det väl få vara min tur att inte behöva vara på topp hela tiden?

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Mycket av det jag nämnt här ovan är en del av min sjukdomsbild. Jag vet att jag inte är ensam, att den ökända jävla väggen står och lurar bland många led i min bransch. Jag har inte någonting på papper, och jag vet att en egentligen inte ska/bör googla sjukdomar och diagnoser. Men jag vill ju ha NÅT på fötterna när jag nu ska försöka få hjälp. Att gå upp till rektor och säga "jag är lite trött" kommer inte att ta mig långt. För vem faen är inte lite trött?!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Allmänt, Pyssel, zillgriszlans näste

Det har varit en långsam lördag i det här hemmet idag. Vaknade runt 9, och sen har jag faktiskt inte gått utanför dörren alls. Men det gör inget för jag har ändå fått saker gjort...


Jag har bland annat tagit tag i mins Skvätt-iväg. Jag tog skott från jobbet för några månader sen, och de har liksom vuxit på sig, så idag fick de fyra egna rum. Våra fönsterbrädor räcker snart inte till, heh. Endera dagen ska jag ta tag i omplanteringen av alla svärmorstungor också, men det får bli en annan dag, som sagt.

Jag har dessutom sått lite balkongblommor också, får hoppas att det tar sig. OM det blir nåt av det jag sådde idag, kommer vi ha en hyfsat schysst balkong om nån månad - göttans!

Utöver blomstergörat, så har det varit vanliga hemmasysslor; diska, tvätta, vika ren tvätt osv. Men jag har tagit det i min egen takt, ingen brådska... Det har varit en helt okej blandning av soffhäng, lite pyssel, soffhäng, lite grejande... Behagligt, är nog det rätta ordet. Dvs, precis vad jag behövde.


Likes

Comments

Allmänt, Pyssel

I torsdags bakade jag Snickerdoodles till fredagsfikat på jobbet. Kakorna har faktiskt inte alls nåt med Snickers att göra, trots namnet.. Typisk småkaka, helt enkelt.. De var väldigt enkla att göra och det gick väldigt fort att göra dem.. När jag la upp bilden på Instagram så lovade jag att lägga upp receptet, och här kommer det..:


Deg:

3 dl mjöl

1 tsk vaniljsocker

1/2 tsk bikarbonat (kan bytas ut mot 1 tsk bakpulver)

100 gr. rumsvarmt smör

1, 75 dl socker

1 ägg

1 tsk vitvinsvinäger

Garnering:

1/2 dl socker

1 tsk malen kanel

Så här gör du:

* vispa smör och socker så det blir fluffigt, tillsätt ägget

* blanda de andra torra ingredienserna och häll ner i bunken tillsammans med vinägern. arbeta ihop till en jämn och smidig deg

* rulla degen i bollar, och rulla dem sedan i kanel&socker-blandningen

* lägg bollarna glest på en plåt med bakplåtspapper (de flyter ut en del) och platta till dem lite grann.

* grädda mitt i ugnen, 200 grader, 8 minuter

* låt svalna på plåten ordentligt innan du lägger kakorna i en låda, de är ganska mjuka när de är varma.


~ ~ ~ ~

Enligt receptet ska det bli ca 20 stycken kakor. Jag fick ihop 21 på degen jag gjorde, men om en gör mindre bollar, typ teskedsstora så blir det ju fler. Iom att bollarna flyter ut en del i ugnen så är det en bra storlek att förhålla sig till.

Likes

Comments

Allmänt, Känslor överlag

Det är lättare att andas efter att jag gick till psykoterapeuten i förra veckan, men jag inser ju att det går långsamt. Det är skönt att prata strukturerat med ett proffs, och jag har förtroende för henne, verkligen.

Samtidigt som det känns... konstigt att veckla ut hela livet. Allra helst det där som skaver. Men jag tänker att jag ska vända på så många stenar som det går, och lufta allt som kommer för mig, så att jag kanske kan få en rätsida på det här. Om inte annat kanske verktyg att jobba med så jag slipper hamna här igen, sen.

Jag tror att det här var det bästa beslutet jag kunde ta för mig. Jag tar hand om min kropp hos naprapaten, då får jag ta hand om själen hos psykoterapeuten!

Likes

Comments

Allmänt, zillgriszlans näste

Ja, alltså, inte för att det blir nån renovering, men det är snyggt med enhetligt. Så eftersom en numera kan handla från Åhlëns på nätet, HÄR , så tänkte jag att varför inte? Kan ju iaf kolla om de har nåt snyggt. Och det hade de! Så jag klickade hem dessa:


Både glaset och tvålpumpen kommer från Umbra, och de är grå. Tänker att det passar ganska bra - lugnt och stilla.

Eftersom jag är medlem, och hade en bonuscheck på 50 spänn så gick det på ca 120:- och så kan en hämta i varuhus och då blir frakten NOLL. Yay, me!

Men, nu får jag ta en paus i handlandet. Jag har klickat hem en hel del från wish & AliExpress, och senast igår handlade jag tyger på CCHobby. Har nämligen haft en idé på en grej jag vill sy ett par veckor, men har inte riktigt fått arslet ur att gå & handla. Då är det fint med internet:et!

Likes

Comments

Allmänt, Känslor överlag

..och så blev det lördag igen. Jaha? Och?

Jag vaknade ca 7.15. En del av hjärnan rivstartade direkt med att lägga upp planer för dagen. En annan del av hjärnan svarade med att sätta tvärstopp för nämnda planer. Kroppen fortsatte med att bli hungrig, plus att lägga tyngd i arslet som alltså fortplantade sig överallt. Därför tog det drygt 2 timmar att ens komma in i köket för frukost. TROTS att jag faktiskt var hungrig, alltså. Yay me!

Nu har jag iaf avklarat frulle, och har en kopp med kaffe här bredvid mig. Jag försöker revidera mina lördagsplaner till något som faktiskt är genomförbart utan att min f***ing stresshjärna går och självantänder.

Till råga på allt har jag en granne som fått för sig att klockan 11 är en bra tid att slipa något. Min spontana reaktion är ungefär att "men för i helvete slipa nån annan jävla stans! Eller så får du ta semester och slipa på dagarna när jag inte är hemma!" Rimligt? Näej (verkligen inte). Men så reagerar jag för tillfället på störande ljud som håller i sig mer än ca 2 minuter. -Alltså, jag fattar ju rent logiskt och sådär att det är klart att helgen är den tid en kan dona i sitt hem, och att kl. 11 ändå är en bra tid för då har grannar fått sova ut hyfsat. Det är bara det att jag personligen inte pallar det just nu.

Likes

Comments

Allmänt, Feminism, Resonemang

Jag kollade på Let's Dance igår. Det är ungefär första gången jag kollar på det, men hey!, Stina Wollter är ju med (och OMG!, vad bra hon var ❤).

Iaf. Det fanns några saker som jag reagerade på, och som fortfarande gnagde lite i morse när jag vaknade.

  • Att David Hellenius på allvar och med flit säger fel efternamn när han pratar med Samirs pappa. Han säger Badrum, istället för Badran, och en ser att han gör det efter manus. Men tempot går så fort att pappans försök att rätta försvinner i Davids pladder om Samirs kompetens i dansen & om han ska ta av sig eller ej.
  • Det här tjatandet om att Samir ev. ska klä av sig hela jävla tiden? What's up with that?! Jaja, okej, han har sjungit om att bada naken på Sergels torg och i framträdandet så slet han och Viktor av sig tröjorna och blottade vältränade överkroppar... Men nu? Näää, han är med i ett DANSPROGRAM! Inte ett jäkla stripp-program. Som om hans värde ligger i att han klär av sig? Bläää.
  • Att Anders Öfvergård (Arga Snickaren) hela tiden blir refererad till just arga snickaren, och TROTS att han påpekar det flera gånger, så struntar de i det! Här kommenterar han det i en intervju efter dansandet (precis i slutet av intervjun).

Jag tycker det är extremt klumpigt av TV4 att göra så här. Borde inte någon ha korrekturläst manuslapparna innan, och borde inte någon ha fattat hur förminskande dessa saker är?

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

En kanske kan tycka att det är småsaker, men det är det ju inte. Egentligen. för alltså. Att med flit säga fel på någons efternamn bara för att det låter lustigare då, är skevt. Att göra sig lustig på andras bekostnad är att förminska den personen, och att som i Samirs fall petas ner till en "snygg kille" och inte alls ses för vad han nu är, dvs en som tävlar i dans och inte hur snygg han är. Hans utseende har INGET med hur han klarar av att dansa vals.

Och att skita i att lyssna på en person som inte alls vill ha ett epitet hen inte vill ha längre, det är SKIT! (har själv ofta fått egenskaperna "sträng", "arg", "dryg" osv. bara för att jag råkar ha en sån typ av röst. extremt tröttsamt)


Likes

Comments

Allmänt, Feminism, I huvudet på en förskollärare, Resonemang

Well. Jag behöver ju inte gå så himla långt för att hitta ett; jag är ju själv förskollärare.

En av de vanligaste sakerna jag får höra är "vaaa?! har du pluggat 3,5 år för att ta hand om om barn, leka och byta blöjor?!" Eh. Nu är det ju visserligen så att jag göt en miljon andra saker förutom det. Sedan har jag flera kompisar och bekanta som envisas med att säga dagis, och dagisfröknar - "för det är så svååååårt att säga det, för jaaaag gick aldrig på förskola". Nä, inte jag heller, men DINA barn går på förskola, och hens fröknar är förskollärare som antagligen kämpar som fan för att vårt yrke och vår profession ska få högre status. Det hjälper inte alls att gemene man inte vill/kan/bryr sig och vägrar fatta att ord har makt!

I det här fallet, att nämna mig och mina kollegor vid rätt yrkeskategori, och säga rätt när det gäller vår verksamhet.

Det finns inte en enda man som skulle gå med på att bli kallas dagisfröken, tror jag, inte om han faktiskt (som jag) är utbildad och examinerad förskollärare.

...och apropå manliga kollegor..: en man får oftast mer i lön än vad jag får, bara för att han råkar vara man. Jag har haft manliga kollegor som varit i samma ålder som jag, jobbat lika länge ungefär, och där vi delat på ansvaret, och ingen av oss hade särskilt mycket extrauppgifter... Och han får ÄNDÅ högre lön..?

Varför? Jag förstår inte. Det här är så sjukt, för när jag pratar om det här med folk så menar de på att "jaa, men han är väl bättre på att löneförhandla" eller "nää, men så kan det ju inte vara... eller..?" Nu vet jag inte vad han sa på sina lönesamtal, men jag vet att jag är jävligt bra på att peka på mitt värde och därmed kräva det jag tycker att jag borde ha (oftast är jag och min chef överens så jag behöver sällan kriga, heh). Och jo, så kan det visst vara.

Vari ligger problematiken? Jo, detta att eftersom att mitt yrke är ett kvinnodominerat sådant så "måste" rektorer/chefer ge männen högre ingångslön för att ens vara intressanta... Och varför det? Antagligen för att det ses som sämre att jobba i ett kvinnodominerat yrke som man, och då måste pengarna väga upp "känslan av att vara minoritet", kanske?

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Så, varför är det så många kvinnor som arbetar i barnomsorgen, sjukvården eller generellt i yrken som innebär att ta hand om andra? Ligger det i våra gener, att vi är mer omhändertagande, eller är det helt enkelt så att män inte väljer dessa yrken just för att de är lågstatusyrken?

För let's face it, det ÄR lågstatusyrken. Det är lite hönan & ägget det här tycker jag; är det låg status & lön för att det är kvinnodominerat eller är det kvinnodominerat för att det är låg status & lön? Förr i tiden sågs läraryrket som ett kall, numera är det ett jobb som alla andra och mitt uppdrag är att skapa glada trygga barn - De som sedan ska bli glada & trygga vuxna.

Varför ses det som sämre än att bolla med siffror på ett bankkontor eller slå spik & bygga hus?

Likes

Comments

Allmänt, Känslor överlag

Ensam lördag, och jag har dragit igång en ny spotifylista jag hittade nyss; Lugnt & skönt. Jag har faktiskt hittat flera bra listor pga. att Spotify ger mig förslag (Mellow morning och Vinter-chill, tillexempel). Det i sin tur har gett mig några nya artister jag gillar. Jepp, jepp. Ed Sheeran för att nämna nån.

Nog om detta.

Mina planer idag är ungefär att... Eh... Ingen aning. Jag orkar inte riktigt ha planer. Min förhoppning är att jag ska komma ut ur lgh och hämta en grej som jag fick avi om igår. Jag tvivlar, men vet att jag antagligen mår bättre om jag kommer ut och gör den lilla promenaden. Men ärligt. Hela hjärnan stretar emot, bara för att jag råkar ha en tid att passa. Dvs, utlämningsstället stänger 16 (var tvungen att kolla, trodde att jag bara hade till 14 på mig), och det vore så skönt att komma ut i solen som faktiskt skiner.

Jag får helt enkelt "ta mig i kragen", och försöka mig på det här. Problemet är att det är ju som värst när jag vet att jag måste ta tag i kragen på en bestämd tidsrymd. Då låser det sig.

Så... dagens mål är nog att komma ut & hämta paketet, lösa dagens melodikryss, samt ringa och gratta världens bästa pappa på födelsedagen. Känns som en bra grej.


Likes

Comments

Allmänt, Känslor överlag

Det är så konstigt, för jag är ju alltså inte sjuk. Fast jag är ju det ändå. För det är inte friskt att svara varenda liten motgång med att bli arg och gråta av trötthet när en kommer hem från jobbet och när en väl har satt sig på rumpan hemma, så kommer en ingen vart för då har all energi gått åt till dagen.

Jag har tillomed skippat träningen (fast jag verkligen vill gå!). Jag orkar liksom inte. Igår fick jag en promenad på ca 10 minuter, idag gick jag och Klas en sväng på kanske 20 minuter. MEN. När vi hade kanske 300 meter kvar hem var det som att orken tog slut. Jag sa det rakt ut också; oj. nu tror jag att energin tog slut i benen. Och sen vi kom hem så har jag i princip suttit i soffan, och glott på Indiana Jones-filmerna och druckit vatten. Har knappt ens reflekterat över att jag nog borde äta. Eller jo, men jag varken kan eller orkar planera mathejsan.

Hittills har jag inte googlat mina symtom. Eller, jag gjorde det nyss. Jag är rädd att 1177 gör mig sjukare, för jag känner efter när jag läser om det. Och jag vill inte känna efter, för jag är inte den som gör det. Jag känner inte efter, jag har hög arbetsmoral; det enda som stoppar mig från att gå till jobbet är om jag kräks eller om jag feberyrar (jag gör inte varken eller, för jag blir aldrig sjuk), och jag är nog den som varit mest sällan borta jämt.

-jag inser ju att det är ett av problemen. Jag känner inte efter så jag struntar i kroppens signaler.

Jag tror inte att de här 5 dagarna jag är borta från jobbet kommer att hjälpa, men jag vet inte riktigt hur jag ska komma runt det här. Jag måste hitta en väg.

Likes

Comments