Lyssnade på Postpatriarkatet (Lady Dahmers nya pod, #postpatriarkatet finns på acast bland annat) häromdagen. Jag vet, antagligen sist på bollen, men ändå. I andra avsnittet, Mor skiljer sig, så pratade Natasja och Anna (Apan Satt I Granen) om att göra slut.

Det var ju så klart inte bara om att göra slut i den meningen att en avslutar ett kärleksförhållande, utan även om att göra slut med ett jobb, eller att flytta från ett bostadsområde, eller kanske göra slut med en vän. Jag tycker det är så jobbigt. Hur gör en slut med en kompis? Båda parter har ju liksom investerat tid och känslor i relationen. Det är lätt att säga att "jag ska minsann göra mig fri från energitjuvar, bara vara med såna som GER energi!", men det är svårt att göra, tycker jag.

Jag är lite av en fegis i det här sammanhanget - jag låter hellre saker och ting rinna ut i sanden, än att faktiskt göra en aktiv handling; "Jag tycker inte att vår vänskap är konstruktiv, och jag mår faktiskt inte bra i det här". Jag menar, hur låter det ens? Om någon sa det till mig, så skulle jag bli väldigt ledsen och arg. Typ Jaha, nu duger jag inte längre, vem fan är du att komma här och säga att jag inte är en bra vän?!

Sedan pratade Natasja och Anna om att vissa relationer räknas liksom lite mer; en vänskap som hållit i 10 år är mer "värd" än en som kanske bara är i startskottet, eller en relation som bara är 6 månader gammal är mindre värd (och därmed lättare att avsluta?) än en som varat i 6 år.. Och jag tror att de flesta tänker lite så. Jag vet att jag gör det. Det ÄR liksom lättare att avsluta något som en inte investerat flera år i, tycker jag. Inte för att jag gjort slut med kompisar ofta, men jag tror du förstår ändå? En vänskap som en haft länge är svår att byta ut/avsluta; en har upplevt massor med saker tillsammans, hjälpt, stöttat och peppat varandra.

Därmed inte sagt att en kortare vänskap är mindre värd, jag är av den åsikten att alla människor kommer in i ditt liv av olika anledningar. Vissa av dem är såna som stannar kvar länge, andra är såna som försvinner efter ett tag. En del är såna som är tillfälliga till en början, men som fördjupas allt eftersom tiden går.

Det är en komplex grej, ett ständigt givande och tagande, Och det är svårt att säga ifrån till en vän som bara tar, och där en själv alltid finner sig vara den som ger, som ställer upp och som finns där. Varför är det så? Jag personligen tycker att det lättare att säga ifrån till en partner, än en vän. Varför ställer en upp på att behandlas som en trasa av någon som på pappret ska vara en stöttepelare?

(nu för tiden är jag tack och lov välsignad med vänner som GER energi, och inte TAR. men oas så är det väl också en del av vänskapen; en mpste inte alltid vara på topp och vara den som generöst delar med sig. ibland är det du som stöttar, ibland är det jag)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har så många olika saker som jag vill göra, men som jag ändå tvekar att dra igång med. Många drömmar som jag skulle vilja uppfylla. Men jag tvekar och kommer aldrig till skott. Jag är så jäkla imponerad av alla driftiga personer i min bekantskapskrets - folk som ger ut böcker, som skapar smycken, som illustrerar böcker, som skapar annat, som pluggar vidare, som byter karriär, som får ihop det. Såna som INTE stannar upp och bara "eeeh, näää, inte ska väl jag..."

Jag är så fett jävla impad... (och avis för att jag saknar drivet)

För nån vecka sen läste jag en krönika på nwt.se (tyvärr har de gjort så att krönikan bara kan ses om en är plus-prenumerant - buuu!) om att omfamna det "oviktiga". Alltså, att inte stressa runt och bocka av saker på nån orealistisk Bucket List. Det är liksom inte för alla att bestiga Kilimanjaro, springa minst ett marathon/swimrun/Toughest Viking innan en fyller 40 eller ens "uppleva" Thailand. Krönikan handlade mer om att ha en Fuck It-list. Dvs, samla på sig "onödiga/oviktiga" upplevelser, att stressa av och att inte jaga allt sånt där som "alla andra" tycker är coolt. Typ. Men oas, så är ju drömmar till för alla, oavsett om en har stora eller små saker en vill göra. I den här drömbubblan är ju allting subjektivt, egentligen - vad vill JAG? Vad tror JAG att JAG mår bra av?

Fast kan en ha båda?

Jamen, det tror jag. Jag tror på att hitta drömmar att uppfylla, utan att det blir orealistiskt. För min del måste jag mest hitta vägen in till drivet och mota undan tankar som talar om för mig att jag bör vara nöjd, och inte alls ska tro att jag har nåt att erbjuda eller ha saker jag drömmer om att genomföra. Men hur gör en det? Jag skulle behöva någon som kunde vara lite projektledare. Som gick in och pekade med hela handen, och ba' "HALLÅ! Nu får du faen i mig ta tag i det här! Jag tror du kan, jag VET att du har det inom dig, och vet du vad? KBK!"

Likes

Comments

Redan september, och förkylningen är ett faktum. Nyser och rosslar om vart annat. Hostar så det skräller i bröstkorgen, och det river i halsen. Det här har jag liksom inte tid med, men men, det skiter ju bacillerna i. Och en får väl se det som normalt tillstånd för någon som jobbar i skola. (Önskar bara att en kunde känna att en har tid/råd att vara sjuk, som det är nu, är det väl snarast ekonomin som failar när en råkar bli sjuk... Hur vore det om karensen slopades för oss som jobbar inom skola, vård och omsorg?)

Iaf, iom att det är september betyder det att hösten är på rejäl ingång, och med hösten kommer flera roliga saker som händer..:

  • 1a helgen i oktober är fullmatad! På fredagen är det först årsmöte med Di Gamles (alumnföreningen) och sedan går vi på finsits, för att fira att HiS fyller 40. Sedan får jag åka hem till Göteborg på lördagmorgon, för då är det dags för 30årskalas för Ronald och på söndagen hjälper vi Tjalle & C-J med flytten till Skaftö.
  • Sista helgen i oktober åker jag till London en sväng.
  • 2a november ska vi (Griszly & jag) på konsert på Lorensberg. Då ska vi lyssna/titta på Jack Vreeswijk & CajsaStina Åkerström som spelar sina egna låtar uppblandat med sina fäders. Det ska bli najs.
  • I mitten av november tar vi oss en tur till Eskilstuna för att fira Ämma som fyller 30
  • I december går vi på Lorensberg igen, denna gång på julkonsert med Hellmans Drengar.

Tjohooo! Känns fint att ha bra saker planerade, när mycket annat känns lite halvdant.

Likes

Comments

Förra veckan gjorde jag något som jag inte trodde att jag någonsin skulle göra; jag gick iväg på en "prova på"-kväll med en kör..!

Jag har ofta fått höra att jag inte kan sjunga, eller att jag inte kan hålla ton, så jag var ju redigt nervös. Men det gick bra, och det var roligt, och nu har jag något att göra varje onsdag efter jobbet.

Det som är bra med den här kören är att en kan betala per gång, en måste inte betala terminsavgift om en inte vill. Och så sjunger vi inte för att öva för ett uppträdande, utan för att det kul och faktiskt hälsosamt att sjunga ihop med andra. Varje gång sjunger vi 2 låtar tillsammans - en av dem har lätt koreografi till. Jag går på "Basic", där sjunger vi bara melodin, men vill en ha utmaning kan en gå på "Standard", där de sjunger 3stämmigt.

HÄR kan du hitta mer information (plats, tider & priser etc)

Likes

Comments

Hittade en länk till en artikel på Hela Hälsinglands internetsida; Man åtalad för grov fridskränkning

Jag får inte ihop det, han säger att han inte slår tjejer, men hoppsan!, flickvännen får åka till akuten med hjärnskakning... Han slår kvinnan blodig på allmän plats, för att HAN vill att de ska bli tillsammans igen, och hon säger att hon inte vill vara med honom. När ett par försöker hjälpa henne, så blir han arg och slår till kvinnan och bryter sönder hennes glasögon... Och han säger att han inte slår tjejer.

Inser han inte hur det inte går ihop? Försötår han inte varför den fd. flickvännen inte vill vara med honom? Han är ju direkt skitfarlig för henne, hon väljer ju att gå, för att hon är rädd. Tydligen ska han ha slagit henne ett 10-tal gånger under det senaste året, fattar han inte?

Nej. Nej, det gör han inte. Uppenbarligen, och med all tydlig klarhet fattar han inte varför hon inte vill vara med honom, och att säga att han inte slår tjejer, för att sedan faktiskt göra precis det, och sedan inte stå för att han är en (farlig) idiot, utan skylla på att hon "trycker på hans knappar"... Vilka knappar har hon tryckt på för att förtjäna att bli sönderslagen? Det finns INGA som helst förmildrande förklaringar eller försvar till att du faktiskt har slagit henne. Det är så skevt att jag storknar.

~ ~ ~ ~ ~ ~

I artikeln skrivs det om att tjejen i fråga har anmält honom några av de andra tillfällena när han angripit henne, men att hon sedan dragit tillbaka anmälningarna... Jag trodde att en inte kunde det...

Efter lite googling så får jag svar, att nej, en kan inte dra tillbaka anmälning om misshandel; " [....] MIsshandel faller under allmänt åtal och de brott som faller under denna kategori kan inte dras tillbaka av målsägande . Polisen har i dessa fall en allmän skyldighet att utreda de ärenden som kommer till deras kännedom och åklagaren gör härvid en objektiv prövning huruvida bevisen räcker för en fällande dom." [text i sin helhet HÄR]

Vad hände med detta? Om han har slagit henne så hon fått hjärnskakning, så borde det ju rimligtvis finnas journaler som styrker det, och varför har då inte Hudiksvalls tingsrätt agerat tidigare? Av erfarenhet by proxy, så vet jag att saker och ting tar sån jävla tid från anmälning, till att det tas beslut, till att det ev blir någon rättegång, men ändå.

~ ~ ~ ~ ~ ~

Men, för att återkoppla till den där jävla mannen som "inte slår tjejer". Han är en kvinnohatare av rang, och jag hoppas att han åker dit så det visslar om det. Ett sånt jävla patrask.

Likes

Comments

It's on. Alltså jobberiet. Förra veckan hade vi typ 12 barn som mest. Igår rivstartade vi med... 45. Och ungefär alla kom klockan 7.30. Hej & en hå.

Ett litet inskolningsmöte med ett nyinflyttat barn igår, och idag kom ytterligare ett nytt barn, ett annat möte med en förälder om ett annat barn och vips!, så var klockan 17.00 och jag kunde släcka, låsa och larma och åka hem. PUH! Men men, det är så det är, det kommer landa och sätta sig allt eftersom, men just nu är det massor att hinna med.

Jag känner att jag ändå har ett litet försprång iom att jag ju hade en tredjedel av barnen förra året, plus att jag kan namnen på de flesta andra. Och jag kan nästan koppla ihop alla barn med rätt förälder, och det är en vinst!

Men ja, imorgon är det skolstart, och jag tror att det ligger en hel hoper med spända barn ikväll och funderar på hur första dagen i 1an kommer att bli.

Jag för min del, är mest glad att det drar igång på riktigt nu. Jag har längtat!


Likes

Comments

Ahmen, dåså. Då var det liksom igång igen. Första veckan på jobbet är gjord och jag mår så bra. Det var länge sen jag inte gick till 1a jobbedagen med lite sådär trötthet på förhand - en vet att det kommer rivstarta med inskolningar, personalbrist och allt vad det kan vara.

Det gjorde jag inte i måndags. Inte för att jag direkt skuttade på fjäderlätta fötter, men jag kände inte den där "nu är semestern redan slut och fan vad jag inte har lust"-känslan. Yay! Det har varit en behaglig vecka, med pill med olika lappar, tankar och funderingar på hur vi ska jobba, och vi har lärt känna varandra lite mer. Känns fint detta.

Och för en stund sedan ringde mitt hjärta, och var på väg hem från jobbet; jag vill dricka bubbel idag, så släng in flaskan på kylning, sa han. Jag är ju inte den som är den, så nu ligger flaskan i kylen och jag längtar efter min man. Min livskamrat och glädje 😍.

vi, efter att vi sagt ja till varandra på Naturhistoriska, juli -16

(vet inte om det är Katja, vår fotograf, eller om det var nån annan som tog den här bilden)

Likes

Comments

Jag vill egentligen inte tänka på det. Men det är sant, om en liten vecka står jag på jobbet igen, efter 4 fina semesterveckor. Veckor som fyllts av Tallin och bröllopsdag, bio, schyssta luncher och middagar med mitt hjärta. Det har varit en hel del soffhäng, men i år har jag inte haft den där kliande känslan av att dagarna bara rinner iväg, och jag inte har "gjort något". För jag har tagit hand om mig själv, jag har tillåtit mig att inte göra nånting. Soffdagarna har ändå luckrats upp av spontana påhitt, och annat jox.

Den här sista veckan ska jag carpa som om ingen vardagslunk fanns. Jag ska upp till mamma och pappa på onsdag, och på fredag går mamma & jag på Nynäshamnskalaset och stämmer upp i skönsång till Magnus Uggla - längtar!


Bästa hittills den här sommaren, som visserligen kanske inte är direkt kopplat till mig egentligen, är att två av mina finaste vänner har blivit föräldrar. Lagom till att Håkan-konserten skulle dra igång i fredags, fick jag ett mms med bilder på en liten fin Ellen ❤. Äntligen kom hon, typ 12 dagar över tiden, och jag skrek rakt ut bara för att jag blev så jäkla glad. Lilla fina människa, välkommen till den här världen - du har fått ett par riktigt fina föräldrar, och ett stort gäng med andra personer som har längtat efter dig!


Så, jag känner inte så mycket ledsamhet över att semestern snart är slut. När jag går till jobbet om en vecka startar jag upp i nytt arbetslag, "ny" verksamhet, nya lokaler. MEN, inte med nya ungar, för dem tog jag med mig från F-klassen. Eller om det var de som tog med mig? Jag vet inte, men jag ser fram emot det nya läsåret.

big bang - here I come!

Likes

Comments

Jag blev spontant erbjuden att köpa en biljett till Håkan Hellström på Ullevi igår. Och även om jag inte är ett särskilt hardcore Håkan-fan, så tackade jag ja, och gick med. Och... WOW!

Att bara kunna sjunga med i 2 låtar (ganska självklart "Känn ingen sorg.." och "Kom igen Lena") gjorde egentligen ingenting, för det var så mäktigt, och häftigt, och jag fick gåshud flera gånger. Det är roligt att gå på konsert, och att höra ungefär hela Ullevi sjunga allsång är mäktigt oavsett om en är ett "riktigt" fan eller ej.

...dessutom har jag ändrat uppfattning lite om Herr Hellström. Vilket är intressant, ändå.


Likes

Comments

Nu när det är semester fastnar jag ofta i soffan, och marathon-tittar på serier. För tillfället har jag fastnat i Star Trek TNG (Picard som kapten) och så har jag återkommit till Crossing Lines (som jag började glo på i våras, men sen släppte av nån anledning).

Star Trek är kanske inte en särskild nyhet för de flesta, rent innehållsmässigt, men Crossing Lines, är faktiskt helt okej. Tänk er Criminal Minds, men i Europa. Ungefär. Samma typ av gäng, fast utan Spencer Reid då kanske.

Iaf. Check it ou, om ni känner för't!


Likes

Comments