View tracker

Lördag morgon och jag mår pyton. Usch ändå. Har tvingats stanna hemma de 2 senaste dagarna p.g.a att jag varit sjuk och trodde jag skullle vara fit for fight idag itället så att jag äntligen skulle kunna gå på jobb igen...men nej,imorse vaknade jag med något som kändes som om någon suttit på min bröstkorg o spelat maracass med mina lungor hela natten,o jo jag vet att jag har en förkärlek för drakar men snälla,jag vill inte känna mig som om jag andas ut eldlågor o rök vid varje andetag.Högst antagligen en lindrig lunginflammation jag lyckats få,såhär mitt i den finska sommaren...gotta love temperaturskillnaderna. Blir inte mycket bättre av den pressande känslan eftersom jag är mycket väl medveten om att jag har massor av skolarbete att göra men hjärnan är så tillsnorad att den är totalt oanvändningsbar. Diskbänken skriker redan på hjälp och tvättkorgen är så full att den snart kan söka finsk medborgarskap. Jag förmår mig helt enkelt inte just nu att fixa det,känner mig som en trebarnsmamma minus de tre barnen,typ. Just nu står jag i duschen o stirrar intresserat på tvålflaskorna,så räkna inte med att jag är funktionsduglig idag än...tänker dra på mig mina "jag-är-sjuk-o-tänker-endast-förflytta-mig-mellan-sängen-köket-och-badrummet-sockor",kallsvettas och se på serier medan jag dränker näsdukar med min hjärnmassa. Önskar er en trevlig lördag *snort*

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​10 år är en jävligt lång tid. Jag tänker på 5 åriga Jessica som som stod i farmors restaurang i en tyllklänning och underhöll gästerna med sång och dans. Jag tänker på 12 åriga Jessica som låste in sig i badrummet, knäböjde framför toalettskålen och grät i flere timmar, lutade sig mot lavoarens kalla hårda kant, pressade emot med händerna så knogarna vitnade, funderandes om hur det skulle bli ifall hon där och då skulle dränka sig. 14 åriga Jessica som kände sig så ensam och olycklig att hon förlorade aptiten och började gömma godis i sitt rum för att kunna kväva sin sorg i socker.Nu är jag 16 år gammal och mycket har blivit bättre, men mycket har blivit sämre också,respektive aldrig riktigt försvunnit. Jag får en klump i magen då jag befinner mig bland en större grupp av människor, kallsvett och andningssvårigheter är vardag för mig, ångest är mitt mellannamn och ledsamheten finns alltid där i bakgrunden, vad än jag gör. Men vad hände? Vad hände med lilla Jessica som älskade att läsa, forska, investigera och ta reda på? Skolan hände. Men istället för att vi skulle ha lärt oss så mycket om algoritmer och i vilken ordning ädelgaserna är uppradade i det periodiska systemet borde vi ha lärt oss mer om hur man beter sig gentemot våran omgivning. Personligen har jag lärt mig saker om människor jag helst inte hade vetat. Inte bara min vetgirighet har jag förlorat, utan även mitt självfötroende och min livslust,,endast pga att folk är trångsynta,avundsjuka och inte vet när de ska hålla käft. Är det inte ironiskt att en människa kan bli plågad och underkuvad av andra i åratal medan lärare skolkamrater stumma står och ser på, men sedan när det äntligen smäller till i skallen på offret så är det personen i fråga som måste gå till psykologer, sluka piller, få nålar i armen och genomgå tester för att få träffa en psykiater som slutligen ger en diagnos,som hade kunnat blivit undviken om andra människor bara skulle veta ett dugg om vett,etikett och hur man behandlar sina medmänniskor? Ja, jag är arg då jag skriver detta,men i synnerhet är jag jag besviken. Och så otroligt trött. Ledsen och trött på att skolgången verkigen behövde bli såhär. Ledsen för att jag inte fick en chans att visa vad jag verkligen går för och tydligen blivit totalt misstolkad då det gäller precis allt. Att jag aldrig blev respekterad eller accepterad ingen skillnad hur mycket jag försökte passa in. Jag är trött för att detta pågått så länge och jag börjar bli allvarligt oroad för min egen mentala hälsa, men jag vet att jag kommer få den hjälp jag behöver snart och att saker kommer bli bättre. Det finns många som stått vid min sida genom åren också, stöttat mig då jag behövt det som mest och ärligt talat utan dem skulle jag inte sitta här och skriva dåliga texter på min amatörsikt designade blogg idag. Mina mobbare gentemot: jag har aldrig gjort er något ont och det smärtar mig att ni känner en sådan osäkerhet och avundsjuka (av vilken orsak som helst) att niverkligen känner behovet av att agera som ni gjort/gör, och så mycket jag än skulle vilja vara arg, hämndlysten så kan jag inte hjälpa att jag inte kan vara det. Jag kan inte hata eller vara arg för att ni gjort mitt liv till ett levande helvete på jorden, jag är bara bottenlöst besviken på att ni efter alla dessa år inte mognat ett dugg. Se, för 10 år har gått, och efter att jag blivit dragen i skiten gång på gång,slagen,knuffad,trakasserad och blivit kallad glåpord pga min tyska härkomst, så vet jag att det gjort mig så mycket starkare och jag tänker aldrig mera låta mig bli nertryckt av någon annan NÅGONSIN igen. Jag är jag och småningom börjar jag lära mig att vara stolt över det.

Likes

Comments

View tracker

​Gulnäbbsintagning. Åh ett sådant minne för livet,sannerligen en oförglömlig kväll...pirret i magen innan spektaklet börjar, ingen aning om vad som väntar en. Ett minne för livet, något oförglömligt kan dock vara både något positivt och något negativt, det kan bli en rolig upplevelse men kan även lätt förvandlas till brinken av en mardröm. Hur naiv var jag då jag trodde att det skulle bli en kul upplevelse för mig, skilja sig från alla andra upplevelser jag haft med skolkamrater genom åren? Ja, det var mitt val att gå dit den kvällen. Det var ingen som tvingade mig att gå, det var inget grupptryck som satte press på mig att stå framför den där dörren och sätta mig i den salen den kvällen. Naiv var jag som trodde att jag kunde känna gemenskap med dem för en gångs skull. Det var mitt eget fel. För när man inte är populär, rik och vacker så är det inte så det funkar. Sådana tillställningar blir inte roliga hur mycket man än vill försöka svänga på det hela. Det har vuxit fram en mentalitet om att en har rätt att trycka ner någon annan bara för att ålderssiffran är lägre än den egna. Billiga skämt och grova förolämpningar blir ombäddade i socker för att skapa illusionen av att "det är ju bara på skoj". Och det är acceptabelt. Det är fullt acceptabelt att för en kväll utöva sina personliga osäkerheter i form av smaklöshet och ja, psykiskt våld. Det som borde vara ett oförglömligt minne för livet eskalerar eventuellt i en kanske t.o.m  traumatisk upplevelse eftersom man dragit en olyckligare lott livet och inte lyckats få en åtråvärd titel i det sociala livet. Så ni som inte anses vara populära eller coola nog för att få uppleva en rolig konvent ska hålla er borta därifrån ,det är ert eget  fel om ni mår allvarligt dåligt efteråt eftersom ingen tvingade er att visa er där. Konventen är ju trots allt en tillställning som numera grundar sig snarare på förnedring och hierkarki än på att bygga ett ömsesidigt förtroende, samarbete och en bra start på skolgången, för ALLA. Jag hoppas verkligen att gulnäbbsintagningarna nu och i framtiden blir lyckade projekt och att orden sammanhållning, respekt och empati skulle bli lite vanligare. Tack för att ni läste! <3

Likes

Comments

Så, 4 veckor har jag varit i Spanien och även om jag kallar min vistelse här "semester" så har det inte varit mycket avslapping precis. Till att börja med så gick farmor visserligen ner ett antal kilo i kroppsvikt,däremot så kom det fettet tillbaka, dock inte i form av valkar på magen,utansom åratal gammalt, livsfarligt, mordvapen i rören som efter 15 minuter fick hela köket att stå i lågor. I 3 veckor har hon nu levt utan kök, samt med halva huset nersotat med tjock, flottig rök. Huset är tömt och alla grejer står ute på gården och NÅGONTANS i skjul, källare, garage och i ett litet mini-hus på bakgården , där vi alla 3, hon,min syster och jag de senaste dagarna då det till fördel fär den spanska naturen men till nackdel för oss och de få elektriska manickerna som inte hade smultit till odefinierbara klumpar i branden, klämde ihop oss vid dt minimala bordet bland alla högar av saker och åt frukost/kvällsmål

på papperstallrikar. Vi ska inte klaga, jag menar,vi hade som tur är ett litet extra "kök" och mätta blev vi alltid. Saken är bara den att innan någon började reda upp det nerbrända köket och fixa den nersotade bostaden så förgick det redan 10 dagar,eftersom det häri Spanien finns en oskriven regel att vid en sådan olycka visserligen försökringen betalar allt, men först då allt är betalt och arbetarna börjar inte göra något innan man lägger ut åtminståne en fjärdedel av den totala summan fär det utförda arbetet, med andra ord, det nya köket kostar ca 16 000, plus alla möbler och målfärg blir det närmare 30 000 euro att lägga ut, dom pengarna måste man först ha. Chefen för arbetet sa dessutom att juni är en utomordentligt dålig tid då semstern börjar för många och det ska byggas,repareras och organiseras. Hm, så om man nu nödvändigtvis ska bränna ner sitt kök så får det inte vara i junimånad och man får inte vara fattig.

Nu är köket klart och saker och ting börjar vända till det normala igen, om man bortser från faktumet att möblerna för vardagsrummet inte kommer förrän juli och min farmor ännu har framför sig att reda in alla grejer som är utspridda över gården. För övrig så åker jag hemåt till Finland på söndagen, med mellanstation i Tyskland som alltid. 4 veckor har gått fort och jag är ledsen att jag inte hunnit uppdatera något men det har verkligen varit så otroligt mycket att göra och fattar inte vart tiden flugit iväg...hemma i Finland är jag en dag eftersom jag den 2.7 igen tar mig till flygplatsen för att träffa killen min som fyller 15 snart och vars present, ett än så länge hemligt projekt, jag jobbat på i 5 månader nu och som kommer bli klart inatt, vilket känns rätt konstigt för att vara ärlig...menmen...längtar och är nervös som ett sjuårigt barn inför sin första skoldag. Hemligt projekt hmm....en annan hemlighet som kunde avslöjas vore kanske att jag denna sommar får min alldeles första, egna lilla lägenhet, och jag är sjuuuuuuukt taggad att få inreda och bebo mitt första  egna lilla paradis.Ha det så gott och en skön sommar. -Zica

Likes

Comments

Mens. Vilken otroligt praktiskt ursäkt för vad det än är vi vill slippa. Jag menar,det är ju självklart vi tjejer överdriver när vi säger att det känns som om någon tog Fiskars köks-kött-kniv o slicade upp magen o sedan rev ut livmodern,sågade sönder den och hällde citroncyra på. Hur enkelt det ju vore att bara hålla in det liksom,tala diplomatiskt med kroppen "snälla lilla snippa,sluta läcka blod för 2 timmar,vi har gympa idag och vi skall till dendär äckliga simhallen där gamla gubbar spottar,små barn sitter kissande i vattnet,gamla plåster simmar omkring och fotsvamp florerar som farmors örtträdgård"
Man kanske kunde skriva ett vackert brev o limma klistermärken på, i Finland skall ju allt vara så jävla byråkratiskt.
Orsaken varför jag skriver detta är för att min morfar frågade mig ifall jag skulle vilja följa med till Österrike denna sommar. På MC. Och såklart det vore en helt ny upplevelse. Men jag sa helt ärligt som det är. Att det vore typiskt min tur att få mens just precis då och att det känns som att ha en överfull blöja vilket är ytterst otäckt. Reaktionen jag fick var i stil med "Snälla lilla vän.Det där var nu den konstigaste ursäkten jag någonsin hört. Sådant *haha* talar vi inte om. Vi tycker det är kvinnornas sak o det behöver inte diskuteras"
Märkväl,denna kommentar kom från en kvinna som studerat sjukvård. För mig är något sådant här totalt främmande. Jag har alltid kunnat vara öppen med mina medmänniskor om både kiss,bajs,mens o sex. På gott och ont men ändå. Jag tycker det är lika naturligt som att äta eller sova. Finländare är ganska blyga med det där,det gäller att skyla sig hit o dit. Men min öppenhet kommer inte ifrån mitt tyska påbrå heller eftersom tyskarna är,efter vad jag märkt,ännu mer förklämda. I synnerhet flickorna ifrån området jag kallar hemtrakt där religionen är rätt utbredd. Jag säger inte att jag mitt i omklädningrummet skulle dra av mig kläderna o låta friheten dingla medan jag skrålar "hej världen här är jag i all min naturliga prakt" men för mig är det inget problem att t.ex vara i bastun med mina närmaste tjejkompisar men...som vi alla vet är jag ju otroligt konstig. Och en konstig människa kan ju inte komma med något annat än underliga ursäkter,vilket är varför jag kommer fortsätta att vara ärlig om vare sig jag är svettig eller kåt eller imaginärt-stabbad i magen eller inte vill sitta i mitt eget blod på en motorcykel på väg till Österrike.

Likes

Comments

På torsdagen hände det- JAG BLEV GAMMAL! Helt fruktansvärt, fatalt, sjukt gammal! Kan än idag minnas då jag skulle fylla tio och ansåg att det liksom var "the peak of the iceberg". Toppen var nådd. Fullt utvecklad och utblommad, som en nyponros.  Och nu, nu  med tanke på att det har förflutigt 6 år sedan denna..reflektion,kan jag bara konstatera att jag inte blivit ett dugg mognare överhuvudtaget. En kort blick innanför tröjan där jag har några halvplatta mandarinstora knölar till bröst säger mig att min utvecklingsgrad är på Amishfolkets nivå.

Du vet att du hör till denna generation när du gläds din födelsedag p.g.a. att du får ändra åldern på din instagrambiografi.

Men sen då? Vad gör man sen? Jag var i Lidl igår och blev lite konfunderad. Nu när jag är byxmyndig och allt så borde jag ju köpa kondomer. Helst med knottror eller smak. Då kan jag skrämma slag på mina familjemedlemmar. Eller kanske skaffa Seppäläs pantermönstrade läderbyxor och ge min pojkvän en hjärtattack. 

"Tjena älskling villl du känna på mina pantermönstrade läderbyxor? "

Är det nu man ska börja gå med bombshell-BH och puta med sina mandarinknöl-bröst o sedan sitta uppe i granen o göra parningsläten för att attrahera det motsatta könet?Ska vi snacka djuriskt så passar ju mina panterbyxor förträffligt bra.

Eller så är det kanske inte mer än en en siffra, än ett år som gått.

I vilket fall som helst var min sextonårsdag en positiv sak med tanke på att min pappa nu inte längre kan låsa in mig i ett kloster för att hålla mig borta från min pojkvän. Det var hans gratulationshälsningar till mig på whatsapp den 9.4 2015.

P.s Vem fan skulle vilja gå med pantermönstrade läderbyxor? Fyfan vad smaklöst. Jag vill självfallet ha zebramönstrade.


Likes

Comments

Efter en vild natt (med omkringsnubblande i en mörk källare,brutal film,skitsnack och maaaaassoooor att dricka) kom jag hemstapplande och det slog mig att jag inte varit särskilt aktiv med det här bloggandet på siståne, och att jag nu verkligen borde ta mig i kragen framöver och försöka posta något helst oftare än vart femtielfte år. Det bör påpekas att den "mörka källaren" som för övrigt var upplyst så mycket stearinljus att man hade kunnat tro att vi skulle bli offrade till någon slags forntida gud, men ändå gav en lagom mysig stämning då mina tjejkompisar och jag såg på Disneyfilmen "Big Hiro 6", där vi (med rätta) lipade som småbarn och drack 2 liter hemlagad jordgubbssaft medan mina underbara vänner fann mystiskt nöje i att nostalgisera över mina påhitt i lågstadiet,som jag själv tydligen hade förträngt. Med tanke på att det bl.a. involverade att jag på största allvar någon gång i tiderna har trott att jag i själen var en vitvarg och därför hade tagit och tuggat på min väns hunds tuggben, så antar jag att jag förstår varför.

Min skam är stor, vissa saker skulle helst få bli undangömda någonstans långt,långt,lååångt inne i hjärnbarken. Men såklart så ska det ju finnas någon som drar fram allt det där igen. Annars skulle jag väl ha glömt hur spacead jag var som barn. (eller nåja,är) Det är väl det man har vänner för! 😉 Och låt oss vara ärliga nu, jag beundrar dem nu om någonsin att de, trots min extrema konstighet, orkat med mig och funnits där för mig i alla dessa år. 

Hoppas allihopa får en dunderbra vecka!

Likes

Comments

Man förlorar saker och ting i livet. Saker som betyder allt för en. Ofta har man bara sig själv att skylla, man gör fel och det går fel. Men ibland...går saker helt åt helvete, oförutsägbart och plötsligt. Det liksom smyger sig på och bara tar vad det vill och är sedan borta lika fort som det kom. Man har ingen aning varifrån eller varför, Kanske, kanske var det mitt eget fel trots allt, fastän du säger att jag inte har någon skuld i detta, att det bara hände från en dag till en annan. Men varför har jag så svårt att tro dig? Är det för att jag vad som än händer i slutändan tar skulden på mig själv? Eller är det bara så att du helt enkelt vaknade en morgon och kände att du inte vill vara en del av mitt liv längre? Jag vet inte vad jag gjorde, inte gjorde eller borde ha gjort, om det jag gav inte var nog eller om jag gav för mycket. Jag vill bara att du ska veta att jag gav mitt allt och det jag skulle ge allt i all evighet, för dig,och att jag är ledsen för att det blev så här. Jag ville verkligen att vi skulle vara lyckliga, länge. och Jag trodde på det, så innerligt. Det var därför en del av mig dog när du pötsligt blev så kall. Så avvisande, en annan person. Någon som sårade mig så djupt som du lovade mig att du aldrig skulle göra. Kanske jag är en drömmare, eller så är jag bara allmänt dum i huvvet. Varför skriver jag det här överhuvudtaget, det är deprimerande...kanske är det för att det finns så mycket jag bara behöver bli av med för tillfället, eller kanske bara för att jag känner mig så övergiven, förvirrad, ledsen. Besviken. Skulle någon fråga mig hur jag känner mig just nu skulle jag inte veta svaret. Det är som en tomhet,en ekande tomhet utan syre, ibland är det som att jag står och kippar efter andan för att jag inte kan andas. Det är som att leva i ett vakum.Jag lever och dör i mina egna tankar...om,och om,och om igen...tänker på dig, försöker komma ihåg hurdan du var innan du plötsligt blev en annan...innan du plötsligt blev en främling...det är allt jag har.

Och det är inte så jävla enkelt,att leva i det där vakumet. Det,som du så gärna vill ha, och skulle ge upp allt annat för... det äter upp dig innifrån. Långsamt och plågsamt. Men dagarna rullar på, tiden går... och sålänge det finns en morgondag, finns det en chans.

Likes

Comments

Nu när 2014 börjar lida mot sitt slut är det inte särskilt länge förrän löften inför det nya året, det där "new year new me"-tjafset börjar.Ja ni vet vad jag talar om. "år 2015 ska jag börja träna", "i januari ska jag lära mig dansa foxtrot", "jag ska sluta äta mellanmål mellan mellanmålena"(*ähum...skyldig...*),"jag lovar att sluta kasta ägg på gamla tanter och fylla pappas kalsonger med isbitar" (wait...what?)

Nej men seriöst,vi kan ju alla tänka oss hur det blir. Gymmet är överfyllt kanske de 2, 3 första dagarna i januari, man får lite extra mycket lovehandles på magen eftersom det där med att dra ner lite på ätandet ju inte alltid riktigt funkar....(*host också skyldig hosthost*) och nåja...antar väl att farsan hittar lite kalla överraskningar i kallingarna ännu en tid framöver. Stackars jävel.

I vilket fall som helst, det jag EGENTLIGEN ville lyfta fram var att jag skippat nyårslöftena. Ja ni förstod rätt. Jag inser inte logiken i vad det är för mening att fortsätta med något som visat sig att ändå inte vara hållbart. Det är ju ganska meningslöst och ger en till slut bara dåligt samvete hursomhelst.

Nej, personligen tycker jag det är nyttigare att ta en liten tillbakablick på året (och då menar jag inte dom där ointressanta facebook-tillbakablicks-konstigheterna, gud bevare oss!) så jag funderade på att lista upp ett antal saker jag lärt mig under det gånga året:

- Då du tror att saker o ting inte kan bli värre så believe me, det kan de

- När en pojke säger "jag älskar dig,för evigt" menar han egentligen i 2-6 månader

- Inget är som det ser ut att vara

- Om du tror att du känner någon, du gör inte det

- Ibland går saker och ting inte som det ska för att kunna bli bättre, senare

- Du får skit för allt du gör, och om du inte gjort något får du ändå skiten för det!

- Underskatta ALDRIG makten av en grupp korkade människor

- Jag hör hemma i musiksalen och på scenen, men inte i matematik- och finskaklassrummet

- Oroa dig inte över saker du inte kan ändra på, försök inte förstå dig på saker och ting du inte har förstånd till att förstå

- Gråt inte över spilld mjölk, den var antagligen ändå sur och karma tar nog hand om den jäveln som spillde den

- Lägg ALDRIG all lycka och glädje på en person eller sak,i synnerhet inte om den råkar ha snopp

- Mosa bananerna ordentligt innan du smetar dem i håret (tillsammans med olivolja och ägg)

- Du kan dock göra vad du vill om du inte skadar någon annan med det-

- Var  alltid snäll mot den som förtjänar det, hjälp alltid den som behöver det, var alltid dig själv och om någon inte gillar det så FUCK THEM. (men inte bokstavligen, förstås)


Önskar er allihihopa ett riktigt gott nytt år, kramizar,

Zica



-



Likes

Comments

Detta är inget inlägg för er som vill läsa något glatt och småidiotiskt,klantigt, fjantigt eller något ni annars trodde var "typiskt mig". Jag kunde skriva något sådant men den lott jag fått i livet, på gott och ont är att jag är genomärlig. Jag säger vad jag tycker och jag säger som det är, för ibland måste man helt enkelt bara se sanningen i vitögat och inte skriva om vad man shoppat för kläder och lägga ut bilder på kattungar och den svindyra jogurten med fruktbitar man köpte och nu vill​ visa åt världen hur jävla hälsosam man är. Vackert att se på kanske, men livet är ju inte alltid så jävla vackert. Ingens liv är det, så vem fan försöker vi lura, egentligen?

Livet kan verka perfekt ibland, allt går bra och man är lycklig o sen...slam. I ett enda ögonblick kan allting vara över och du har ingen aning varför det gick som det gick. Du förlorar något som betyder hela världen för dig och inte bara det...du förlorar det när resten av världen faller itu runtomkring dig. Den enda plats du kände dig trygg på finns inte mer och du vet inte vad fan du ska ta dig till.

Mardrömmarna jag haft sedan jag var liten blir bara värre hela tiden. Flera nätter i rad vaknar jag spikrakt uppsittandes i sängen, kallsvettig och med ett skri i halsen och det känns som om jag håller på att kvävas, ett tryck på bröstkorgen så stort att jag tror jag kommer sprängas. Försöken att täcka de nu grå-grönt skiftande ringarna under ögonen har slutat, jag försöker inte ens övertyga människor att jag mår bra och att leendet på mina läppar vore äkta. När jag ser mig i spegeln biter jag ihop och ber till den gud jag inte tror på att ge mig den kraft jag behöver för att förbli stark.

Ingen har sagt att det skulle bli enkelt. Det är inget jag förväntat mig heller. Jag trodde bara att jag skulle få vara lycklig en liten stund till, hålla bort denhär skiten tills den kanske hade försvunnit till slut.

Men ni vet ju vad som sägs om rock bottom, har man anlänt där kan det ju bara gå uppåt, för även om jag förlorar det jag älskar och  världen runtomkring mig verkar rasa ihop så vägrar jag tappa greppet om mig själv, vägrar sjunka in bland dessa stenar. Vägrar ge upp men det kommer kanske ta en liten stund tills jag klarar av att resa mig upp härifrån igen, det är allt.

Tack att ni tog er tid för att läsa detta, ni kan nu återgå till de gladare inläggen och se på mode, mat och kattungar :-)


Likes

Comments